Piratkaptenen och den fina fröken

Piratkaptenens kabin är mörk i nattens stormiga svarthet där utanför, och det enda ljuset kommer från två flämtande stearinljus som sitter i två ljushållare på den ena väggen. Och jag står på golvets hårda brädor i min fina aftonklänning i grönt siden och lyssnar till skeppets knakanden då det gungande rider på vågorna i det stormiga havet därutanför det svarta lilla fönstret. Jag tittar mig runt på piratkaptenens saker han har här i sin privata kabin, och försöker avgöra vem och vad han är. Mot ena väggen sitter ett bord där det ligger några sjökort och några mätinstrument, en sextant och en linjal. Där står också ett bläckhorn och ett par gåspennor i ett ställ, och ett påbörjat brev därpå det ligger några manliga smycken. Gåspennorna och det påbörjade brevet innebär att han är skriv och läskunnig, vilket dom flesta piratkaptener inte är. Men jag lurar inte mig själv till att tro att det är en gentleman min kidnappare är, inte sedan jag sett vad han gjorde med våran besättning. Den långa grova halskedjan i guld och örhängena i samma blänkande metall antyder att han troligtvis är rik, och jag undrar vilka han stulit detta guld från, och jag undrar om dom gjorde motstånd och därmed fick sätta livet till. Jag tittar på väggen ovan bordet där det i en hållare sitter ett svärd, ett svärd med en bred och böjd klinga, en klinga som blänker i det flämtande skenet från stearinljusen och jag funderar på hur många det svärdet har dödat. Och jag funderar på om jag kan döda piratkaptenen med det. Men jag inser att det aldrig kommer att gå, då jag inte alls har någon svärdsvana och piratkaptenen har all svärdsvana i världen.

Jag tänker på denna kapten, på mannen som stod där på vårat bordade fartyg och röt ut order till sitt eget folk, hur han rytande kommenderade oss. Det var efter att han dödat våra soldater i den strid som förstås uppstod vid äntringen av vårat fartyg. Jag tittar på det nu blänkande rena svärdet på väggen och jag tänker på piratkaptenen, mannen som stått på vårat fartyg med svärdet blodigt i sin hand. Och då vet jag att jag kommer att dö om jag gör motstånd, precis som våra soldater gjorde. Och jag tittar mig runt på sängen vid motsatta väggen, den låga sängen med det prydliga överkastet i rött siden på, och jag undrar skrämt om jag kommer att hamna där. Och trots att jag inte vill tänka på piratkaptenen så är mina skrämda tankar låsta vid honom, vid det han kanske kommer att göra med mig, och jag ser honom för min inre syn. Jag ser den långe mannen med dom breda axlarna och dom smala höfterna, jag ser hans långa svarta hår i en hästsvans nedför hans rygg och jag ser hans mörka ögon för min inre syn. Hans mörka ögon som såg på mig då han med en stark hand runt min ena arm förde mig bort från dom andra. Hans mörka ögon däri jag nu förstår vad det var jag såg. Däri jag såg hat mot överklassen, mot adeln, ett hat mot alla dom som styr och ställer. Däri hans mörka ögon jag såg en hård skoningslös beslutsamhet, däri hans mörka ögon jag såg en elak leende blick när jag skrämt vågade mig på att titta in i hans ögon. Och jag vet att jag kommer att dö om jag gör motstånd. Och då går dörren till kabinen upp och där står han i hela dess öppning. Tornar upp sig med bredare axlar än jag kunde minnas, resligare än jag kunde minnas och med ögon nu svarta däri det flämtande skenet från stearinljusen blänker när han tittar på mig. Och där han står i dörröppningen ser han i min stora rädsla större ut än det tycks möjligt för någon människa att vara.

