Liva en krigares resa

Det var en mörk höst dag. Livia var en grym och elak krigare. Hon hade över 300 soldater med sig. Dom hade vart ute i fält nu i snart 2 år och nu var dom på väg längre bort. Livia sas ha ett hjärta av sten, hon brydde sig inte om nån. Mänisko liv var inget värt för henne, hon var en hjärtlös kvinna. Dom hade ridit 2 dagar i sträck nu och soldaterna var trötta.
Efter en stund tog en av soldaterna mod till sig och sa till Livia:
- Vi har ridit i 2 dagar utan vila, vi är så trötta.
Livia sa:
-Kapten, vi ska rida tre timmar till, sen vilar vi i 2 dagar.
-Ok, sa kaptenen.
Alla soldater hon hade med sig var kvinnor. Hon litade inte på män. Alla bybor visste vem Livia var, en blodtörstig krigare som inte tog fångar utan dödade dom utan att känna av sitt samvete.
Efter tre timmar gjode hon halt tecknet, alla stannade.
-Här slår vi läger, sa Livia.
-Äntligen, sa soldaterna. Dom började slå upp tälten och göra upp eld. Soldaterna satte sig ner och pratade och skrattade. Livia satt och vässade sitt svärd. En av soldaterna kom fram Livia:
- Kom och sätt dig med oss.
- Nej tack, sa Livia. Jag sitter bra här.
-Kom igen, sätt dig med oss och ha litte roligt.
- Hörde du inte vad jag sa? Jag sitter bra här.
-Ok sa soldaten och satte sig med dom andra.
-Livia vill inte sitta med oss sa soldaten. hon måste ha problem.
Kaptenen reste sig.
-Håll tyst! Du vet inte vad hon gått igenom. Hennes pappa lämnade Livia när hon var nyfödd, ok! sa soldaten.
-Då förstår jag.
-Så hon har det inte lätt, sa kaptenen.
Livia satt för sig själv och tänkte på sin pappa. Varför hade han rest iväg, han måste hata mig, tänkte Livia. Hon hade tårar i ögonen. Varför hatade pappa mig, tänkte Livia. Jag var ju nyfödd när han reste. Hennes mamma dog när Livia var 5 år. Hon hade sakt att hennes pappa var en stor krigare och stred hellre än att vara hemma. Livia tänkte att om hon träffade sin pappa skulle hon döda honom.
Nästa morgon vaknade LIvia tidigt. Hon satte sig och tittade på sol uppgången. Så fin, tänkte hon. Hon tittade drömande på solen som gick upp. Så fint allt var. Snart skulle solen lysa upp hela fältet.
Kaptenen vaknade och såg Livia sitta lite längre bort.
-Godmorgon Livia, sa hon.
-Godmorgon kapten, *log* Livia, vilken dag.
-Ja sa Livia. Fin dag för en strid, sa hon. Kaptenen såg på henne.
-Strid? sa hon.
-Ja, vi ska förstöra en by som ligger inte långt härifrån.
- Ok, sa kaptenen. Jag väcker dom andra. När ska vi rida? sa kaptenen.
- Om 2 timmar sa Livia.
Ok, kaptenen väckte resten av soldaterna. Efter frukosten slog dom upp och red iväg. Livia red mycket snabbt. Plötsligt hörde dom nån skrika. Livia stannade.
- Kapten, undersök det. sa Livia.
Kaptenen red i väg. Efter en kvart såg hon 2 män som släpade in en ung kvinna i en grotta. Kaptenen steg ner från hästen, drog sitt svärd och gick in i grottan. Männen hade just börjat våldta den unga kvinnan. Kaptenen höll sitt svärd i ett hårt grepp. Med ett skrik rusade kaptenen fram och dödade dom 2 männen. Den unga kvinnan tittade på det blodiga svärdet.
-Vem är du,sa hon.
kaptenen vände sig om.
-Det gör det samma. Gå nu, annars kan det gå dig illa, sa kaptenen.
- Varför då? sa den unga kvinnan.
-Tro mig, det vill du inte veta. Gå nu, gå fort!
Den unga kvinnan skyndade sig ut. Kaptenen gick till sin häst och red tillbaka till Livia.
Vad var det som hände? sa hon.
-Inget. Jag hittade inget, sa kaptenen.
- Ok, sa Livia, nu rider vi.
Kaptenen nickade och dom red i snabb takt. Efter en timme såg dom en stad.
