Vad det här den stora kärleken?

Det var på mitt första arbete jag träffade dig. Jag hade sett dig många gånger, jag var ju trots allt stammis i butiken innan jag sökte jobbet. Jag gick fortfarande i skolan. Detta skulle bara vara ett extra jobb under skoltiden. På mitt 3:e pass fick jag dig som handledare. Jag minns att jag hade stor respekt för dig. Du kunde allt! Du vart min förebild, jag skulle bli som du. Efter det arbetspasset vart vi lite ”bättre” kompisar. Någonstans kände vi nog båda att ”vi kommer nog komma bra överrens”. Jag kom snabbt in i rutinerna och började känna mig hemma bland övriga arbetskamrater. Du behövde hjälp att byta bort ett arbetspass och frågade mig om jag kunde tänka mig ta det. Jag kom ihåg att jag blev lite nervös för jag hade inte jobbat så långa pass tidigare eller en lördag. Men du lugnade mig ”du fixar det, inga problem”. Jag fick klartecken av chefen att jag fick ta ditt pass. Du vart överlycklig och sa att du skulle bjuda mig på bio senare som tack för hjälpen. Jag tänkte inte så mycket mer på det. Var ju glad att man kunde ställa upp på en vän och sen tjäna liten extra pengar också.Både du och jag bodde nära butiken. Vilket gjorde att vi var in och handla då och då ,även om vi var lediga. Du höll ditt ord och frågade nästa gång vi sågs när det skulle passa mig och gå på bio. Jag vart nog lite generad och snopen. Hehe, jag jobbade inte ditt pass för att du skulle bjuda ut mig. Vi bestämde en kväll då ingen av oss jobbade. Det kändes lite lyxig när du hämta upp mig med bil. Jag var ju van att åka kommunalt överallt. Ingen av mina vänner hade varken körkort eller bil. Efter den kvällen hade nog både du och jag fattat ett speciellt tycke för varandra. Jag kände i alla fall att du var en genom go kille. Men första gång jag såg dig trodde jag något helt annat om dig. Men det har jag nog aldrig vågat berätta för dig.

Det blev flera biokvällar och jag njöt i ditt sällskap. Var så glad över att du och jag hade blivit vänner. Något som jag själv inte upplevde var att det skulle finnas någon sorts kärleks vibbar mellan oss. Inte ifrån min sida i alla fall.

Jag kom med ert ”lilla gäng”. Ni som hade gått i samma skolklass och jobbade tillsammans. Det var ett jätte trevligt gäng, jag kände mig som en i gänget nästan på en gång. Blev ganska snart intresserad av en annan jobbar kompis. Han jobbade inte så mycket. Jag var överlycklig då han och jag jobbade ihop. Vi hade en kort romans han och jag. Du stod mig närmst. Var med på alla filmkvällar och fester. När du ryckte in i lumpen fick jag en trist tid. Du kom hem på helgerna och då hade du fullt upp med alla som ville umgås med dig. Eller så jobbade du. Hade jag tur så jobbade vi tillsammans. Då var jag i himlen.

När jag flyttade till en egen lägenhet blev vårt gäng mer sammansvetsat. Vi hade min lägenhet som vår lya. Vet inte hur många kvällar per vecka vi hade filmkväll där. Eftersom stor del av gänget var arbetskamrater hade vi samma dygnsrytm och det var skönt.

Det började lida mot midsommar och vi prata ihop oss i gänget. Vi skulle väl självklart fira midsommar ihop. Fanns det något annat alternativ.(?) Vi var ett bra gäng, vi hade mycket kul ihop. Vi partajade, dansade och lagade god mat tillsammans.

Undermedvetet höll jag alltid extra öga på dig. Lite för att ha koll på att du mådde bra. Du hade lätt för att samla på dig saker. Inte prata ut eller ta i tu med saker.

