1000 hav för dig

Vinden blåste i hennes hår. Hennes ljusa långa lockiga hår. Jag visste att hon ville men inte kunde. Det var min syster Moa som var 5 år och jag. Hon mådde inte bra. Våran pappa hade dödats i ett krig i Ryssland. Mamma sörjde med hjälp av alkohol och jag……. jag har inte varit så rättvis mot henne. Hon är ju bara 5 år och jag 14, jag var ju faktiskt tvungen att försöka ta hand om henne. Hon vände sitt lilla huvud mot mig. Hon såg sorgset på mig med sina blåa ögon. Hon hade bara mamma kvar och visste inte vad hon skulle göra. För jag hade inte varit något bra föredöme åt min lillasyster. När jag gick in i hennes rum för någon dag sedan såg jag något jag ville men egentligen inte ville se. De var ett papper, ett papper från en adoptionsfirma. Hon mådde alltså inte bra alls men jag älskade henne. Jag hade tagit med henne till klippan som hon och pappa alltid gick till. Hon var pappas lilla flicka. Men jag var bara en person som han inte ville veta av. Under klippan var det hav, bara hav och klippblock. Hon stod nära kanten och ville verkligen hoppa. Men de var nånting som gjorde henne tveksam. Jag ville slita bort henne därifrån och skrika så högt jag bara kunde. Men jag känner igen mig lite i henne. När jag var 5 var pappa aldrig hemma han var alltid på en bar eller ute med ”grabbarna”, och mamma var alltid hemma men hon var inte bättre hon. Hon rökte inomhus och satt alltid framför Tvn och åt nåt. Hon var inte värre än nu men hon drack då också. Man såg henne alltid med en ölflaska i handen. Jag ville inte att Moa skulle bli som jag. Jag har alltid varit Anna hon som är populär i skolan men har det hemskt hemma. Jag hade börjat tjuvrökt och snott mammas sprit och skrikit åt min lillasyster som undrat vad jag gjort. Jag var alltid full när jag kom hem och mamma brydde sig inte. Moa fick bara inte bli som jag i 14-årsåldern.
-Moa,kom nu vi går,sa jag och tittade ner i marken.
Hon svarade inte utan bara gick. Jag kände hur jag ville börja gråta, min lilla söta lillasyster vågar inte ens prata med mig. Jag ville ta upp henne i min famn och säga ”allt är bra nu”, men de gick inte. Vi gick bredvid varandra, inte så nära men ändå bredvid. Jag kände hur tårarna brände under mina ögonlock. Men jag kunde inte gråta framför henne, jag var tvungen att visa hur hård jag är.
Men jag kunde inte låta bli, tårarna forsade nerför mina kinder. Moa gick lite närmare mig och kramade om mig. Jag fattar inte att en kram kan göra allt så mycket bättre. När vi kom hem till våran lilla lägenhet i höghuset knackade vi på dörren och skulle gå in. Men dörren var låst. Jag knackade en gång till men lite högre.
-Mamma öppna då, jag har ingen nyckel, skrek jag genom postinkastet.
Hon svarade inte. Jag knackade på vid dörren bredvid för att be om en extranyckel som grannarna fick ta ifall att de skulle bli såna här tillfällen.
-Hej kan jag få nyckeln, sa jag till tanten som öppnade.
-Ja visst,sa hon glatt. Är inte mamma hemma?
-Jag vet inte, hon brukar inte gå utanför dörren men hon öppnar inte, sa jag och tittade på Moa som blev mer och mer orolig.
-Okej, sa hon och gav mig nyckeln.
Jag öppnade dörren och ropade på mamma, men ingen svarade. Jag kände lukten av alkohol… mycket alkohol. Jag gick in till vardagsrummet där hon brukade vara. Men hon var såklart inte där nu. Jag tog upp min mobil och slog mammas nummer. Jag lyssnade några signaler innan Moa kom med ett brev i handen.
-Det här låg i köket, sa hon sorgset.
Jag tittade på brevet som var fyllt med mina favorit klistermärken sen jag var liten. Jag öppnade det sakta. Jag ville verkligen inte läsa för mamma skriver bara när någonting inte är som det ska. Jag tittade på Moa som grät. Jag började läsa brevet där det stod:
”Hej mina små älsklingar! Jag förstår att det är du Anna som läser och jag ville bara säga en sista gång och kanske till och med första gången, jag älskar dig! Jag hatar att jag inte har brytt mig mer om dig, du och Moa var mitt allt. Moa har nog inte heller haft det så lätt och det är mycket mer jag skulle vilja säga er. Men jag vill inte att ni ska bli ledsna för min skull. Men jag orkar inte mer vara den gamla fylltanten som inte tar hand om sina barn. Jag har gått ner till klippan där du och Moa var men jag tog en annan väg för jag ville inte att ni skulle se mig. Jag hoppade ner bland klipporna för jag ville verkligen leva men jag orkade inte leva med att ni hatar mig. Jag ville vara lycklig en enda gång innan jag dör, och det blir jag om jag vet att ni precis varit där innan. Moa kommer bli lyckligare med dig. Puss och kram Lisa/mamma”
Jag hatade henne men hon var ju faktiskt min mamma. Jag kände hur tårarna brände under mina ögonlock. Moa som inte förstod vad som hänt började gråta ännu mer än vad hon redan gjorde.
-Mamma har kommit till himlen, sa jag och kramade om Moa hårt.
Det vart en lång tystnad innan Moa sa:
-Vad ska vi göra nu, Anna?
Jag tittade in i hennes ögon.
-Jag vet faktiskt inte, sa jag och drog i mitt blonda hår.
-Jag vill gå till klipporna som jag och pappa gjorde när nåt hemskt hade hänt, sa hon och grät lika mycket som förut.
Jag nickade och tog hennes hand. Vi gick hand i hand till klipporna. Vi satte oss på kanten och jag såg någonting stort i vattnet. De kan inte vara hon tänkte jag för mig själv, det var säkert en stor fisk eller nåt. Men nej då, jag såg hennes mörkblonda hår i vattnet. Jag lyfte upp Moa och vi satte oss vid andra kanten av klippan. Jag stirrade rakt ut mot vattnet, och tänkte på…allt.
-Älskar du mig Anna, sa Moa med sorg i sin blick.
-Moa, jag skulle korsa 1000 hav för dig.

VN:F [1.9.11_1134]
3.0/5 (2 röster)
1000 hav för dig, 3.0 out of 5 based on 2 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.