Nattvarelsens återkomst

Prolog

Nattens kalla skepnad sträcker sig över staden. Skymningen är på väg och alla hus släcks. När det sista ljuset släcks börjar farorna hasa sig genom staden. En tjej går ut ur affären med en påse godis. Regnet börjar sakta falla ned, hon springer i väg och söker skydd. Hon stannar under taket till en övergiven butik. När hon ser sig omkring ser hon att hela kvarteret är öde.
Hon gnuggar sina frusna fingrar mot varandra, medan regnet fortsätter ösa ned. Plötsligt tar vinden tag i hennes blöta hår och ett skvättande ljud hörs i närheten. Tjejen kisar, men ser ingen. Det måste ha varit en katt som sprang i en pöl. Ljudet hörs igen men högre den här gången. Tjejen börjar sakta dra sig hemåt. Ju längre hon kommer ifrån ödeplatsen, ju högre blir ljudet. Hon stannar tvärt och lyssnar.
Ljudet slutar, men snart börjar det igen. Hon börjar springa, men just som hon ska ta ett steg, slår något hårt i hennes rygg. Hon ramlar framstupa ned mot trottoaren. Den blöta, kalla, steniga asfalten pressas mot hennes läpp. Blodet sipprar fram, och stegen kommer närmare. Hon reser sig mödosamt upp och springer mot närmsta dörr. Hon slår och skriker men ingen öppnar. Bakom henne dyker en mörk gestalt upp. Hon skriker igen, men hinner inte springa iväg. Den mörka skepnaden tar tag i hennes arm och sliter loss den. Smärtsamma skrik och forsande blod sprids i kvarteret, men ingen hör. Hon slängs ned mot asfalten, något vasst sticker in igenom halsen och sedan försvinner livet ur hennes ögon.

Dagens Post

Avery Clearwater hittades igår mördad. Hon är helt tömd på blod och ena armen har slitits bort från resten av kroppen. Hon hittades utanför ett övergivet hus. Detta är det andra mordet på två veckor. Polischefen Nora Giggles säger så här:

”Denna eller de som gör detta ska jag ta fast, om jag så måste jaga dem till världens ände. Vissa påstår att ”vampyrerna” härjar i staden men det är bara en smörja någon hittat på. Men jag ber er att alla barn ska vara inomhus efter klockan åtta, och vad er vuxna beträffar, råder jag er att göra detsamma.”

Jag slängde tidningen på bordet och tittade ut genom fönstret. Det var mulet och blåste mycket utomhus. Jag tänkte på artikeln. Medan tankarna snurrade runt i huvudet gick tiden ovanligt fort. Klockan tickade och regnet började falla ned över staden. Jag tittade på klockan och märkte att den redan var åtta, dags för skola. Jag gick och satte på mig min svarta kappa. Ny skola, ny klass, ny plåga, usch! Jag kunde lika gärna hoppa av, men då skulle folk bli misstänksamma. Jag låste dörren, gick ned för trapporna och ut genom lägenheten. Vinden tog tag i mitt svarta hår och kedjan på byxorna rasslade till.

Jag kom in genom dörren dyblöt. Korridoren lyste vitt med fläckar av de grå skåpen. Jag gick mot rektorns kontor för att anmäla mig. När jag kom in tittade han bara på mig.

- Vem är du? frågade han med sträng min.
- Mitt namn är Darren, jag är ny, sa jag artigt.
- Ja, just det, Darren Hourston, sa han och rullade tummarna. Välkommen, sa han med ett leende. Du skulle gå i Mrs Swans klass. Ditt skåp är nummer 64, det ligger nära konstsalen och ditt hemklassrum är 1430 på andra våningen nära trappan i tredje byggnaden.
- Okej tack så mycket, svarade jag och gick i väg mot klassrummet.

Vägen till klassrummet var tom. Vita väggar, gråa skåp, tomt, skolan var helt öde. Innan jag gick in genom dörren andades jag djupt och långsamt. Sedan öppnades dörren och tortyren började. Alla stirrade på mig när jag klev in. Rummet var vitt med ljusa trämöbler. Det enda som inte var klätt i ljusa färger var jag. Sedan bröts tystnaden. Alla började viska och titta på mig. Tankarna började snurra igen. Var det här rätt klassrum? Är det här en skola eller Alcatraz? En ung kvinna reste sig upp från katedern och gick fram till mig.

- Hej, är du den nya killen?

Jag kunde inte få fram ett ord så jag nickade som svar.

- Välkommen, jag är din klassföreståndare, Mrs Swan, men du kan kalla mig Debbie. Det finns en ledig plats längst bak.

Jag gick till bänken och klädde av mig kappan. Engelskalektionen gick sakta fram. Medans Debbie rättade läxor stirrade alla på mig. Jag sjönk längre ned på stolen och försökte koncentrera mig, men det gick inte så bra.

