Kvinnan som dog

Jag var en sprudlande livsglad tjej som älskade att ha många järn i elden. Träna, pyssla, renovera, umgås med vänner, bjuda till tjejmiddag och så vidare. Så här höll det på tills jag efter ett hejdundrande bröllop vaknade på söndagen och kände mig lite ”dagen efter”. Inte konstigt, ett härligt bröllop som avslutades med efterfest hemma hos oss. För övrigt mitt livs första och sista efterfest.
Det konstiga med denna ”dagen efter” var att jag inte blev bättre allt eftersom dagen gick utan tvärtom. Låg i soffan hela eftermiddagen och gick sedan och la mig tidigt.
Klockan ringde och jag gick upp för att gå till jobbet men kände att jag var sjuk.
Jag var hemma en dag och började dag två med att spy. Jag fortsatte med det i några dagar och fick sedan oerhört ont i magen. Jag hade så ont att jag inte kunde sova på nätterna.
Det var då det var som värst. Efter en liten kur mot magkatarr utan förändring orkade jag inte mer utan gick till läkaren. Hon klämde på magen och tog en massa prover.
Akut järnbristanemi! Inlagd. Gick sedan igenom ett antal undersökningar och prover. Det var koloskopi, rektoskopi, tunntarmsröntgen med mera men ingenting. Frisk som en nötkärna. Eftersom jag hade järn- och blodbrist blev jag sjukskriven. Först helt och sedan halvt.

Jag bad läkaren kolla gluten, njurarna, ms, ja allt. Men ingenting. Min sista fråga var om jag kunde vara utbränd. Nej, det kunde inte ge järnbrist och blodbrist svarade läkaren.
Jippie! Jag dansade ut på gatan och sms:ade alla mina vänner att jag var i alla fall inte utbränd, vilket var kalas eftersom denna diagnos var den värsta tänkbara för mig.

Något år tidigare hade jag och min man kommit i kontakt med en healer vid namn Micke Bolin. Min man tyckte att jag skulle ta kontakt med honom så att han kanske kunde hjälpa mig. Sagt och gjort!
Jag kommer till Mickes mottagning lite försenad och hoppar käckt in till honom med ett ”Ursäkta jag är sen men….”.
Han är lugnet själv och jag känner mig direkt trygg i hans sällskap. Han frågar mig hur jag mår och jag fortsätter lika käckt som tidigare med ett
”Bra”.
”Vad gör du då här?”, undrar han.
Och då börjar det. Jag gråter och gråter, det går inte att stoppa. Han säger att jag är inte utbränd precis men i utkanten och nosar.
Min värld, mitt liv, min fasad rämnar.
Jag dör lite grann!

Varför var han tvungen att säga det jag absolut inte vill höra och det som jag innerst inne redan visste om.
Det gör så jävla ont i mig. Hela mitt liv har jag varit lilla fröken perfekt. Duktig hemma, i skolan, på jobbet, som mamma, som väninna. Helt plötsligt finns inte den personen längre. Vem är jag?
Gråtande, nollade, deppade, skällande Linda.
Jag vill inte vara hon men hur hittar jag tillbaka till mitt gamla sprudlande jag? Det jag som till och med jag tycker om. Var finns jag någonstans? Ja, inte är det inombords i alla fall för där finns ingenting. Jag är helt tom, känner inte för att göra något och känner inget förutom ledsamhet och sorg.
Livet har gett mig en örfil. Det är precis som om det vill säga : sluta prioritera fel saker och ta vara på livet. Du lever här och nu. Lev!