Och jag känner hur litet och obetydligt mitt finare stånd blir, hur meningslös och utan vikt min långa adliga härstammning plötsligt är och inför hans mörka väsens totala dominans känner jag hur all min styrka försvinner. Känner jag hur all min vilja tynar bort, hur otroligt svag av maktlöshet jag blir, hur mina ben domnar av medan mitt hjärta rusar skrämt i min bröstkorg. Och då går han in i kabinen och stänger dörren efter sig, och plötsligt är det bara vi två i världen. En värld som utgörs av honom, där jag känner hans närvaro som ett intensivt tryck mot min hud, mot min kropps alla delar, där hans brinnande svarta ögon är allt som ryms i mitt skrämda sinne. Och då han går närmare mig finns inte längre några tankar på svärdet på väggen, på att göra motstånd, när han går närmare mig kommer bara ett litet tyst ord ur min mun och jag är inte ens säker på att det kommer från mina läppar ”Snälla…” Men hans ögon ler bara svarta däri brinnande flämtande eldar blänker från dom svajande lågorna från stearinljusen på väggen ovan skrivbordet. Och när han stannar framför mig fyller hans lukter min näsa och mitt huvud med hans manlighet, och medan jag lutar mitt huvud bakåt och tittar upp och in i dessa hans svarta ögon blir jag för första gången medveten om det handjur han är. Blir jag för första gången medveten om hur erotiskt laddat hans väsen är, hur hans sexuella utstrålning är som en påtagbar aura runt honom, en aura jag finner mig innesluten i. Och mina bens avdomning sprider sig genom min kropp, ut i alla delar av den, ned till mitt mellangjärde och ned till mellan mina ben där jag förskräckt känner denna avdomning få motsatt effekt. Där jag förskräckt känner en eld långsamt tändas, där jag förskräckt känner hur något gör sig redo, där jag förskräckt känner hur känslig jag blir, hur medveten jag blir om detta varma våta som gör sig redo för något jag inte ens vill tänka på.

Och han lägger sina händer på mina axlar och värmen strålar mot min hud, beröringen får det att kittlas längs min ryggrad och tyngden av dom får mig att skrämt hicka till. Och han låter sina starka stora händer dra mig intill honom och jag finner mig tryckt mot hans kropp med mitt ansikte mot hans mjuka skjorta, med hans lukter intensivt i min näsa, med mina bröst pressade mot hans tunga andning medan han låter händerna glida bakpå min rygg. Och medan han låter sina fingrar knäppa upp min fina aftonklänning i grönt siden säger jag ännu en gång, och denna gång vet jag att det är jag som säger det ”Snälla. Var försiktig.” Men istället för att svara låter han sina händer ännu en gång hamna på mina axlar där dom tar tag i klänningen och utan några tecken till att han hört mig, utan några tecken till försiktighet drar han beslutsamt av mig min fina aftonklänning i grönt siden och jag finner mig vara mer lättklädd än jag någonsin varit tillsammans med en man. Och trots situationen blir jag generad och finner att jag inte vågar titta in i hans svarta ögon, finner att jag inte vågar se vad dom visar och till min förskräckelse inser jag att jag inte vågar se efter om dom gillar det dom ser. Och medan jag generat tittar ned på hans bröstkorg däri öppningen i skjortan jag ser hans svarta brösthår, tar han av mig min underkjol som faller mjukt och tyst nedför min kropp till golvet där den hamnar ovanpå min fina aftonklänning. Och jag känner mina kinder hetta inför min nakenhet, inför hans blickar, och jag känner mina kinder hetta till den våta pinsamma hettan jag känner mellan mina ben. Och där jag står i absolut nakenhet i det flämtande skenet från stearinljusen, oförmögen att röra mig, börjar han att klä av sig.

