Imperfekt

Varför? Sades det gång på gång.
Dagar, månader, hela tiden fick hon höra ”Varför?”
Sanningen var att ingen visste varför. Ordet användes mer som tröst än en vardaglig fråga, just för att ingen visste varför.
Ett sådant litet harmlöst ord hade mer makt än vad de hade byggt upp under hela hennes liv.
Bevis på detta var att allt lyckades dö. Allt blev något annat.
Ingen visste fortfarande varför.
Ingen hade svaret. Bara Han. Han som ingen längre sa namnet på.
Men varför? Det visste hon inte.
Hon visste heller inte att hon snart skulle få reda på varför och hon visste inte att svaret på ”varför”
var något hon inte ville höra.
Det fanns många obesvarade frågor i huvudet, men i stort sätt utgick de alla från ”varför”.
Det var inte hon själv som frågade sig varför. Det var någon som hon en gång haft det bra med.
Allt kändes fel, allt var upp och ner och allt gick dåligt.
Det skulle ju vara han tillsammans med dom. Det var bara så det skulle vara.
Det betydde trygghet för henne.
Nu fanns den inte längre och den skulle nog aldrig igen komma tillbaka.
- Acceptera det, för ingen frågar. Ingen hör.
Det enda hon själv fick höra var ”varför”?
”-Det gick inte mer. Allt sa bara stopp. Förstår du?”

Ja, jag förstår. Med det vet jag att det gör dödligt ont att förstå och samtidigt tiga.

VN:F [1.9.11_1134]
0.0/5 (0 röster)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.