Första sidan i ett nytt kapitel.

Slaget kom. Jag skulle flytta. Raseri var min första känsla, men efter en tanke så skulle det nog bli bra ändå. Att komma ifrån allt, historia som jag skulle slippa stöta på varje dag.
50 mil. Allt som krävdes för en nystart. Från en storstad till en skithåla. Allt där var löjligt, som ett skämt. Till och med namnet var skrattretande. Trollhättan. Jag menar, seriöst, vad är det för namn?

Flyttbilen kom, mitt liv stod där i bruna kartonger och bara väntade på att packas upp igen. Allt kändes så dystert. Att säga farväl till de få vänner jag hade kvar efter allt som hänt, min släkt. Mitt liv. Bara att vinka och le, sätta upp en bra fasad. Jag trodde att det skulle bli lättare så.

Bilen rullade in och allt kändes för en liten stund bra.
Vädret var fint, och vårkänslorna fanns där. Men klumpen fanns kvar, och den kändes mer nu, än någonsin tidigare. Illamående, panik, rädsla. Alla känslor kom på en och samma gång och kvävde mig. Men trots det fanns mitt leende på läpparna och till min förvåning så var det inte ditklistrat, som det brukade. Jag log på riktigt, äkta.

Solen sken när bilen passerade rondell efter rondell och i framsätet satt min älskade mamma och min bonuspappa och sjöng. Dom hade längtat så efter detta. Jag tänkte en stund på alla uppoffringar dom hade fått göra för att jag skulle komma iväg från skiten jag dragits in i. Jag borde vara tacksam, och det skulle jag antagligen bli om ett år eller så, men just nu saknade jag den råa gatan i storstaden om natten. Jag saknade ljudet av sirener, den höga musik och känslan i kroppen när en flaska tappades och splittrades till tusen små glänsande skärvor på den mörka asfalten.
Den enda tanken jag hade var att jag aldrig skulle få känna ruset av alkohol, rushen av alla killar som spanade. I den här skithålan skulle inget hända. Min bild av Trollhättan var regelrätt. Ingen stack ut, och ingen vågade göra fel.
Men aldrig skulle jag kunnat föreställa mig hur fel jag skulle komma att ha.

Efter att ha kört genom sex rondeller på mindre än en kilometer så sa mamma att vi var utanför min framtida skola. Trots solens sken så var byggnaden mörk och kall. Inte direkt inbjudande, den påminde faktiskt lite om min förra skola. Bara det att det hade varit min skola, det här var bara ett stort dött hus.
Vinden ven i träden diskret och marken här kändes annorlunda. På fel sätt. Hårdare, det var fel nyans på asfalten, vägarna var döpta till fel namn. Allt var fel. Inte alls likt mitt gamla liv.

Solen kastade strålar på det höga vattentornet. Folk var i rörelse och vi hade kommit fram till mittpunkten i hålan, eller centrum som man kanske också skulle kunna kalla det. Äntligen hittade jag något som väckte mig, busstorget. Alla bussar, gubbar som skulle må bra av ett AA möte, stökiga tonåringar och spruckna familjer. Känslan av att veta att allt inte var perfekt ändå var av största lättnad. Planen min familj hade om att jag skulle starta ett nytt, smartare och lugnare liv skulle gå i kras. Det visste jag direkt när jag såg den gruppen människor jag var van att vara omringad av. Alla känslor kom tillbaka, jag skulle få lov att ha kul även här.

Mamma skruvade på radion i bilen, rattade in den lokala stationen och höjde volymen till min förvåning. Enligt henne så skulle även hon starta ett nytt liv. Högre musik, mer spänning och hundratals nya vänner. Hon hade lovat sig själv att gå ut minst tre gånger i månaden och att inte alltid sitta med jobb. Enligt mig lät det väldigt bra, men om jag kände min mamma rätt så skulle det inte hålla särskilt länge. Hon hade fått ett nytt arbete redan innan vi hade kommit hit, och så ambitiös som hon var skulle hon nog vilja jobba sig till en befordran så fort som möjligt. Så det där med att skaffa vänner skulle hon antagligen inte hinna med, men att se henne lycklig betydde mer än att förklara sanningen just nu. Så jag lät henne vara.

Vår relation var ganska speciell. Det var hon som stod för de stora drömmarna, och jag som fick ta ner henne på jorden igen och inte omvänt som det kanske brukade vara. Men sen var vi ingen vanlig familj. Vår historia är tusen kapitel, men det är vår framtid som är viktig.

VN:F [1.9.11_1134]
3.0/5 (2 röster)
Första sidan i ett nytt kapitel., 3.0 out of 5 based on 2 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.