More than Words

Jag började den nya dagen med uppladdade krafter. Vart kommer all denna energi ifrån, undrar jag i mitt stilla sinne men klagar verkligen inte. Hela världen verkar, ursäkta i förväg för denna gamla klyscha, mer färgglad! Jag vet inte hur jag annars ska kunna beskriva känslan, mitt ringa ordförråd räcker inte till och jag står utlämnad att citera allmänhetens ordbok.
Nackdelen med min nyfunna syn på tillvaron är att jag inte kan koncentrera mig på den gigantiska högen av skolarbete som ligger som en strypsnara runt min stackars hals. Problemet är att varje gång jag öppnar den stora, tunga klossen på dryga 1000 sidor, som ska föreställa min kurslitteratur, ser jag inte de ändlösa raderna av text om translation, glykolysen och extracellulär kommunikation. För min inre syn pågår ett helt annat sceneri med skådespelare och hela faderuttan. Korta sekvenser av vad som skulle kunna vara. Återblickar från vad som har hänt i det förgångna. Sinnena är på helspänn, det ligger ljuva dofter i luften. När jag inte längre kan hålla tankarna i styr utan låter det fladdra fritt kommer jag på mig själv med att sitta och dagdrömma om mina innersta önskningar.
Jag är redo för något nytt och spännande. Jag är redo för något storartat. Under mitt 19 år långa liv har jag inte gjort mycket annat än levt. Hur många chanser har jag tagit? Däremot har jag undkommit många tråkigheter, men ett liv utan risk för snedsteg och hjärtesorg är väl inget liv värt att leva? Förlåt mig kära läsare, nu har jag åter igen kommit in i klyschornas värld. Vill ni ha något nytt och originellt? Om du just i detta tillfälle sitter, eller ligger för den delen, jag är inte den som dömer, och nickar febrilt kan jag säga er detta; sluta läsa. Nu. Det kommer inte att skrivas om några revolutionerade teorier på meningen med livet eller några kloka ord. Det är alldeles för sent för sådant. Allt som jag vill säga är det redan någon som sagt så mycket bättre.
Tillbaka till mina hjärtesorger. Endast en gång har jag låtit mig själv känna och inte ens då gick jag in i det fullhjärtat. Jag försöker intala mig själv att jag gjorde det, men om sanningen ska fram så hade jag hela tiden ena foten utanför dörren, redo att springa vid minsta tecken på fara. ”Fight or flight”-mode on. Det är först nu i efterhand när jag kan betrakta hela situationen på ett objektivt vis, som detta gott upp för mig. Jag är en sådan lögnare! Och offret är jag själv.
Mitt liv är nästintill perfekt. Jag har haft en underbar uppväxt, min familj är det bästa tänkbara och jag har vänner som bryr sig om mig och som jag bryr mig om. När jag känner för att prata finns det alltid någon inte längre än ett telefonsamtal bort. Mitt största mål än så länge har jag uppnått och jag borde känna som om jag lever drömmen. Men den känslan har inte infunnit sig ännu. Det känns fortfarande som om det är något som saknas. Kärlek. Inte längre bara korta, tillfälliga förbindelser. Jag är redo för ”the real deal”! Tror jag.
Jag har funnit den perfekte killen. Med det menar jag inte att han är felfri, långt ifrån. Han gör mig galen och ibland får han mig att vilja skrika rätt ut. Samtidigt väcker han en känsla av glädje och ömhet varje gång honom tittar på mig och ler mitt leende. Såsom han bara ler mot mig. Han är min bäste vän. Det finns inget jag inte kan berätta för honom, även om han inte alltid förstår finns han alltid där för att lyssna. Han är min bäste vän och jag kommer aldrig att få honom. Därför är han den perfekte killen.
Jag är som alla andra, jag vill ha det jag inte kan få och om någon upplyser mig om mina icke existerande chanser att få det vill jag bara ha det ännu mer. Denna egenskap delar jag med många, den gör mig inte unik på något sätt. Inget med mina egenskaper är unika, ingen av dem är anmärkningsvärda. Det finns ingenting jag gör som inte någon annan kan göra bättre. Ändå vet jag att jag är unik. Liksom vi alla är. Kombinationen av just mina egenskaper är vad som gör mig annorlunda från alla andra och det är mina erfarenheter som har format dem.
Jag går och lägger mig denna kväll med tusen tankar tryckande inne i mitt huvud. Känslor av ångest och panik ligger och trycker under ytan. Jag vrider och vänder på mig, men kan inte finna en position som lättar på trycket. Morgonens framgångar ser plötsligt barnsligt små ut. Hur kunde jag ha trott att allt skulle lösa sig så enkelt? Klockan tickar vidare och allting inuti mig skriker. Jag vet inte hur mycket längre jag kan stå ut. Natten utanför fönstret är stilla och klockans visare bildar en rät vinkel, den stora rakt upp och den lilla till höger. Jag suckar och vänder mig igen. Imorgon är ännu en ny dag.

VN:F [1.9.11_1134]
3.0/5 (4 röster)
More than Words, 3.0 out of 5 based on 4 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.