Vid fönstret i solnedgången i tunna svarta dimmor

Jag ser dig stå vid det stora fönstret i vardagsrummet och titta ut på solnedgången, så som du gör varenda gång molnen håller sig borta, varenda gång solen går ned bakom bergen långt borta vid horisonten. Jag vet inte varför du älskar våran solnedgång så mycket, men jag tror att den påminner dig om stället där du kommer ifrån. Och trots att jag känner hur oerhört ensam du är i dessa stunder, låter jag dig vara ifred i din ensamhet där i solnedgången vid fönstret då jag känner att du helst vill ha det så. Men jag längtar till den dag du känner att du kan visa mig dessa dina sorgsna minnen och känslor, jag längtar till den dag jag kan stå där vid din sida där vid fönstret och tillsammans med dig titta på våran solnedgång. Min älskade, jag undrar så vad det är du tänker på då du står där, orörlig, tyst och verkar vara så oerhört långt borta. Jag undrar vilka främmande vyer det är du ser inom dig när du tittar på våran sol, den som går ned bakom våra berg, den som gömmer sig bakom våran horisont. Jag undrar vilka det är du ser i dina minnen, kanske vänner du haft, kanske en familj eller kanske någon tidigare älskad och jag undrar hur mycket du isåfall saknar dessa. Det måste vara oerhört då jag känner hur sorgset ensam du är ståendes där vid vårat stora vardagsrumsfönster. Och jag undrar så vilka mera känslor du har där du står orörlig och tyst och så långt borta medan du tittar på våran solnedgång. Och jag längtar så till den dag du är redo att dela dessa saker med mig, jag längtar så till den dag jag får möjlighet att trösta dig. Men jag känner att du ännu inte är redo, och jag respekterar din vilja och frågar inte trots att det gör mig ont att inte få lindra din smärta. Min älskade, jag undrar så vem du mer är förutom den jag älskar över allt annat, förutom mitt livs kärlek då du står där i våran solnedgång vid vårat vardagsrumsfönster med dom tunna svarta dimmorna slingrande om dig, dom du tror att jag inte kan se.

Och då vänder du dig om mot mig och sorgsenheten i ditt ansikte är borta lika fort som dom tunna svarta dimmorna, och du säger med ett strålande lyckligt leende ”Kom och krama mig älskling!” Och ditt leende och din öppna, nakna omedelbarhet är bara två av alla dom underbara saker jag älskar hos dig, och jag går till din väntande öppna famn och låter mig omslutas av dina armar och din värme. Jag suckar tungt och lyckligt medan jag kramar dig hårt med mina egna armar om din midja, och med mitt ansikte mot din bröstkorg känner jag ditt hjärta slå, det som redan avslöjat din kärlek för mig, dess lite annorlunda slag som också avslöjat vad du inte är. ”Mmmmm!” säger jag, och önskar att du hade kunnat läsa mina tankar så du visste att jag vet, så du inte skulle behöva känna dig så oerhört ensam, så oerhört sorgsen i solnedgången vid vårat fönster. ”Älskling?” säger du, och din röst är så underbar, så mjuk och mild, så varm på alla dessa underbara känslor jag känner finns där inom dig. ”Ja?” undrar jag frågande, och hoppas att min röst är lika avslöjande på alla dom underbara känslor jag har för dig. ”Lämna mig aldrig älskling. Lämna mig aldrig!” och i din röst hör jag plötsligt all din ensamhet, all din sorg och all din rädsla avslöjat naket och öppet, och överraskat försöker jag att inte gråta, försöker jag att inte avslöja mer än vad du är redo att ta emot. Så trots smärtan får tårarna vänta och jag kramar dig istället hårdare och säger ”Aldrig älskling! Aldrig!” Och då säger du med en röst däri rädslan är så tydlig att jag tittar upp i ditt ansikte, och när jag gör det ser jag dina tårar rinna hämningslöst nedför dina kinder. ”Älskling?” säger du, och jag ser all din ensamhet i det annorlunda du är, all din sorg över det du varit tvungen att lämna och all din rädsla över att förlora min kärlek i dina varma blåa ögon.

Och i dina varma blåa ögon ser jag att du är redo, att du äntligen är redo att ta klivet ut och våga lite på min kärlek, den jag hela tiden kunnat tala om för dig att du aldrig kommer att förlora. Och medan dina varma blåa ögon bedjande ser på mig, låter du dom tunna svarta dimmorna bli fullt synliga, slingrande som slöjor om dig. Och du tittar mig skrämt in i mina ögon medan du frågar mig med en röst som skälver av rädsla ”Älskling, vill du se solnedgången med mig?” Och jag ler av lättnad för att du äntligen är redo, för att du äntligen ger mig en chans att lindra din saknad och sorg. Och när du ser min kärlek till dig i mina ögon och i mitt leende, större och starkare än någonsin förut, så vet jag att du plötsligt vet, att du vet att jag alltid vetat, för all din rädsla är borta då vi tillsammans vänder oss om mot fönstret i vårat vardagsrum. All din rädsla är borta då du håller mig om min midja och för första gången visar mig din ensamhet och sorg, då du för första gången visar mig solnedgången i dina svarta dimmor.

VN:F [1.9.11_1134]
2.3/5 (3 röster)
Vid fönstret i solnedgången i tunna svarta dimmor, 2.3 out of 5 based on 3 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.