-20 soldater kommer med mig. sa Livia.
20 soldater följde med Livia. När dom kom in i stan så steg dom av hästarna och gick in i en bar. Dom satte sig vid ett par bord och beställde.
Några personer tittade mot Livias bord.
-Är det inte Livia?
-Jo, det sägs att hon har ett hjärta av sten.
-Det tror jag inte på, sa en kille. Jag går dit och frågar om jag får bjuda på en drink.
-Gör det inte, sa en annan.
Men han gick fram.
-Får jag bjuda på en drink? sa han.
- Stick! sa Livia.
-Men jag vill bara bjuda på en drink, sa han.
-Va det nått du inte fattade? Stick! sa Livia.
- Jag gillar inte kvinnor som är otrevliga.
-Vad kan jag göra åt det? sa Livia.
Han drog sitt svärd och svingade det mot Livia. Hon duckade och drog sitt svärd. Hon högg mot killen och han parrerade perfekt.
-Var har du lärt dig att slåss sådär? sa Livia.
Hon var inponerad av hans svärd fäktning.
-Av general Sam Black.
-Du är en av hans soldater?
- Ja, kapten för att vara exakt.
-Var är han nu, sa Liva.
-Ungefär 2 mil bort.
Livia reste sig.
-Jag måste träffa honom, sa Livia.
-Kapten Cali?
-Ja general. sa hon.
-Samla alla mina trupper, vi ger oss av.
- General, sa Cali, det är första gången som du säger mitt namn.
- Ja ja, sa Livia kom nu!
Dom satte sig upp på deras hästar och red i snabb takt mot sina soldater.
-Sitt upp! skrek Livia. Nu ger vi oss av!
Alla satte sig upp på sina hästar och gallopperade i full fart. Efter 4 timmars ritt såg dom en läger eld ganska långt bort.
-Jag rider själv dit, sa Livia. Jag kan obemärkt ta mig in. Det är på tiden att Sam lär sig en läxa.
-Ok sa kaptenen.
Livia red i väg ngefär halva vägen, sen smög hon obemärkt in i lägret till Sams tält. Sam satt och skrev när han hörde nått utanför.
- Är det nån där? ropade han.
Inget hördes. Han gick ut ur tältet. Det var ingen där. När han gick in i tältet igen ryggade han tillbaka. Livia hade tatt sig in genom att skära en öppning genom tält duken.
- Vem är du? sa Sam.
Livia log. Känner du inte igen din egen dotter? sa hon.
-Livia? sa Sam.
Han var så överraskad så han satte sig ner på en stol.
-Just det, sa Livia. Din egen dotter är här.
-Jag är glad att du är här, sa Sam.
-Glad sa Livia? Glad? Jag är inte glad att se dig! Jag ska döda dig! sa hon.
-Varför? sa Sam. Vad har jag gjort dig?
Hon skrattade elakt.
-Det vet du bäst själv! Du lämnade mig och mamma när jag var nyfödd. Jag hatar dig!
-Jag förstår inte vad du menar?
-Du lämnade mig och mamma när jag blev född. Mamma dog när jag var 5år gammal.
-Är hon död?
- Pappa, pappa du bryr dig inte om oss! Du har aldrig brytt dig om oss.
- Säg inte så! Jag älskade er.
- Nog med prat. Pappa, nu ska jag döda dig.
Hon drog sitt svärd.
-Snälla Livia, sa Sam. Jag vill inte slåss med min egen dotter.
- Du har inget val. Jag har plundrat många byar under 2 års tid för att hitta dig.
-Vad menar du? Var det du som dödade all dom stackars mäniskorna?
- Just det, pappa sa hon. Vad är du för odjur?
- Tyst, skrek Livia. Du har ingen rätt att kalla mig odjur. Jag har 300 soldater som bara väntar på min singnal.
-Gör inte detta, sa Sam.
Då kom en soldat genom öppningen.
- Är allt ok, general? sa han.
-ja det är det, sa Sam.
Livia log och tog upp ett horn och blåste allt hon orkade. 5 min senare såg Sam soldaterna komma.
-Anfall! skrek Sam.
Alla soldaterna mötte Livias soldater. Det blev ett blodigt slag. Sam drog sitt svärd och anföll Livia, men hon parreade. Sam högg igen och Livia parrerade.
- Pappa, bättre än så kan du! sa hon.
Livia slogs med Sams soldater oxå.
