Bakom masken

Jag stod på perrongen och såg tåget komma. Närmare och närmare flög de två ljusprickarna som var tåglycktorna mot mig. Nu var de så nära att tåget borde ha börjat sakta in. Men det gjorde det inte. Det fortsatte i samma hastighet rakt mot stationen. Samtidigt hörde jag en gäll barnröst ljuda över perrongen:
”Mamma, mamma kom! Tåget är här nu!” ropade barnet uppspelt till sin moder. Hon hade en rosa vinterjacka med matchande byxor på sig, och två långa flätor av ljusblont hår fladdrade i vinden på varsin sida av huvudet. Hon drog i moderns beiga vinterkappa och fortsatte sina utrop med ökad irritation. Modern verkade inte ens vara medveten om sin dotters rop på uppmärksamhet. Hon stod bara och stirrade stint mot tågets förarhytt med ett chockat och äcklat ansiktsutryck. När jag vände på huvudet och såg den fasansfulla scen som utspelade sig i förarhytten vred sig magen i äcklad protest. Tågförarens huvudslösa kropp svajade lätt på fönsterkanten innan den föll ut ur tåget och landade på marken samtidigt som den målade ena sidan av tågets front röd av blod. Inne i hytten syntes en konturslös svart skepnad med lysande röda ögon. I sina händer höll den tågförarens avslitna huvud med halssidan mot sin mun. Det såg ut som om den använde den korta ryggradstump som stack ut från huvudet som ett sugrör för att suga i sig huvudets fyllnad. Allt detta skedde inom loppet av några sekunder, och jag var tvungen att registrera allt så snabbt att jag inte märkte vad som hände på perrongen. Ett gällt skrik hördes och jag hann precis vända mig om för att se den lilla flickan halka på en isfläck och falla med en ljudlig duns rakt ner på spåret. Modern gallskrek och försökte få upp sin dotter igen, men det var redan försent. Med en vindpust rusade tåget förbi stationen. Och genom chocken såg jag in i tågets vagnar, genom de blodstänkta fönstrerna, hur svarta vålnader fyllde hela tåget och festade bland människohuvuden och oigenkännliga köttstycken. Tåget svichade förbi stationen och försvann lika snabbt som det kommit. Trots min motvillighet vred sig mitt huvud automatiskt mot spåret. Och vad jag mig än hade väntat mig att se var det inte det jag nu såg. Flickans rosa jacka låg söndertrasad över spåret, men ingen kropp syntes till. Ej heller ett endaste spår av blod. Bara jackan. När jag vred blicken bara en aning högre såg jag något som helt fick mig att tappa befattningen. Där, ca en meter ovanför spåret, svävade flickans avslitna huvud. Ögonen var uppspärrade som i chock, men blicken var tom och glasartad. Från halsen svajade köttslamsor stillsamt i vinden och en liten bit av ryggraden stack ut från kanten av halsen. Ut ur ryggraden sipprade en röklik substans, svart som sot. Den växte sig större och större, blev till en diffus gestalt. En formlös skugga. När den var över två meter lång uppenbarade sig två lysande röda prickar längst upp på varelsen och den såg in i mig, verkligen såg in i mig. Synade mitt hjärta, min själ blottades för den. Plötsligt sträckte den ut en tentakel av mörker som penetrerade min ryggrad och skickade ilningar av svärta upp till hjärnan. Och lika plötsligt var det över, vålnaden var borta och allt såg normalt ut igen. Men jag kännde bara tomhet inom mig. I en gemensam rörelse begav sig alla människor som befann sig på perrongen tillbaka mot spärrarna och jag gick med dem. Medan jag gick försökte jag reflektera över vad som verkligen hände, men jag kunde inte tänka. Jag var helt tom på tankar och kunde inte känna någonting. Ingenting alls. Förutom en endaste liten svart klump, fylld av sot och hat, växa inuti mig och slå sig till ro.

VN:F [1.9.11_1134]
3.8/5 (13 röster)
Bakom masken , 3.8 out of 5 based on 13 ratings

2 kommentarer

  1. anonym Skriver:

    jätte bra !!!!!!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 4.7/5 (3 röster cast)
  2. Ella Skriver:

    Läskig

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 1.0/5 (1 röst cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.