Hjälp, jag är utbränd!

Hur hade allt egentligen börjat?
Jag funderar och kommer på att allt egentligen började med bekantas bröllop. Nu hade jag inte tänkt skylla på dem, även om det hade varit fantastiskt, utan mer ha denna händelse som en tidsangivelse. Före och efter.
Baksmällan kom som ett brev på posten. Efter ett tag extrema buksmärtor. Jag sökte för problemen och efter olika prover och undersökningar kunde det bara konstateras att jag var frisk som en nötkärna så när på blod- och järnbrist. Medicin mot detta men ingen ytterligare diagnos.
Jag frågade läkaren om det kanske möjligtvis preliminärt kunde vara så att jag var utbränd? Hon gav mig ett rakt och för mig positivt svar: nej.
Yippie. Jag är inte utbränd.
Gick efter ett par veckor till en healer som jag kommit kontakt med tidigare år. Han däremot gick rakt på sak och sa att jag visst var utbränd, så där lite i utkanten och nosade, men ändock utbränd.
Neeej, inte utbränd. Min fasad rämnade. Jag hade hellre haft en obotlig sjukdom är detta. Fröken duktig hade verkligen gått på pumpen den här gången.
Hela jag visste egentligen om att så här var det. Jag hade inte varit ärlig mot mig själv och nu sa kroppen stopp. Jäkla skit. Varför just jag?
Jag som alltid varit så uppåt, alltid ställt upp, alltid fogat mig. Hur skulle jag nu vara? I och med att jag inte orkade längre så försökte jag hitta tillbaka till den äkta riktiga Linda. Ska sanningen fram så letar jag fortfarande. Men skam den som ger sig. The thruth is out there. Någonstans finns den.
Hur går man då tillväga för att vid 35 års ålder hitta tillbaka till sig själv? Det självet som man tappat någonstans på vägen.
Jag försökte med att följa med strömmen, men eftersom detta var ett av mig redan väl beprövat knep, lyckades jag inte. Att göra sådant som andra tycker är kul innebär inte per automatik att man själv kommer tycka att det är roligt. En läxa jag efter många och långa försök lärde mig.
Men så kommer man till nästa dilemma: hur vet man vad som är kul? Vad i livet tycker man är roligt och vad uppskattar man att göra?
Jag trodde att jag visste och satte full kurs mot det för att så småningom stöta på ytterligare en betongvägg. Den här gången hårdare än sist och med full kraft. Bakslaget var förödande. I och för sig var jag i mitt tycke vältränad fysiskt, vilket alltid är ett plus, men totalt kvaddad psykiskt. Dålig kombo.
Sakta sakta gör jag mig redo för ytterligare en bergbestigning. Jag tror att jag har alla verktyg och all säkerhetsutrustning som finns, och ger mig av mot nästa etapp.
Jag börjar jobba! Går tillbaka till ett säsongsjobb jag haft tidigare, som servitris på en golfrestaurant. Jobbet är helt ok och kräver inga extravaganser av mig, utan jag gör min grej sen går jag hem. Lugnt och skönt.
Hemma rullar det på som vanligt. Nästan. Mannen, som alltid har stöttat mig i alla mina mer eller mindre kloka beslut, börjar så smått tröttna på att frugan aldrig kan vara ärlig. Inte mot honom utan mot sig själv. Han frågar sig: vem är hon, vad vill hon?
Problemet med den här frågeställningen är inte formen på frågorna utan att frugan, det vill säga jag, inte heller har några svar. Så frågor som vem är hon, vad vill hon, står obesvarade även för henne. Hur finner man svar?
Fortsätt leta! Med eller utan karta och kompass. The thruth is out there!
Och sökandet fortsätter.
Jag har provat att träna mig frisk. Fungerade inte även om det till viss del hjälpte då endorfiner i hjärnan frigörs vid träning och livslusten ökar. På kuppen fick jag dessutom en snygg och för mig vältränad kropp. En kropp jag trivdes med och kunde njuta av. Bonus!
För att få lite hjälp i mitt sökande efter lycka och mig själv bad jag läkarvetenskapen om hjälp och fick antidepressiva tabletter. De stimulerar både dopaminet och seratoninet i hjärnan så att man ska börja känna igen sig själv och bli lite gladare. Man ser att man faktiskt finns där inne någonstans. De fungerade och jag började känna mig lite mer levande igen. Innan hade jag varit levande död. Det ända som skilde mig och en död var att jag rörde på mig. Halleluja!
Jag började känna för att träffa folk och åkte in på öppet hus som olika företag anordnade, bestämde träffar på lekplatser med andra mammor och deras barn och jag började så smått träna igen. Halleluja 2!
Det var efter det här som jag började jobba igen. Som jag sa tidigare, på golfrestaurant som servitris. Nu kan man ju tro att livet skulle följa en uppåtgående spiral men icke sa Nicke. Döm av min förvåning när jag efter en söndagseftermiddag i solen och på tippen börjar lipa och gräla på min man på grund av hans intresse. Träning och välbefinnande. Skumt va? Man kan ju tycka att det som jag vet av egen erfarenhet, är superviktigt för alla människor verkligen skulle unna min man. Istället blir jag ledsen, sur och deppig. Inte för att han inte unnar mig välbefinnande utan för att….. Ja, varför?
Tyvärr handlar allt om mig. Ja så är det. Det är inte min mans fel att jag inte orkar mer än att jobba och göra lite hushållsarbete. Att jag inte kan träna som jag gjorde förr på grund av minskad ork. Att jag på grund av medicinen har gått upp i vikt och nu vantrivs med de få extrakilo som kroppen fått. Att jag ännu inte har funnit mig själv.
Jag har iklätt mig offerkoftan. Inget klädsamt plagg. Och förhoppningsvis få förunnad. Nu är det min uppgift att ta av mig koftan och sedan högtidligt begrava den en gång för alla.
Baksmällan från bröllopet ligger fortfarande som en dålig eftersmak!

VN:F [1.9.11_1134]
0.0/5 (0 röster)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.