Femton timmar kvar

Mitt namn är Tamara Lewis. Jag är gothare, vattuman, 28 år, stort fan av Supernatural och född i Santa Monica, L.A. Och jag ska snart dö.
Men före jag gör det så vill jag berätta min historia för någon. Hela historien.

Jag är nämligen inte bara gothare, vattuman och Supernaturalälskare. Jag är också en mördare. Ja, och det skäms jag inte alls för.
Jag dödade för första gången när jag var nyss 20 år fyllda, och jag njöt av varenda sekund, för de förtjänade det.
Åh, nej, nu kommer ni att tro att, bara för att jag är kvinna så dödade jag en våldtäktsman, ett kvinnomisshandlande svin eller min egen far, ifall han skulle råka vara något utav de två.
Men så är det verkligen inte. Jag har dödat över 30 människor: kvinnor, män, äldre och barn.
Jag är djävulen personifierad.
I mitt nya hem, känt som fängelset bland L.A.-borna kallar dom mig faktiskt Samara. Som i the Ring. Tamara-Samara. Mest på grund av mitt långa svarta hår och korta längd (jag är endast 160 cm i strumplästen), men också för att min vrede rasade fram som en förbannelse som ingen kunde undkomma.

Mitt fulla namn är Tamara Louise Anderson Lewis. Anderson är mitt flicknamn och Lewis min mans namn. Jack Lewis.
Jack är död, men nej, han föll inte offer för min hand, det kan jag försäkra. Men han har en del i den historien. Jag träffade Jack när jag nyss hade fyllt 18 år. Vår historia startade faktiskt också på ett fängelse, eller ett häkte, snarare. Ödets ironi.

Sen jag var 14 år så hängde jag ihop med ett gäng som kallade sig själva Vampire Erotica eller bara V.E. Vi var ett gäng ungdomar med alternativa klädstilar, Jack Daniels-flaskor och lättviktiga motorcyklar som hängde runt i gränderna och på stranden i Santa Monica. Det var inte precis nån hemlighet att vi inte hade någon respekt för lagen. Vi använde droger, smugglade droger och sprit, misshandlade dem som kom i vår väg och hotade dem med Butterfly-knivar och billiga Mac-10 pistoler.
Jag har det i blodet, kan man säga. Min pappa ingick i ett annat motorcykelgäng och deras firma som sysslade med tunga saker. Snart en fullvärdig medlem i Hell’s Angels.
Själv avancerade jag som ledare för V.E. när vår gamla blev skjuten av den lokala polisen under en vapenstrid. Det gick bra i nästan två år, och jag hade nyss fyllt 17, då jag blev arresterad av en slump, och satt i häktet. Inte för något extremt viktigt, men det var nog för att jag skulle bli utpekat som ett intressant litet objekt. Man kunde bli irriterad för mindre!
Men någonting hade jag ju lärt mig genom åren, så jag sa inte ett knäpp till poliserna. Men de gav sig inte, för här hade de hittat en guldgruva. Ledare för ett av de mest växande kriminella gatugängen i Santa Monica, och dotter till ett Hell’s Angels ämne.
Så när de slutligen förstod att jag inte hade tänkt öppna munnen, utom för att spotta på golvet då och då, så gav de upp sina försök att antingen lura mig, böna och be, eller bli förbannade, och beslutade sig för att pröva en annan medod.
Den andra dagen blev jag tagen till ett förhörsrum och blev satt att vänta. Sen kom han in i rummet.
Han var uppåt 1,87 lång, hade blek hy, granskogsgröna ögon och mörkbrunt hår samlat i hästsvans. Väldigt ung för att vara färdig psykolog, 25-26 kanske. Det… var någonting med honom. Han var en av de vackraste män jag sett, men det var något annat också. Det var nästan som om jag kunde känna vänlighet och förståelse stråla ut från honom.
Han satte sig i stolen mitt emot mig, log och sa: ”God morgon, Tamara, jag heter Jack och är psykolog. Jag skulle vilja att vi pratade lite. Men känn dig absolut inte tvingad, vi pratar bara om du vill.”
Sådär ja. Han gav mig bollen. Inte som poliserna som försökte bända upp mig som om jag vore en konservburk. Jag kunde prata med honom. Om jag ville. Det kändes ungefär som den gången jag inte varit beredd och åkt på en karatespark i magen utan att ha insett hur. Allt bara svindlade.
Det var egentligen inte meningen, men plötsligt så öppnade jag munnen och allt bara strömmade ut. Allt, om V.E., min pappa, allt vi gjorde och livet som jag levde. Jack lyssnade bara, han skrev inte ens i blocket som han hade haft med sig. Jag insåg plötsligt att jag grät.
Jack räckte mig en näsduk och så sa han lugnt ”Tamara, det här är inte ett värdigt liv att leva för en flicka som du. Jag kan hjälpa dig att komma ur det. Tillbaka till High School, bort från ditt gäng och långt ifrån din pappa. Allt det här kan vi ordna. Men du måste lita på oss. Litar du på mig, i alla fall?”
Jag nickade. Hur tusan kunde jag inte lita på någon som fick mig att berätta min livshistoria bara genom att titta på mig. Ingen hade någonsin gjort något sådant för mig. Bara lyssnat på mig, alltså.
Jag fick tillbringa ytterligare tre dagar i häktet, men när jag kom ut så hade de ordnat allt, mest Jack förstås. En ny, skyddad adress, nytt namn, ny skola för unika fall bland ungdomar och ett antal möten med honom så att jag kunde starta ett nytt liv, utan att falla i kriminalitetens klor igen.
Det gick bra i nästan ett år, men när mina möten med Jack började tryta emot sitt slut så gick jag in i en djup depression. Det tog ett tag för mig att fatta varför, men jag insåg till sist att jag var kär i honom. Jag skulle inte stå ut med att förlora honom också.
Det var oundvikligt, så jag ringde honom en sen kväll när det bara var en dag kvar av min terapi behandling. Jag bad honom komma förbi, jag var ledsen och deprimerad sa jag. Och det var jag ju faktiskt också. Han kom.
När jag öppnade dörren för honom så var jag upplöst i tårar. Jag berättade att ingen hade gjort något sådant som han för mig förut, att jag älskade honom för det, och jag skulle inte stå ut med att han lämnade mig när terapin var slut. Men lite av mitt vanliga, kaxiga jag fanns därunder så jag sa till honom att om han kände något ens i närheten av det jag gjorde så vore det ett väldigt bra tillfälle att visa det nu, och inte senare.
Först stirrade han bara på mig, och jag var rädd att jag gått för långt, men sen så böjde han sig ner och lyfte upp mig i famnen och kysste mig. Han stannade hos mig den natten och vi pratade. Han berättade för mig att han hade träffat på många fall sedan han blev psykolog. Jag var inte ett unikt. ”Men samtidigt så var du det, för mig. Jag vet inte vad det var. Kanske ditt sätt att lita på mig så förbehållslöst, det har ingen gjort förut. Men du ska veta att jag inte utnyttjar ditt förtroende nu. Jag gör inte det här för att du är beroende av mig. Jag gör det för att jag är kär i dig också, Tamara. Och det kommer jag nog alltid att vara.”

