Svart, frostig vintermetall

Jag sitter i ett enormt och stort vilddjur av svart vintermetall, frostigt bitande kall med gnistrande iskristaller över dess yta. Jag kör denna jättes rytande motor på massiva hjul som varv efter varv dånar fram över markens hårda frusenhet, klöser och river dess yta, och lämnar ett moln av frusna tårar bakom mig. Jag tittar i vilddjurets backspegel som skakar av styrkan i lastbilens motor, däri det vibrerande spegelglaset världen vibrerar, däri spegelbilden världen är delad i två av glaset som spruckit av vinterkylans bitande hårdhet. Jag tittar i backspegeln och försöker se genom detta frusna moln av tårar, men i den tudelade svarta världen därbakom kan jag inte se några brinnande sökande ögon leta efter mig. Men jag vet att dom finns där, rullandes på massiva hjul med rytande motor jagandes mig. Jagandes mig genom denna karga ödsliga värld fylld av is och umbäranden, fylld av kyla och nöd, svält och död. I denna värld där djungelns lag råder, där grymheten råder bland människor formade av detta eviga vinterlandskaps allestädes förkrossande kyla. Medan jag trycker gaspedalen hela vägen mot golvet och hör hur monstret i svart gnistrande vintermetall rytande svarar, tänker jag tillbaks till baren medan mina frusna tårar rinner ur ögon där hoppet redan dött ut.

Dom svaga lamporna med smutsiga skärmar som hänger från taket ovan varje bås, håller bara med nöd mörkret undan från dom skitiga borden som är fyllda med fläckiga glas, spritflaskor och ölburkar. Och ett och annat rent vapen. Vi sitter tillsammans jag och min tjej i ett av båsen en bit bort från bardisken där oväsendet från fulla människor inte är alltför högt. Vårat bord är inte fullt så skitigt, inte fullt så fyllt med fläckiga glas, spritflaskor och ölburkar, men lampan ovan oss är precis lika smutsig som alla dom andra. Jag bjuder på det bästa som finns att tillgå, bättre finns inte i dessa tider och på denna plats, i detta gudsförgätna land, och får bara hoppas på att hon inte är alltför missnöjd. Men det vet jag att hon är. Jag vet att hon bara vill bort härifrån, lämna detta skitiga ställe, denna frusna värld där bara grymheten råder. Där alla bara tänker på sitt eget bästa, där alla försöker lura alla andra, där alla försöker få ett övertag, där alla försöker överleva på den andres bekostnad. Där dödligheten är den högsta som någonsin noterats. Sådan är världen här i det som förut kallades norra Sibirien. Att någon öht bor här kan tyckas vara rena vansinnet, men även till ett vansinne finns det en orsak, och orsaken är dom enorma mängder naturgas man funnit i den ständigt djupfrusna jorden, nere i den eviga permafrosten. Enorma mängder metan som borde ha gjort regionen rik, som borde ha gett människorna en bättre välfärd men istället hamnar pengarna hos den ryska maffian och hos hårda, korrupta politiker. Och allt som hamnar på dessa skitiga bord är smulor från den rikes överflöd. Och död. Död hamnar här i överflöd och jag är less på alltihop, så less och jag vill bara härifrån medan jag fortfarande är i livet. Och så kom hon. Plötsligt fanns hon bara där, och jag förbannar att jag träffade henne, att jag någonsin såg in i hennes vackra ögon. För tecknen är tydliga, symptomen klara och jag vet så väl vad det är jag drabbats av. Jag vet så väl vilken sjukdom hon gett mig och jag vet så förbannat väl att det inte finns någon bot för den som inte innebär smärta. För jag hade redan bestämt mig, och nu gör hon något som borde ha varit enkelt så mycket mer komplicerat. Därför bjuder jag på det bästa som finns och försöker övertala henne att följa med.

Mina händer greppar runt den breda ratten så knogarna vitnar medan jag med svidande ögon ser in i strålkastarnas ljuskäglor. Vita skarpa ljuskäglor som rusar fram över den gnistrande markens iskristaller därunder metanet är fastfruset i permafrosten, innestängt i is precis som människorna här. Bortom ljuskäglorna finns bara den tomma mörka ödsligheten vars gränser lika gärna kunde vara oändliga, en kall och död värld fylld av is och sten och djupaste svärta. En kall och död värld som funnit plats i mitt hjärta, som fann vägen in och förvandlade det till is och sten, förvandlade det till djupaste mörker.

