Sanningen

Felicia satt försjunken i ett bekvämt stadium av koncentration i den mjuka, gröna fåtöljen i sitt vardagsrum. In genom stora panoramafönster flöt varmt solljus in över vardagsrumsbordet i ekträ, den exotiska persiska mattan med sina djupröda mönster och de många välfyllda bokhyllorna som kantade väggarna. Välskötta, ståtliga växter stod att finna i otaliga krukor efter golvet medan exotiska blommor kråmade sig i solskenet vid fönsterna. De delar av de ljust tapetserade väggarna som inte täcktes av bokhyllor eller växter var berikade av sköna tavlor, målade av stora konstnärare i uttrycksfulla färger och i taket hängde en mäktig kristallkrona för de få dagar då solen inte lyste upp rummet.
Felicias fulla uppmärksamhet var dock hängedd åt det broderi som vilade i hennes knä. Hon var inget vidare på att brodera egentligen och stack sig ofta på nålen, men kunde ändå njuta av det. Dessutom var det en sådan lycka att se stoltheten i hennes makes ögon då hon presenterade honom ännu ett väl utfört verk. Faktum var att han, kom hon på då hennes tankar vidrörde honom, var ovanligt sen. Såhär på eftermiddagen brukade han nämligen alltid, gullig som han var, servera henne sitt älsklings te… kamomill, ja bara tanken på den himmelska smaken gjorde henne lugn och varm inombords. Och att ha en trevlig stund tillsammans med sin stilige och omtänksamma make var ju verkligen inte fel det heller. Såvida han var på gott humör åtminstone.
Så hörde hon hans fotsteg i rummet intill, och så klirrandet av en tekopp såklart. Med ett nöjt leende lyfte hon sin uppmärksamhet från broderiet för att ta emot honom, precis i tid för att se honom stiga in genom dörren, mycket riktigt med en rykande varm tekopp i handen. Han mötte hennes blick med ett leende och det tog en stund för henne att upptäcka att solen, tråkigt nog, hade gått i moln.
”Förlåt att jag är sen, min kära. Här kommer äntligen ditt te.” Småskrattade han och hon, med leendet fortfarande gnistrande skojade tillbaka:
”Nåväl, för den här gången då. Se bara till att det inte upprepas!”
Leende, och med säkra steg gick han över mattan emot henne. Han hade verkligen ett tilltalande utseende, ögon så klarblå att de tycktes overkliga, en stark, fast kropp, och sköna anletsdrag. Han slog sig ned i den, liksom hennes fotölj, gröna soffan som stod vid ekbordets långsida och ställde försiktigt ned den vackra porslinskoppen.
”Det doftar ljuvligt, älskling. Så, vad var det som försenade dig?” Kvittrade hon medan hon lade sitt halvfärdiga broderi åt sidan.
”Åh, inget särskilt. Lite otur med bilköerna från jobbet bara.” Svarade han och sköt fram koppen på bordet mot henne.
”Nu när jag tänker efter… så är det faktiskt så att du ofta kommer sen på senaste tiden…”
”Tänk inte på det, älskling. Jobbet är körigt just nu, förstår du.”
”Jaså? Hur så då?”
”Äsch, det är bara långa, tråkiga historier. Varför tar du inte och dricker ditt te istället för att låta mig tråka ut dig med ovesäntligheter?”
”Men, älskling, inget är tråkigt för mig när det kommer till dig. Berätta vad det är som bekymmrar dig, jag blir så orolig när du håller saker för dig själv.”
”Det är för tråkigt. Och om det inte är för tråkigt för dig så är det för tråkigt för mig. Jag orkar inte tänka på det just nu, okej?” I några få sekunder betraktade hon honom bara, sen huttrade hon till av den kalla vinden som ven in från ett av de öppna fönstren.
”Snälla älskling, kan inte du ta och stänga fönstret? Det blåser så kallt.” Sade hon och han reste sig upp ur träsoffan och stegade fram till det öppna fönsret och stängde det.
”Du vet att jag älskar dig.” Sade han och hon noterade förnöjsamt att värmen återvände till rummet.
”Jag älskar dig också.” Log hon tillbaka.