Det var kanske inte särskilt professionellt av Jack att inleda ett förhållande med en av sina, i brist på sämre ord, patienter, men han vägrade smyga med förhållandet. Dagen efteråt så gick han genast till sina chefer och talade om vad som hänt mellan oss. Men han försäkrade dem att vårt förhållande var seriöst och att han inte gjorde det för att utnyttja mig.
De tvekade, men Jack var omtyckt, seriös och noggrann, så de trodde på hans ord, och vi fick fortsätta vara tillsammans.

Han friade till mig sex månader senare, och månaden efter det gifte vi oss i rådhuset. Lite väl snabbt skulle en del kanske säga, men det struntade vi fullkomligt i. Jag var så lycklig, jag hade slutat med drogerna, blivit antagen till ett kommunalt college och lagt undan mina vapen.
Jag hade inte talat med min far eller V.E. på över ett och ett halvt år, men det bekymrade mig inte. Jag hade Jack nu, och jag älskade honom och han mig.

Och lycklig fick jag vara i nästan två år. Jag blev antagen till det college jag sökt och efter en lång tid så använde jag mitt riktiga namn, eftersom jag ändå hette Lewis nu. Men det var ett misstag visade det sig.

Det var så de hittade mig. V.E. och min pappa. Och de hittade Jack via mig, och de dödade honom. De sköt ihjäl honom med sina jävla Mac-10:or, Glockar och min käre far tog naturligtvis nådastöten med sin Steyr Aug. Han lämnade en lapp åt mig på Jacks sönderskjutna kropp, som jag hittade när jag kom hem från skolan.
”Trodde du verkligen att gifta dig med en långhårig hjärnskrynklare och börja på ett jävla b-college skulle ändra på vem du är och vad du gjort? Men nu är balansen upprätt igen. Du behöver oss och vi behöver dig. Du vet mitt nummer.”

Jag sörjde Jack i över fyra månader. Men i slutet av den femte så visste jag att jag inte kunde låta det här passera. Jag hade inte berättat för polisen vad som hänt. Jag visste precis hur deras rättvisa fungerade. Istället hade jag sagt att några smycken som vi egentligen inte ägde, samt våra 200 dollar i frysfacket hade försvunnit, så att de skulle se det som ett brutalt rånmord.
Jag kunde tacka min lyckliga stjärna för att de trodde mig. Eller olyckliga stjärna, det beror på hur man ser det.

Min inrikting på college var datasystem och programmering. Men varenda elev på skolan som läste det fick talangen hackning helt gratis om man ansträngde sig. Jag hade ansträngt mig. Så jag hackade Los Angeles polisens dataregister och hittade informationen jag behövde. Sen gav jag mig ut på hämningsuppdrag, i värsta Kill Bill- andan.
Jag dödade inte mina gamla gängmedlemmar eller min far, inte i början i alla fall. Först ville jag få dem att lida så som jag hade lidit. Så jag sköt och högg ihjäl varenda människa som de höll kär.
Sedan gav jag dem två veckor, två veckor att känna den sorg som jag själv hade känt. Sedan dödade jag även dem med min nya Desert Eagle.
Jag dödade män, fruar, barn, systrar, bröder, morföräldrar och farföräldrar. Jag gjorde ingen som helst skillnad.

Det tog polisen två veckor att lösa alla fall, och när de var gjort kom de till min lägenhet och spräckte glas och sparkade in dörrarna med Swat-team. ”Du har rätten att inte tala!”

Det var åtta år sen. Jag erkände allt i en domstol och jag är varken sjuk eller galen, vad deras undersökningar visade. Så jag fick som jag ville. Jag fick dödsstraffet.
Snart kommer jag att få ett litet stick i armen, och sedan kommer jag äntligen få vara med min älskade Jack.
Femton timmar kvar…

VN:F [1.9.11_1134]
3.9/5 (24 röster)
Femton timmar kvar, 3.9 out of 5 based on 24 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.