Hur lätt är det? Var börjar jag? Inte med att varje morgon skälla och jaga på mina stackars underbara barn. De blir osäkra på var de har mig. Jag tänka mig att det är lite som att ha en alkoholiserad mamma. Hur kommer hon vara idag? Glad, ledsen – full, nykter?
Min yngsta kommer ibland fram och frågar om jag är glad nu. Stackars liten.
Och om jag blivit arg på hennes storebror, vilket händer rätt ofta, säger hon
”Men jag är snäll mamma”.
Mina älsklingar…
Jag har försökt förklara att jag inte mår särskilt bra just nu men det är en klen tröst och dessutom inte lätt att förstå när man är liten.
Det finns de som är vuxna som inte förstår. Men hur kan jag begära det när jag alltid säger att det är bra när de frågar.
Var ärlig och säg som det är istället, har jag fått höra. Så nästa gång någon frågar ska jag alltså säga att det är skit, att jag inte klarar av att stå i kö för jag får panikattacker, att jag gråter för minsta lilla och att jag vissa nätter inte kan sova på grund av grubbel. Att jag bett min man flyga och fara och till och med föreslagit att jag ska flytta. Att jag bara vill vara själv. Ensam…..
Jag tror att fritidsfröken hade blivit ganska chockad då och ångrat att hon frågade.

Mina nära vänner vet till viss del hur det är men långt ifrån allt.
Kanske synd, kanske skönt.

Cirka ett år efter att allt började gav jag äntligen upp. Ja, jag säger äntligen för det var oerhört skönt och befriande.
Jag hade under året som gått arbetat i serveringen på en golfrestaurant och efter det gått tillbaka till min dröm: skolan.
Arbetade i en klass 4-5 på en liten trevlig skola. Kämpade med eleverna i början men kom till slut bra överens med dem. Allt flöt på bra i cirka två veckor sedan orkade jag inte mer. Blev jättetrött vilket i mitt fall är det samma som gråtmild.
Jag skötte jobbet men på kvällarna grät jag. Lusten och orken var som bortblåst. En veckas lov kom som en skänk från ovan. Efter lovet hade jag två veckor kvar. Vilken pärs.
Allt var över och jag fick frågan om jag kunde tänka mig att ta en dag till. Visst inga problem, ljög jag.
Den dagen var den längsta och värsta i mitt yrkesliv. När jag öppnade dörren till personalrummet var det som om någon hängde en ryggsäck med tegelstenar över mina axlar.
Kraven från alla håll låg i ryggsäcken, från elever, föräldrar, kollegor, rektor, LpO och staten.

Med en oerhörd lättnad och mycket klokare lämnade jag skolan den dagen. Lärdomen är att skolan är inget för mig just nu. Det jag strävat efter i ett års tid och ville tillbaka till kändes inte längre intressant.

Jag kapitulerade och hela kroppen med mig. Har aldrig någonsin varit så avslappnad i hela mitt liv. Äntligen tillät jag mig att inte behöva vara till lags. Jag orkade inte.

En vecka gick jag och var i princip säng- eller soffliggande. Efter den veckan var det dags för nästa jobb.
Servering på en ansedd restaurant där jag skulle servera julbord. Jag jobbade första dagen. Det gick ok. Andra dagen var chefen där.
Hon frågade hur det var och jag, som lärt mig en hel del, sa som det var: Skit, vilket följdes av tårar. På grund av arbetsbelastningen kunde jag inte gå hem den kvällen utan fick ta ett mindre sällskap, vilket innebar lite lättare arbetsuppgifter. Dagen efter var jag tvungen att sjukskriva mig.
Chefen, som var mycket förstående, ringde tillbaka och frågade om jag kunde jobba mina andra dagar och timmar. Vet ej, svarade jag ärligt. Vi beslöt att det bästa var om jag tog bort mina timmar därifrån och gav de till någon annan.
Oerhört skönt att slippa tvinga mig själv att gå dit. Nu kunde jag verkligen tillåta mig själv att bara vara. Inte behöva göra något eller träffa någon om jag inte ville.
Jag hade nått botten!
Nu kunde det bara bli bättre. Sakta men säkert började jag min klättring uppåt. Bakslag kommer men lite mer sällan och jag blir inte lika deppig när det händer. Jag åker inte lika långt ner i det svarta hålet som tidigare.

Vägen tillbaka är lång och ojämn men det är en väg som jag nu har börjat följa och trots ojämnheter vet jag att jag kommer klarar det.
Tillsammans med min man ska jag nå målet.

VN:F [1.9.11_1134]
3.0/5 (2 röster)
Kvinnan som dog, 3.0 out of 5 based on 2 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.