Hon ser tvivlande ut och hennes vackra svarta ögon tittar osäkert på mig, och jag förstår hennes tvekan. Hur eländigt livet här än månde vara så är det allt hon känner till, så är det allt hon någonsin sett och för henne så är det hennes hem, hem ljuva hem och allt det där hur jävligt det nu än är. Men för mig så är detta en värld där jag går till sängs och somnar medan jag hoppas på att morgonen därpå aldrig behöva vakna. Jag tar hennes händer i mina och säger ”Lyda! Vi skulle kunna ordna oss ett så mycket bättre liv än det vi har här, ett liv där inget någonsin fryser till is, där vindarna alltid är ljumma, där vi inte ständigt behöver vara rädda, där vi inte ständigt behöver vara beväpnade bara för att överleva. Lyda, du och jag skulle kunna bo på ett ställe där grannarna bjuder på fika, där barnen springer omkring lekandes ute på ständigt gröna gräsmattor under en ständigt värmande sol. Lyda, gör mig lycklig och följ med mig bort från allt detta som inte är något annat än misär och våld.” Och Lyda lutar sig fram över bordet som inte är fullt så skitigt och ler mot mig med en glimt i ögonen som säger ”Om du jävlas med mig…!” och hon säger med en lite spefull ton ”Och du tror dig kunna erbjuda mig allt det där fantastiska?” Men i hennes ögon ser jag även en önskan om att det är sant det jag säger, ett litet hopp som tänts där inne, ett litet hopp om att det ska finnas ett annat liv än detta. ”Lyda! Om jag så ska måsta sälja min själ (Och undrar för mig själv om jag skulle få så mycket för den.) så kommer jag att se till att du får allt det jag berättat om!” Och kanske är det tonen av beslutsamhet, en beslutsamhet som grundar sig i desperation, eller kanske är det den bedjande blicken i mina ögon, en blick som också grundar sig i desperation, som tillslut övertygar Lyda. Och när jag ser att hon tror på mig, när jag ser glädjen i hennes ansikte, när jag ser lyckan börja tindra i hennes ögon så känns det som om världen redan har börjat att förändras, som om världen redan har börjat att bli ett snällare och lyckligare ställe.

Jag tittar i den tudelade backspegeln och ser dom sökande ögonen genom molnet av frusna tårar. Strålkastarna som jagar mig, brinnande små vita cirklar i den svarta nattens frusenhet, i ödsligheten där bakom mig. I smärta och sorg fattar jag beslutet, fattar beslutet som skär i mitt redan blödande hjärta, som skär kallt och skoningslöst och vill få det att stanna när jag vet vad jag ska göra, när mina händer greppar hårdare om ratten, när jag lättar på gaspedalen och sänker farten, när jag ser dom jagande brinnande ögonen närma sig.

Allt sker så fort medan jag sitter där glad vid det skitiga bordet i ljuset från dom smutsiga lamporna och ser in i Lydias lyckliga ögon. Allt sker så alltför fort och jag förbannar världen som gjort mig ouppmärksam, ouppmärksam i den kärlek och lycka jag just då känner, som fått mig att glömma vart jag är, som för en lycklig stund fått mig att glömma detta skitiga helvete. Jag förbannar världen där jag sitter vid det skitiga bordet och ser Lydias lycka slockna i hennes ögon som en långsamt falnande glöd. Jag förbannar världen medan jag ser hennes ögon dö, medan jag tar emot hennes huvud då hon sjunker ned över det skitiga jävla bordet. Jag förbannar världen när jag reser mig upp och drar mitt vapen. Jag förbannar dom skyldiga människorna vid baren och jag förbannar han som sköt, han som skrattar vansinnigt, drogad, full, vad som helst medan jag sätter en kula mellan hans sjuka elaka ögon. Jag förbannar världen medan jag flyr ut ur baren med hans vänner jagandes efter mig. Jag förbannar världen då jag stäl den stora lastbil som står där på den frusna gnistrande marken. Jag förbannar världen när jag väcker det stora vilddjuret av svart, frostig vintermetall till liv, när dess gnistrande kalla kropp vaknar med ett rytande ur dess lungor.

Vilddjuret bakom mig i svart, frostig vintermetall närmar sig genom den tomma natten, genom dess vidsträckta mörka ödslighet, över snö och is och genom molnet av frusna tårar bakom mig. Jag vet att dom inte kan se vad som är framför mig, jag vet att dom inte kan se förbi molnet av frusna tårar, jag vet att dom inte kan se svärtan bortom mina lyktors sken, en svärta som är våt, kall och djup som den smärta som lever i mig. Jag tittar i den tudelade backspegeln och ser monstret i svart, frostig vintermetall bakom mig och jag vet att det är för nära för att hinna stanna. Jag tittar framför mig och längst bort i dom starka strålkastarnas vita sken ser jag den stora, våta och kalla svärtan närma sig. Med sorg och förtvivlan brännande som isig köld i mitt hjärta styr jag mitt monster i svart, frostig vintermetall mot den svarta vätan i strålkastarnas sken, mot det svarta öppna ishavets försonande glömska.

VN:F [1.9.11_1134]
3.0/5 (2 röster)
Svart, frostig vintermetall, 3.0 out of 5 based on 2 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.