Och det gör mig ändå mer generad och medan jag tittar nedåt ser jag hans skjorta falla till golvet, ser jag honom knäppa upp sina byxor och låta dom falla till golvet, och utan att förstå vad nästa steg innebär ser jag honom låta sina underbyxor falla till golvet. Och utan att till en början kunna förstå vad jag ser, finner jag mig stirrandes rakt på hans manlighet. Och när jag väl inser vad det är kan jag inte ta blicken från den. Kan jag inte ta blicken från detta stora långa som tycks ha hypnotiserat mig, som tycks uppfodrande peka rakt mot mig, och utan att kunna göra något åt det ser jag hur denna manliga stång med sitt blanka mörka huvud tycks nicka svagt mot mig. Och någonstans inom mig förstår jag att det är hans hjärtslag jag ser i honom, hans tunga hjärtslag jag ser i hans svällande pulserande manlighet. Och medan jag fortfarande är ur stånd att tänka, tar han min ena hand i sin och lägger den om hans manlighet. Sluter mina fingrar om den och hjälplöst känner jag hur krävande het den är, hur skoningslöst hård den är, men samtidigt kan jag inte undgå att märka hur vackert len denna manlighet känns där den pulserar i min hand. Och medan jag är oförmögen att kunna släppa taget om detta uppfodrande heta pulserande som min hand inte når runt, lägger han sina fingrar under min haka och höjer mitt ansikte upp mot hans. Och i hans svarta ögon ser jag att det inte finns någon återvändo. Att det bara finns en väg att gå nu, och till den insikten går det en både varm och kall rysning genom min kropp som får mig att skälva, som får mig att omedvetet greppa hårdare om hans manlighet, en rysning som börjar och slutar i det våta heta mellan mina lår. Och då leder han mig till sängen och lägger mig motståndslöst ned på det röda sidenöverkastet som trots allt känns mjukt och skönt mot min rygg.

Och han lägger sig ned bredvid mig och jag vågar inte röra på mig medan jag känner hans varma kropp emot min, medan jag känner hans heta manlighet mot min sida. Och han lägger en grov stark hand över mitt ena bröst, sluter det i sin handflata och kramar till om det och jag känner mig innesluten i hans styrka. Innesluten i hans ofrånkomlighet och generat känner jag hur mitt bröst reagerar, hur min bröstvårta blir lika hård som hans manlighet. Och jag ser hur han ler, och det får mig ändå mer generad när han tar min styva bröstvårta mellan sina fingrar och nyper mig. Nyper mig och får min bröstvårta att bli om möjligt ändå hårdare, ändå mer avslöjande och det känns som om den öppet skriker ut alla mina pinsamma ogudaktiga känslor som så genant brinner i mig. Och då lutar han sig fram och tar min förrädiska bröstvårta i sin mun. Låter tungan leka med den och skickar pirrande sköna ilningar som går ut från dess hårdhet genom mitt bröst och genom min kropp och ned till det våta heta mellan mina ben, och jag kan inte hjälpa det avslöjande förrädiska lilla stönet som undslipper mina läppar. Och han höjer sitt ansikte ovan mitt och jag finner mig tittandes rakt upp och in i hans svarta ögon och där ser jag handjuret i honom, det obändliga handjuret driven av ett erotiskt ostoppligt begär och jag vet att det kommer att göra ont. Och han lutar sitt ansikte ned mot mitt och trycker sina läppar hårt mot mina, och öppet med hans tunga i min mun blir jag för första gången kysst, krävande och begärligt och han släpper mig inte. Håller mig istället fången med sin mun, och med sina läppar och med sin tunga känner han mig, leker han i mig och jag känner smaken av honom, manlig stark och erotisk. Och i denna min första kyss låter han sin fria hand utforskande vandra över min kropp, hans sträva handflata över min hud, mina lår, min mage och han låter den vandra nedåt dit därifrån allt det heta våta inom mig tycks komma.