-General, skrek en av Sams soldater, vi måste fly!
Sam visste att detta var ett slag han inte kunde vinna så han satte sig på
en häst och blåste och red i väg.
- PAPPA! skrek Livia. Din fegis! Hon var rasande. PAPPA !
skrek hon. Jag ska ta dig om det så är det sista jag gör!
Hennes rustning var täckt med blod.
- CALI! skrek hon.
-Ja Livia?
-Vi slår läger här. I morgon så fortsätter vi. Har vi nån överlevande? sa Livia.
- Ja, sa Cali.
-För honom till mig.
Efter en stund kom Cali med fången.
Så sa hon
-Om du berättar vart Sam ska så får du leva.
Aldrig, sa han. Jag berättar inget för dig.
Det tror jag nog, sa Livia och skrattade elakt. Hon tog fram en kniv. Nu så ska du berätta allt du vet för mig eller så dör du.
-Jag säger inget, sa han.
Hon skrattade igen.
-Så kom igen, säg vad jag vill veta, sen får du gå. Vart bor du? sa Livia.
-I en by ungefär 5 mil bort.
- Ffiske byn? sa Livia.
-Ja sa han.
Hon skrattade mer elakt.
Jag hoppas du inte hade familj där, för alla är döda. Jag slaktade dom alla!
-NEJ! skrek han.
-Jo, sa Livia.
Han hade tårar i ögonen.
-Så berätta nu, så dödar jag dig snabbt, sa hon.
-lLovar du? sa han.
Jag ger dig mitt ord, sa Livia.
-Ok, sa han. Kom närmare, sa han.
Hon kom närmare. Han spottade henne i annsiktet.
-Dit åkte han! skrek han.
Livia stack svärdet rakt genom kroppen på honom. Hans huvud föll på axeln på henne.
Sov nu min vän, sa hon.
-Cali, jag måste göra ren min rustning, sa hon.
-Ok sa hon.
-Jag går ner till floden och tvättar mig, sa Livia.
-Ok, sa Cali.
-Du har befället nu medans jag är bort, sa Livia.
-Ok sa Cali.
Livia red till floden hon tvättade sin rustning så den var skinade ren. Hon gick i vattnet och doppade sig i det kalla sköna vattnet. Hon kände sig som en ny mäniska. Hon simmade lite, sen gick hon upp och klädde på sig sin rustning igen. Hon gick till sina soldater.
-Jag går och lägger mig, sa Livia.
-Ok sa Cali.
-Vi ger oss av tidigt i morgon så se till att sova du med.
-Ok jag ska, sa Cali.
Nästa morgon vaknade Livia. Hon satte sig och tittade på soluppgången. Det gjorde hon varje morgon. Hon tyckte solen var så vacker på morgonen. Det är en bra dag att dö på, tänkte hon.
- Livia, sa Cali, är allt bra?
- Ja det är det, sa Livia. V rider om 1 timme, sa Livia.
-Ok, sa Cali.
Livia sa:
-Jag ska ta och rida en stund själv.
-Ok sa Cali.
Livia red ungefär 2 kilometer när hon fick syn på en ung man som badade i floden. Hon gömde sig bakom en klippa och kikade fram. Han kom upp ur vattnet och Livia såg hans kropp. Han hade väldiga muskler. Då såg Livia att han tog upp en rustning. Den var väldigt vacker, den hade silver guld. Livia kände att det började å pirra i magen.
Vad händer med mig? tänkte Livia. Hon smög till sin häst och red tillbaka till lägret.
-Cali, sa Livia, får jag prata med dig.
-Visst, sa Cali. Vad är det?
-Jag såg en man nere vid floden och då kände jag att magen börja pirra och mitt hjärta känndes varm.
-Livia, sa Cali, jag vet var det är.
-Vadå? sa Livia. Du är kär, log Cali.
-Lägg av, sa Livia och rodnade.
-Det var som fan, sa Cali. Livia är kär!
-Bjud in honom till mitt tält i kväll. Vi stannar här.
-Ok, men om han inte vill då?
-Du hittar nog på nått.
-Ok sa Cali.
Hon tog med sig 10 soldater och red mot floden. Den unge manen satt vid sin läger eld. När han såg soldaterna komma han drog sitt svärd.
-Vem är ni?
-Jag heter Cali kapten.
-Cali. Ok, sa han, vad vill ni mig?
-Min general vill träffa dig, sa Cali.
-Ok, säg att jag tackar nej till inbjudan,sa han.
