Karusellens vändpunkt

Kvällen började som vilken annan. Jobbet, kaffet, den färgsprakande skyn, glädjeropen, biljetterna och den mörbultande musiken.
”Vi sitter här i venten och spelar lite DOTA”, skrek den monotona sångrösten ur högtalarna.
Jag tog en slurk av den bittra kaffesoppan och vandrade ner på plattformen där de förväntansfulla barnen viftade med sina biljetter. Rent mekaniskt tog jag deras papperslappar– en efter en – tills jag stötte på ett något äldre par. Gissningsvis var de runt 20, men deras ålder var inte problemet. Komplikationen var att de inte förstod hur fusionen fungerade mellan två tivolin. Jag förklarade för dem att vid större karnevaler fanns det sällan ett tivoli på plats. Det var ofta 2 eller fler, men alla tivolin hade sina unika biljetter. De tittade oförstående på mig och mannen med lockigt hår försökte ge mig biljetterna ytterligare en gång. Jag avvisade honom och gav upp – jag orkade inte tjafsa med dem då jag var förbannat trött. Jävla idioter, jävla jobb.
När jag kom tillbaka till mitt bås kände jag för att ge dem en lärorik omgång. ”Så går det när man köper fel biljetter”, tänkte jag högt och kände hur läpparna sakta jämkade åt öronens regioner. Den tunga maskinen startade med en kraftig suck och började rotera sina passagerare. Fortare och fortare. Mer och mer intensivt. Först verkade det som paret tyckte det var roande, men sedan kunde jag urskilja att deras ansiktsuttryck förändrades till förvirring och panik.
Kvinnan satt längst ut karusellvagnen och på grund fysikens undvikliga lagar drogs mannen emot sin partner. Det såg olidligt ut när hon blev klämd av sin käresta. Jag märkte att han försökte med all sin styrka och kärlek för att inte skada henne, men förgäves. Maskinens kalla kraft övervann människans tappra kamp i karusellens galenskap.
En gratisbiljett till helvetets karneval, tänkte jag och såg hur paret gjorde gester åt mig att stänga av karusellen. Jag log åt dem och vinkade och visade inget tecken för förståelse. Till och med barnen började se olyckliga ut, en del även illamående. Musikens envetna dunkande fortsatte: ”Vi sitter här i venten och spelar lite DOTA, å pushar på å smeker med motståndet vi leker”
Det här började bli underhållande, tänkte jag skadeglatt och ökade hastigheten ytterligare på Spinning Blast. Jag betraktade nu den lockhårige mannen kämpade för livet att hålla sig på andra sidan av vagnen. Hans uttryck var så miserabelt att man kunde tro att han grät. Kvinnan satt som en livlös docka bredvid honom, avsvimmad.

Efter en liten stund samlades ett hav av folk runt attraktionen och några av dem skrek åt sina barn att hålla sig fast. Det var förmodligen dags att stänga av maskinen, den hade gått på maximal styrka i över 10 minuter. Jag skulle med största sannolikhet få sparken efter mitt lilla dåd, men jag brydde mig inte. Det kom alltid nya jobb så småningom – problemet var bara att överleva på gröt och potatis i några veckor.
När jag försökte stänga av karusellen inträffade något besynnerligt, något som aldrig fick hända. Instrumentbrädan lyssnade inte längre på mina kommandon. Jag kunde varken sänka hastigheten eller stänga av den. Det fanns inget jag kunde göra, och Spinning Blast kunde gå sönder om den inte avaktiverades illa kvickt! Det fanns bara ett externt ställe man kunde göra det. Det fanns inga alternativ – jag måste tränga mig igenom den tjocka oceanen av människor som stod i min väg.
Jag rusade ut ur mitt arbetsbås och pressade mig in i folkmassan för att nå mitt mål. Människorna tog tag i mina trasiga kläder och skrek i mina slitna trumhinnor.
”Vad fan sysslar du med, gubbjävel?!”
”Stäng av fanskapet. Jag ska anmäla dig, din galning!”
”Min dotter är däruppe, ditt svin!”
”Jag är på väg att stänga av den, men ni hindrar mig!”, vrålade jag tillbaka och slet mig loss från det hetlevrade mänskohavet. Fy fan vad folk var demoniska ibland, jag hatade dem. Jag fick lust att bara springa härifrån. Fly till en tyst plats utan människor, en plats som inte dolde månens sken i natthimlen. En fristad.
Dessvärre kunde jag inte fly. Mitt hat mot människor och min tillvaro blommade ut i natt, likt alger i en förgiftad sjö. Men jag ville inte att någon skulle dö. Därför stormade jag ut på det nedtrampade gräset och hämtade en gammal bekant i min husvagn. Kofoten och jag hade en lång historia bakom oss, och ikväll skulle den hjälpa mig än en gång. Nu gällde det bara att bryta upp elskåpet och slå av huvudbrytaren.

När jag kom tillbaka till tivolit var det nästan övergivet. Den panikartade stämningen hade lagt sig, karusellen var stillastående och den hamrande musiken hade tystnat. Hamrandet fanns endast kvar som ett frätande eko i huvudet.
”Konstantin! Kom hit! Kom hit på momangen! Jag måste snacka med dig”, utbrast en skorrande röst i närheten av min karusell. Den sönderrökta stämman kände jag igen direkt. Min chef Cecilia.
”Ja… jag är på väg.”
På vägen mot henne såg jag paret som jag hade torterat innan. Kvinnan lutade sig över en vissen buske och spydde kraftigt. Mannen stod bredvid och gav henne stöd. Det kunde inte hjälpas: jag tyckte synd om dem. Kanske var det bäst att be om ursäkt, trots att de var idioter. Jag var själv en idiot.
”Vänta lite, Cecilia. Jag kommer strax.”
Jag gick fram till dem och försökte säga något, men det gick inte. Orden ville inte bryta den obehagliga tystnaden. Mannen vände sig om och tittade hatiskt på mig. Hans lockiga hår var indränkt i spya. Jag önskade att läpparna kunde frigöra de inlåsta orden. Han gick fram till mig, blicken fylld med en brinnande avsky.
”Varför?”, frågade han.
”Jag… jag vet inte. Ni köpte fel biljett”. Jag ångrade mig samma sekund jag lyckades få fram meningen.
Mannen såg ut som han endast bestod av vrede. Han slet ifrån mig kofoten, grep tag om mina trasor till kläder och kastade ner mig på det skräpfyllda gräset. Plötsligt kände jag ett skarpt metalliskt föremål som mötte min mage med en enorm kraft. En kolossal vit smärta strömmade genom mig. En till slag kom. Ännu ett. Denna gång exploderade svedan i bröstet.

Jag hörde folk skrika, jag hörde saker falla mot marken, men jag brydde mig enbart om vad mina ögon berättade: månens klara sken.

VN:F [1.9.11_1134]
0.0/5 (0 röster)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.