Och jag känner mina sexuella drifter, den instinktiva impulsen som vill få mig att sära på mina ben. Men jag är av fin familj, jag är adel och jag kniper ihop mina ben av uppfostran och ur härstammning. Och inte vill jag heller avslöja mig, inte vill jag avslöja det våta heta där nere som uppfostran och härstammning inte kan stoppa. Och inte kan mitt knipande heller stoppa handjuret ovan mig som med en kraftig hand drar isär mina ben, en kraftig hand som tydligt får mig att förstå att jag bör låta mina ben i fortsättningen vara särade. Och jag ger efter för hans hand, och jag ger efter för min instinktiva impuls att sära på mina ben och låter dom vara naket avslöjande isärdragna. Och hans hand finner snabbt dit den vill, in i det våta heta och jag rycker till inför denna beröring, denna så oerhört närgångna och intima beröring. Och medan jag ligger där naken och utlämnad till hans makt, rör sig hans hand vant över mig och finner det allra känsligaste och mina ögon spärras upp. Och att känna hans fingrar erfaret utforska detta område av mig, känna hur dom vant rör vid detta mitt hemligaste och känna hur detta får mig att reagera, får mig än mer generad inför vad min kropp så uppenbart och så avslöjande vill. Och i skam vill jag vända bort mitt huvud, i förlägenhet vill jag gömma bort mig men det går inte då hans krävande kyss fortfarande håller mig fången. Och istället finner jag att inför hans fingrars erfarenhet ger jag upp, inför vanan hos hans fingrars beröring kapitulerar jag inför det han får mig att känna, kapitulerar jag inför min egen kropps starka känslor och låter det hända det som händer. Och i ett tillstånd av varm sötaktig bedövning känner jag hur mina ben av sig själva glider isär ändå mer. Känner jag hur det börjar att gå dova vågor genom mitt underliv, och ur denna sötaktiga bedövning hör jag mig själv stöna högt. Hör jag mig själv stöna allt högre i takt med hans vana fingrar, i takt med dom allt dovare och intensivare vågorna som går genom mitt underliv. Och när något mer händer med mig som får världen att stanna, som för mig bortom vett och sans i underbara sköna känslor, i underbara sköna känslor som är större än något jag trodde kunde finnas, skriker jag ut ur min heta sötaktiga bedövning all min lust i den dunkelt upplysta kabinen. Och när mina skrik avtar slutar han att smeka mig och jag vill inte att han ska göra det, då piratkaptenen istället lägger sig ovanpå mig. Mellan mina vitt särade ben låter han sig sjunka ned tills jag känner hans heta manlighet mot mig, mot det våta heta därnere som fortfarande brinner, där jag fortfarande känner behovet värka.

Och jag känner hur den finner rätt och hur hans hårda pulserande manlighet trycker på, uppfodrande, krävande trycker den isär mig. Och jag känner hur han kommer in i mig, hur det som pulserar till hans tunga hjärtslag spänner ut mig, och jag stönar till smärtan medan jag känner hur den sakta glider in, medan jag känner hur jag sakta omsluter den. Och jag är glad för allt det våta och heta där nere hos mig, för inom mig förstår jag att detta lindrar smärtan medan han fortsätter att låta den glida in, glida hela vägen in tills vi möts och trots smärtan är känslan fantastisk. Trots smärtan är känslan underbar av att känna honom inne i mig, känna hur han uppfyller hela mig och då han låter den glida ut för att sedan glida hela vägen in igen, börjar dom dova vågorna att åter gå genom mitt underliv. Och för varje långsam stöt förs jag i den gungande kabinen till stormen där utanför det lilla svarta fönstret, ett steg närmare att återigen föras bortom sans och vett i underbara fantastiska känslor. Och tillsammans med varje långsam stöt av hans manliga pulserande hårdhet för piratkaptenen och handjuret mig in i ännu en stillastående värld bortom sans och vett, en värld som bara består av skrikande gungande underbara sköna känslor som jag aldrig vill ska ta slut.

VN:F [1.9.11_1134]
3.0/5 (4 röster)
Piratkaptenen och den fina fröken, 3.0 out of 5 based on 4 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.