-Det var ingen inbjudan, sa Cali. Det var en order.
-Ok, sa han, men jag har ingen häst.
-Du kan rida bakom mig, sa Cali.
Han satte sig bakom Cali och dom red i väg. Efter 15 min kom dom fram.
-Gå in i det tältet där borta!
Han gick in.
-Hej sa Livia. Kom in, sätt dig.
-Tack, sa han.
-Vad heter du? sa Livia.
-Optimuss.
-Fint namn, sa Livia.
-vad heter du då? sa Optimuss.
-Mitt namn är Livia.
-Är du Livia? stammade han.
-Ta det lungt jag, ska inte skada dig. Vill du ha vin? sa hon.
Optimuss nickade. Livia hällde i vin i hans bägare.
-Varsågod, log hon.
-Tack sa Opttimuss.
-Är du hungrig? sa Livia.
-Utsvulten,sa Optimuss.
Men ta för dig, sa Livia.
-Tack, log Optimuss.
Han tog för sig av all maten.
-När åt du sist? sa Livia.
-För 2 dagar sen.
-Stackare, sa Livia. Vart kommer du ifrån? frågade hon.
-Rom, sa han.
-Ok sa Livia.
-Jag flydde från militären ,sa han.
Livia höll andan. Rymling… ok, log hon.
-Ska vi ta en månskens tur med våra hästar?
-Jag har ingen häst, sa optimuss.
-Va?? sa Livia en krigare utan häst.
-Två stycken rånade mig och tog min häst.
-Cali! skrek Livia. Ge Optimuss en häst, sa Cali.
Livia och Optimuss red iväg.
-Det är så skönt att rida i mån ljuset, sa Livia.
-Ja, sa Optimuss.
Dom red länge och pratade. Till slut sa Livia:
Vi måste rida tillbaka nu, jag är trött.
-Kan vi inte sova under stjärnorna?
Livia sa:
Jo, det kan vi göra. Dom stannade vid floden och tog av sadlarna och la sig i det sköna gräset.
-Livia, skulle inte du villja leva ett annat liv än att slåss?
- Jo sa Livia. Men detta är allt jag kan och jag måste göra en sak innan jag kan vila.
-Vad? sa Optimuss.
-jJag måste döda min pappa.
Optimuss satte sej upp.
-Är allt dödande inte nog? sa han.
-Jag måste göra detta, sen kan jag ta det lungt.
-Allt dödande… för vad? sa han.
- Ja, jag erkänner att jag har dödat många.
-Jag fattar inte, sa Optimuss. Räcker det inte med allt dödande. Måste du alltid vara Livia med ett hjärta av sten. Det är vad dom kallar dig.
Han satte sej längre bort vid en stor sten. Livia gick till han.
-Du, sa hon, när jag gjort detta ska jag lämna allt krig, det lovar jag.
Optimuss tittade på Livia.
-Svär du med ditt liv som innsats?
-Ja, sa Livia. Det svär jag på.
Han tittade på henne.
-Ok, sa han.
Han reste sej upp och kysste Livia. Hon blev förvånad men svarade kyssen. Hon menade när hon sa att hon skulle sluta kriga när hon gjort sitt uppdrag.
Livia och Optimuss somna ganska fort.
Nästa morgon vaknade Livia. Hon satte sig upp, hon gick upp för berget och tittade på soluppgången. Så vacker, sa hon för sig själv.
Hon reste sig upp. Optimuss sov fortfarande. Hon ställde sig på knä.
-Optimuss, sa hon, vakna!
Optimuss vaknade.
-Vad är det Livia? sa han.
-Vi måste till lägret nu. Vi ska rida om ett par timmar.
- Ok, sa Optimuss. Då hinner jag ta ett dopp så jag vaknar.
-Ja sa Livia.
Dom hoppade i det kalla vattnet. Efter badet red dom mot lägret. När dom red in i lägret, stannade dom och band hästarna.
-Vi rider om 2 timmar. sa Livia.
Efter 2 timmar red dom mot norr. Efter 5 timmar kom dom till en by.
-Jag är Livia, beskyddare av Rom. Jag letar efter Sam black.
-Vi vet inte vem han är, sa en man.
-Ni ljuger, var är han?
-Hörde du inte vad pappa sa?
Livia tittade ner från hästen. En ung man stog några meter i från henne.
-Hur vågar du tilltala mig, din snor unge!
