Silvergråa pälsar över kall våt mossa

Jag springer genom granskogen som är tyst och våt denna tidiga morgon. Regnet har upphört men det droppar från dom stora, tunga granarna och inunder deras tjocka grenar råder mörkret. En tunn dimma ligger över marken och gör det svårt att se vart jag sätter mina fötter då jag rusar framåt zick zackande mellan dom stora träden, mellan dom stora granarna vars spetsiga toppar sträcker sig upp och in i dom låga molnen ovan oss. Jag springer så fort jag bara kan, men jag kan fortfarande höra mina bröder förfölja mig, jag kan fortfarande höra deras tysta steg trots dom dämpande stora granarnas täcke av grenar. Jag kan höra dom alla fyra, och jag vet att det inte är någon mening med att försöka fly, jag vet att dom aldrig kommer att förlora spåret efter mig, jag vet att dom tillslut kommer att hinna ifatt mig. Men i denna stund älskar jag livet mer än jag någonsin tidigare gjort, så jag fortsätter att springa och känna skogen susa förbi mig, känna den svala fuktiga dimman mot mitt ansikte, känna skogens lukter så länge det bara är möjligt. Jag kommer att fortsätta springa på snabba fötter och fortsätta leva för varje steg dom tar mig framåt, fortsätta leva så länge skogen ligger öppen framför mig.

Dom är fyra mina bröder som förföljer mig, men dom borde ha varit fem och dom borde inte heller jaga mig. Allt började med kärlek. Allt började med att en av mina bröder föll i förälskelse i min syster, blev blind av kärleken, döv inför mina ord då jag sa att jag aldrig skulle tillåta det. Att jag aldrig skulle tillåta att hon blev en del av oss, av det liv vi lever, att jag aldrig skulle tillåta dom två att bli tillsammans. Men kärleken är stark och helst hos unga och han ville inte lyssna på mig, trodde kanske att jag skulle ge med mig bara min syster blivit en av oss. Och det hade jag ju gjort om hon hade hunnit bli en av oss. Men jag såg till att hon inte hann bli det, jag såg till att hon förstod genom att visa vad jag var och hon grät, grät av förlorad kärlek till honom, grät av rädsla för mig. Men jag är glad för det jag gjorde, jag är glad för att jag förde henne bort och jag är glad för att dom inte längre har möjlighet att spåra upp henne. Men den förälskade av mina bröder hade inte tänkt ge upp med detta. Kärleken är stark som sagt, och framför allt hos unga och han ville veta vart jag fört henne. Han ville veta vart jag tagit henne och det till vilket pris som helst. Ja, till vilket pris som helst, och jag vet att jag skulle ha gjort detsamma. Att jag för min kärlek till vilket pris som helst skulle ha slagits för att få den jag älskade. Kärleken kan vara idioti, dårskap men också allt som det är värt att leva för. Dom andra fyra höll sig på avstånd från våra meningskiljaktligheter, stod på sidan och såg på, avvaktade då jag hade rätt att vägra min syster inträde, men den förälskade hade också rätt att tillåta henne inträde.

Och då kärleken vägrade att ge vika, min syskonkärlek till min syster, och hans man och kvinna kärlek till samma person, så fördes vi ofrånkomligt och utan makt att kunna göra något åt det mot en uppgörelse. Jävla kärlek, jävla idioti som blev min död! Men om jag fått chansen att göra om alltihopa så hade jag ändå gjort på samma sätt, så det kanske är jag som är idioten och inte kärleken. Så oundvikligt möttes vi två just i denna skog medan dom andra fyra tittade på. Det finns vissa regler för hur detta ska gå till, och den viktigaste regeln är att det inte får bli dödlig utgång. Den regeln är absolut och lämnar inget utrymme för diskussioner, och bryter man mot den så har man också förverkat rätten att få fortsätta vara. Bokstavligt talat. Så därför springer jag för allt vad mina ben orkar genom denna tidiga morgon, genom dimman så skön och svalkande och upplever livet klarare än jag någonsin tidigare gjort. Han gav mig inte mycket till val min mörka unga broder så driven av kärlek. Förälskelsen i honom var för stark, idiotin för långt gången och jag var inte beredd att ge vika för honom och hans kärlek, för det skulle ha betytt att min syster hade blivit en av oss. Och den tanken kunde jag inte uthärda. Därför rusar jag som vinden genom denna skog där mitt öde förseglades, rusar genom återstoden av mitt liv och älskar varje sekund av det, älskar att vara den jag är, älskar mina bröder som jagar mig, älskar livet mer än jag någonsin gjort. Det blev blodigt. Han hade ungdomens styrka, just över tonåren och han var en aning större än jag. Men jag har alltid haft min vilda livfullhet, obändlig och något brutal, jag var hårdrockare innan detta liv började, jag är det fortfarande i själen dvs om jag fortfarande har en sådan, och mitt temperament och sinne blev hans död.

När jag såg honom ligga där på skogens fuktiga golv av mossa och ris, nu färgat rött av hans blod, med långa revor i sin unga förälskade kropp, så visste jag att han var död. Och i.o.m. det så visste jag att jag var död. När jag tittade mot dom fyra andra såg jag i deras blickar både sorg, förståelse och beslutsamhet. Och jag älskar mina bröder för den sorg jag såg i deras gula ögon, sorgen över det jag gjort, sorgen över det dom nu måste göra. Och jag älskar mina bröder för den förståelse jag såg i deras gula ögon, förståelsen för det jag gjort, förståelsen för min kärlek till min syster. Och min obändliga hårdrockarsjäl älskar livet mer än någonsin förut där jag rusar fram som vinden genom skogens fuktiga dimmor. Där jag rusar fram på mina fyra ben, på mina våta tassar, där min silvergråa päls stryks mot granarnas tunga våta grenar, där jag känner skogens alla lukter, skogens alla levande mustiga nyanser flöda i min svarta nos. Jag älskar min syster i dessa mina sista minuter, och jag älskar livet som spritter i min kropp, jag älskar livet som fyller mig med glädje, jag älskar livet som måste ta slut inför mina bröders gula ögon, som måste ta slut i mina bröders kraftiga käftar.

VN:F [1.9.11_1134]
2.3/5 (3 röster)
Silvergråa pälsar över kall våt mossa, 2.3 out of 5 based on 3 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.