”Du borde ta och dricka ditt te, det blir kallt.”
Sade han och gick tillbaka till henne för att smeka henne över armen. Hon ryste till av smärta då han strök över den onda armbågen.
”Fortfarande ont?” Frågade han med ett leende. Ett leende som i det bleka skenet från den matta golvlampan tycktes… förnöjt?
”Älskling, vad…?” Nej, nej, hon avbröt sig. Självklart var det ett ursäktande leende, vad tänkte hon egentligen? Han gav henne en frågande blick innan han gick tillbaka för att sätta sig igen.
”Vi borde verkligen göra något åt den där fula mattan. Jag har verkligen svårt att föreställa mig en enda tidning om heminredning som påstår att en grå, luggsliten fäll är ens nära att kallas trendigt.” Började hon för att släta över sin pinsamhet. Han satte sig åter vid henne och hon stelnade till då han mötte hennes blick.
”Älskling. Teet blir kallt.”
”Javisst.” Svarade hon ursäktande och sträckte sig fram efter koppen. Den kändes kall redan vid hennes beröring och den goda lukten var som bortblåst.
”Jag vet inte om det är någon idé att jag dricker det, det verkar tyvärr redan ha kallnat, förlåt, min äl…”
”Det slinker nog ner ändå, älskling.”
”Javisst, självklart.” Ursäktade hon sig men lät ändå tekoppen bero i händerna.
”Jag blir borta ikväll, föresten.”
”Jaså? Men nej, vart ska du då?”
”Jag har lovat några vänner…”
”Måste du verkligen gå…?”
”Ja.”
”Men…”
”Teet.”
Felicia blickade resignerat ner i tekoppen. Den grumliga vätskan luktade bittert och inte alltför aptitligt. I sökande efter undanflykter lät hon sin blick löpa över rummet. De trista grå tapeterna stirrade tillbaka på henne och tycktes alltför nära i den lilla lägenheten. En skranglig bokhylla stod ensam vid en av väggarna och en vissen blomma regerade över den enda fönsterbrädan. Hennes make trummade otåligt med fingrarna på glasskivan till det lilla soffbordet.
”Älskling, drick nu.”
”Jag vet inte riktigt om jag…”
”Du vet hur du blir när du inte får ditt te. Vill du verkligen att jag ska tvingas stå ut med det? Efter allt jag gör för dig?”
”Nej… det förståss…” Sade hon innan hon tystnade för en sekund.
”Älskling… visst kommer du hem inatt?”
”Jag kan inte lova något.”
”Men… du har varit borta så mycket och så ofta på senaste tiden… och när du väl är här så är du alltid arg och jag vet inte…”
”Felicia!”
”Ja?” Nära på pep hon till svar.
”Drick. Ditt. Te.” Han reste sig återigen upp och gick fram till hennes sida. Hans steg ekade tunga på det kala stengolvet och hans gestalt tycktes skugglik då den endast belystes av det dammiga skenet från källarens enda glugg till fönster. Felicia noterade för första gången att hon inte alls kunde se hans vackra drag längre. De var dolda bakom en vit gipsmask som han med ena handen höll på plats framför sitt ansikte.
Hennes blick gled återigen ner mot teet. Den svarta sörjan hade börjat bubbla och gav ifrån sig en lukt så vedervärdig att hon tvingas uppbåda sin fulla viljekraft för att inte kräkas.
”Älskling… varför är det egentligen så viktigt för dig att jag dricker mitt te?”
”Jag vill bara att du ska må bra.” Svarade han, men det fanns ingen värme i rösten och allt hon såg var hans isblå ögon som fixerade henne bakom masken.
”Vad är det egentligen i det? J-jag tror inte att det är kamomill…” Frågade hon tyst medan hon långsamt höjde koppen mot läpparna.
”Älskling…” började han samtidigt som han lade sina fingrar under koppen och tippade den så att den svarta tjäran sipprade ner i hennes hals.
”… det är sanningen.”

VN:F [1.9.11_1134]
0.0/5 (0 röster)

1 kommentar

  1. Julia Skriver:

    Underbar. Älskar hur du använder rummet för att förtydliga hur känslorna ändras.

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.