-Jag är inte rädd för en hjärtlös kvinna som du!
Hon steg ner från hästen, drog tag i pojken och drog sitt svärd.
-Du är ingen man, skrattade hon elakt.
-Snälla, döda inte min son! Han är allt jag har!
-Så säg var Sam black är, så får ni leva.
-Lita inte på henne, sa en kvinna. Hon var runt 20. Hon har slaktat över 100 mäniskor.
Livia gick fram till kvinnan, tog tag i henne.
-Ja jag har slaktat många, sa hon, men jag håller alltid var jag lovar. Men om ni inte berättar så blir hon den första som dör.
-Släpp min dotter, Livia, sa en man.
-Vem är du? sa Livia.
-Mitt namn är Ron Sims.
-Den Sims? sa Livia. Hon log.
-Jag har hört mycket om dig.
-Släpp min dotter eller så får våra svärd tala.
-Nej pappa, du lovade att aldrig röra ett svärd igen! sa hans dotter.
-Gå härifrån! Det är dax att lära Livia en läxa.
Livia log.
-Kanske det, men jag tror att det är du som får lära dig en läxa.
Sims drog sitt svärd.
-Dra ditt svärd din hjärtlösa monster!
Livias ögön smalnade.
- Vad sa du?
-Hjärtlöst monster, sa Sims.
Livia sprang mot han och högg svärdet mot han, men han parrerade. Dom slogs över en halvtimme, men till slut högg Livia Sims i sidan. Han föll på knä framför Livia. Hans dotter rusade till sin pappa.
-Döda honom inte, snälla!
-Den store Sims framför mina fötter… log hon.
-Snälla, döda inte pappa! sa hon.
-Jag ska inte döda honom om han ber om nåd.
-Ppappa be henne om nåd!
-Aldrig! skrek han. Inte ett hjärtlöst fruntimmer.
Livia log.
-Sims, sa hon, be om nåd.
-Aldrig, sa Sims. Jag är Sims den store.
-Sista chansen… sa Livia.
-Ditt vidriga monster! skrek Sims.
Livia höjde svärdet och med all kraft skulle just stöta in svärdet i magen på han, men hans dotter kastade sig i vägen och fick svärdet rakt i magen.
- Anna! skrek Sims.
Livia såg när Anna föll ner på marken.
-Hjälp henne!! skrek Sims.
-Cali, sa Livia, se vad du kan göra för Anna.
Cali steg ner från hästen och undersökte Anna. Hon skakade på huvudet.
-Hon kommer inte klara sig.
-Nu vet ni att jag menar allvar! Var är Sam Black?
-Han red norr ut, men skona oss! Du lovade!
-Ja, jag gjorde visst, det log hon, och jag håller vad jag lovar.
-Byn ska inte förstöras, sa Livia. Men om ni ljuger så kommer jag tillbaka och avslutar jobbet.
-Vi lovar, han red norr ut.
- Sims, jag är ledsen för din dotter.
- Livia gör mig en tjänst oss krigare i mellan.
-Ja? sa Livia.
-Döda mig! Jag har inget att leva för.
-Är det säkert att det är det du vill?
-Ja Livia, du kan inte neka mig!
-Gör det inte Livia, sa Optimuss.
-Jag måste. När en krigare ber mig.
-Snälla Livia, vi har vart i många strider tillsamans.
-Ja, sa Livia.
-Stöt ditt svärd i mig, så jag får ro.
Hon gick mot Sims, stötte svärdet rakt i magen. Hon knäböjde sig.
-Jag var en bra soldat va ?sa Sims.
-Ja, sa Livia. Den bäste.
- Livia, svär över din heder. Döda inte mäniskorna här!
-Jag svär på min heder.
-Bra…log han. Avsluta jobbet.
Hon stötte in svärdet helt. Han tog ett sista andetag.
-vi måste begrava han som en krigare, sa Livia.
Dom red en bit in i en skog och Livia begravde sin gammle vän.
-Vila i frid, Sims den store krigaren.
När dom fortsatte rida var Livia tyst.
-Så Sims var din vän, och du dödade honom?
-Sims var mer än en vän. Han var min instruktör och vapenbroder.
-Och du dödade honom? sa Optimuss.
-Det var hans önskan.
-Jag gillar det inte ,sa Optimuss.
Lyssna på mig, sa Livia. Jag vet att du inte förstår, men om en krigare ber att få dö, så borde han få det.