Du och jag blev varandras dagböcker. Det fanns saker som jag bara berättade för dig. Vi gled isär lite under 1 års tid då jag träffade en kille. Vi tappade inte kontakten helt, du kände ju killen innan mig. När det tog slut med killen fanns du där, då fick vår vänskap sig en nytändning. Vi pratade ut ordentligt. Du bodde i min lägenhet när jag var bortrest i två veckor. Det var dom två längsta veckorna i mitt liv. Det vart en hel del sms och långa telefon samtal. Jag vet att hela jag lyste när jag fick sms av dig eller när du ringde. När jag väl kom hem hade du städat hela lägenheten, tänt ljus överallt, köpt en stor bukett rosor och lagat mat till mig. Du såg så glad ut över att jag var hemma. Jag vart alldeles upprymd för allt. Du betydde så mycket för mig. För att visa vår vänskap frågade jag dig om du ville tatuera dig med mig. Samma bild. Det ville du. Du tom satte den på samma ställe som jag. Jag vågade aldrig släppa in dig. Jag var rädd att förlora dig, rädd att förlora dig för alltid.

En arbetskamrat frågade tom om det var nått mellan oss. Jag svarade:” nä, vi är bara riktigt goa vänner” Så fick jag ögon kontakt med dig och hela du lyste upp i ett smile.

Det hände väldigt mycket på kort tid nu, det vart väldigt turbulent. För jag träffade en ny kille. En som jag känt sen jag var liten, ifrån mitt landställe. Jag blev blixt förälskad. Det varade dock bara i 1,5 månad sen dumpar han mig. Du fanns där då med. Men inte till samma utsträckning. Det kryper fram att du träffat en tjej. Jag blir lite paff men också glad för din skull. Hade mina aningar att det skulle kunna bli nått emellan er. Hon var också arbetskamrat med oss. Hon och jag var väl inte så värst nära vänner. Vet inte, tror helt enkelt att vi inte var på samma våglängd. Det var nu det blev svårt. För jag ville ha kvar dig som vän, som min dagbok. Jag ville även att du skulle kunna komma till mig som du gjort tidigare. Du blev dragen åt två håll. På en fest storgrälar vi. Tror inte vi kom riktigt överrens efter den kvällen. Du skapade ett liv med din tjej som inte fixade vår vänskap. Du valde henne, helt rätt varför vänta på någon som inte vågar satsa på kärleken. Mitt i allt kom beskedet att jag var gravid med mitt ex. Efter ett snabbt beslut blev det en abort. Jag försvann ur gänget som sen mer eller mindra upplöste sig.

När du skulle sluta i butiken hade vi knappt någon kontakt. Visst vi hälsa på varandra var allmänt artiga men inget mer. Det smärtade mig. Din sista dag hade jag en klump i magen. Hur skulle jag klara mig utan att se dig. Du fick en keps av några andra med budskapet ”gone in 60 sec” i avskedspresent. Jag skrev en postitlapp som jag satte på ditt skåp. Innan du gick hem kom du ner till mig i kassan och styrde dina steg rakt emot mig. Jag fick världens hjärtklappning, trodde du var arg för lappen. I stället ser jag hur tårögd du är när kommer fram och ger mig en bamsekram säger att du kommer sakna mig med. Det var svårt att hålla tårarna bort efter att du gått. Kunden i kassan blev lite tagen och sa inte så mycket men hon förstod nog att det var lite ledsamt alltsammans.

När jag idag läser min dagbok ifrån denna tid blir jag brydd över att jag inte förstod hur mycket du betydde för mig. Hur kär jag egentligen var i dig. Jag berättade för dig långt efter åt vad jag kunde läsa mellan raderna. Du svarade ”jag vet vad jag kände. Jag älskade dig” Det smärtar mig enormt att jag inte tog till mig. Tänk om du var den stora kärleken?

VN:F [1.9.11_1134]
3.7/5 (11 röster)
Vad det här den stora kärleken?, 3.7 out of 5 based on 11 ratings

4 kommentarer

  1. anonym Skriver:

    jag grät i slutet…

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  2. JJ Skriver:

    …och jag hade rysningar i hela kroppen…

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  3. Josefin Skriver:

    Jättevacker novell! Borde verkligen ges ut som bok.

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  4. anonym Skriver:

    riktigt fin, grät i slutet. fortsätt med detta! det gjorde du bra

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.