-Skulle du göra det för mig? frågade Optimuss.
Hon blundade.
-Ja det skulle jag, sa Livia.
-Ok, sa Optimuss. Vart ska vi nu?
-Det ligger en by 2 timmar bort. Dit ska vi.
-Vad ska vi göra där?
-Höra om Sam passerat.
-Ok, sa Optimuss.
När dom kom fram såg byborna rädda ut.
-Livia!! sa dom. Mirrovitch, skrek dom!! Livia har kommit!!
Dom såg en lång stor krigare.
-Livia, sa han.
-Mirrovitch, eller ska jag kalla dig Landwarrior?
Han skrattade.
-Det var länge sen.
-Vem är han? sa Optimuss.
-Mirrovitch eller Landwarrior som han kallas. Det sägs att han dödat 300 man sa Livia.
-Vi vill inte slåss, bara veta om Sam Black passerat.
-Ja, han passerade för 3 timmar sen, sa Mirrovitch.
-Tack sa Livia.
Dom red vidare.
-Fortare!! sa Livia.
Dom red i snabb takt. Efter 3 timmar såg dom en lägereld.
-Det måste vara pappsen, sa Livia. Jag ska prata med pappa själv. Jag blåser i hornet om jag behöver er.
-Ok. sa Cali.
Livia red en bit och smög in i lägret. Hon skar upp lite av tältduken gick in.
-Hej pappa, sa Livia.
Han vände sig om.
-Livia, sa han.
-Just det pappa, hej igen.
Jjag vill inte slåss mot dig.
-Du har inget val.
-Sims kommer snart, jag har bett att han kommer.
-Sims är död. Han dog för mitt svärd.
-Du ljuger, sa han.
-Nej, jag begravde han själv.
Han skrek till och svingade svärdet. Livia parrerade. Hon skrattade.
-Vet Rom var du gör? sa Sam.
-Nej, jag har lämnat Rom. Jag jobbar för mig själv.
Striden var i gång. Hon blåste i hornet dom. 300 soldaterna red ner till lägret. Dom slogs i över 3 timmar. Livia fick övertaget över Sam och slog bort svärdet.
-Nu pappa kommer döden! Hon höjde sitt svärd.
- Livia… sa han, jag älskar dig!
-Tyst, sa Livia.
-Gör det inte, jag älskar dig!!
- TYST skrek Livia!! Du har förstört mitt liv. Sims var en krigare, han dog som en krigare.
-Livia, sa Sam, döda mig inte. Plötsligt såg Livia ett starkt ljus. Hon såg en ängel och såg glimtar sen hon var liten.
-Vad har jag gjort? sa Livia. Jag har dödat så många på grund av dig.
Hon drog ner sitt svärd. Hon satte sig upp på hästen.
-Livia!! skrek Sam.
-Haaaa… skrek hon, och red i sporrsträck.
Optimuss red efter henne. Livia steg ner från hästen och satte sig på en kulle. Optimuss kom fram till henne.
- Livia, du trodde du hade rätt i det du gjorde.
-Jag har slaktat så många mäniskor!
-Jag älskar dig, Livia sa Optimuss.
-Jag älskar dig med, sa Livia.
-Kan du leva ett vanligt liv? sa Optimuss.
-Ja jag har lovat dig det, och jag tänker hålla det.
-Bra, log Optimuss.
Livia och Optimuss red bort tillsamans. Dom skaffade ett hus och barn. Livia hängde upp sina vapen. Hon använde aldrig sina vapen igen.
Cali den tappra kaptenen dog i en strid när hon skulle försvara en by. Livia begravde sin kapten i Ahten där hon bodde. På gravstenen stog det:
”Min bästa krigare, Cali min vän och kapten som alltid kommer ligga i mitt hjärta.”
Sam Black dog i strid när han skulle försvara en stad. Det sägs att Livia begravde sin pappa i skogen nära sitt hus, men det är bara rykten.
Mirrovitch dog i ett krig med Rom. Han blev en legend. Hans döds lista blev 1500 man. Livia besökte hans grav och bad för att han nu hade ro.

Optimuss la ner sina vapen för gott. Han lever nu med den kvinna han älskar.

VN:F [1.9.11_1134]
2.8/5 (18 röster)
Liva en krigares resa, 2.8 out of 5 based on 18 ratings

1 kommentar

  1. Gustafsson Skriver:

    Bra jobbat! :)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 4.5/5 (2 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.