När lektionen väl var över gick jag till mitt skåp. Jag hängde in min kappa, satte artikeln som jag läst på dörren och tog fram ett block och en penna. Under det som Nora Giggles sa drog jag svarta blyetslinjer. Orden sjönk in och snart kunde jag höra skrik och tårar. Ljuden blev högre. Jag tappade blocket och pennan och pressade desperat händerna mot öronen. Huvudvärken började bulta extremt hårt. Mina ben vek sig och jag tappade balansen. Skriken och tårarna upphörde och tystnadens låga steg. Mina armar sträckte sig efter pennan och blocket, jag hade nästan dem i handen när jag såg en bild framför mina ögon.
Det var en ung tjej med brunt långt hår och bruna ögon. Hennes ansiktsuttryck var fyllt av ångest och smärta. Hon höll handen i en smal gren och sträckte ut den andra handen. Tårarna rann ned för hennes bleka kinder, blod forsade ut ur hennes vad och underläpp, sedan slank grenen ur hennes grepp och hon föll ned i ravinen.

Mina fingrar darrade och ögonen blev blanka. Jag plockade åt mig pennan och blocket, reste mig upp och satte mig en stund på en bänk. En tjej såg hela händelsen och satte sig bredvid mig.

- Hur är det? Frågade hon och tittade oroligt på mig.
- Det är bra, svarade jag med tom blick.
- Jag såg vad som hände nyss och det är inte normalt. Har du sovit illa eller vad är det?
- Det tillhör mitt förflutna, ingen förstår.
- Försök förklara. Jag förstår.

Jag tvekade, men när jag såg in i hennes glittrande ögon berättade jag en historia, men inte den sanna. Ingen skulle ändå förstå.

- Där jag bodde förut fanns en tjej som jag gillade. Vi skulle träffas en dag men hon dök aldrig upp. Jag ringde, men ingen svarade. Jag gick hem längs ån och såg något flyta i den. När jag kom närmre såg jag att det var hon. Jag hoppade i och drog upp henne. Hon var iskall. Jag försökte värma henne, men innan hon hann bli varm dog hon. Hon försökte berätta en sak för mig, men döden tog tag i henne. Jag orkade inte bo kvar och flyttade hit.

Det var tyst en stund, sedan lade hon sin hand på min axel.

- Jag är så ledsen. Min bror dog för två år sedan. Smärtan i mitt hjärta jag kände då var olidlig.

Hon blev tyst en stund. Hennes ögon bara stirrade tomt i golvet. Hon reste på sig och tittade på mig och pressade fram ett leende. När jag såg henne riktigt liknade hon tjejen i min syn. Bortsett från håret och rösten. Hennes axellånga hår åkte ned för nacken.

- Om du vill, så kan vi äta lunch tillsammans. Prata, du vet. Jag heter Cyla Hemlock.
- Ja, gärna, mitt namn är Darren Hourston.

Hon gick sin väg och det blev dags för lektion. Hela vägen till konstsalen led jag över att jag inte berättade sanningen, men vad kunde jag ha sagt? Denna lektion tittade inte så många på mig. Bilden var så avkopplande. Alla hemska minnen försvann. Bilden blev intensiv, mörk, men betydelsefull. Den påminde mig om min ängel och tiden i himlen. De två skuggorna täckte det mesta av den ljusa bakgrunden och sammanförde en tystnad av harmoni.
Jag lämnade in mitt mästerverk av kall akrylfärg och varma känslor. Läraren blev förvånad över mitt sätt att använda färger och uttrycka mitt kreativa sinne. Betyget jag fick var högt. Jag har aldrig trott på betyg. De är som en enskild åsikt skrivet på ett papper. Mina målningar är till för att minnas, inte för en åsikt av en person. Om jag vill ha en åsikt vill jag ha den från många människor, inte en obetydlig.

Solens vandring på den bara himlen gick fort. Jag traskade till matsalen för att träffa Cyla. Det tog inte lång tid att hitta henne. Trots att det var ett sekel människor i rummet, var den enda jag såg Cyla. Hon påminde mig om ängeln som föll.

- Hej Darren! sa hon med ett leende som solen.

Jag log som svar på hennes tilltal och hälsade. Vi pratade en lång stund och för varje sekund som gick blev mitt hjärta mer beroende av hennes närvaro, likt som mina öron av att höra hennes ljuva stämma.
När rasten var slut stack hon iväg och min glädje sögs tillsammans med mitt leende bort i glömskan. Jag kunde inte mer än gå till min lektion. Alla lektioner som följde efter lunchen gick segt. Det enda som fanns i mina tankar var Cyla.

När sista lektionen av den långa dag jag genomlidit var över, gick jag hem. Den ljuva känslan av förälskelse träffade mig och jag kände ett sådant begär av hennes närvaro. Men hur skulle jag få tag i henne? Jag grubblade på idéer och kompromisser, men kom inte på något. Jag fick helt enkelt leta reda på henne i morgon.

Månen steg och den blodtörstande varelse som satte staden i skräck, visade sig åter igen. En kille i 15årsåldern kör på en väg. Lampornas sken når dock inte den mörka väg som sträcker sig bortom gatorna. Allt är tyst, utom den speedade motorn. Vinden drar sig över staden och susande ljud tonar fram. En hal del av vägen nalkas och killen kör saktare.
Ena däcket glider och mopeden börjar sladda. Mopeden åker in i en stor, kall snödriva. Killen reser sig upp och gnuggar snön ur ögonen. Just som alla snö är borta ur ögonen, slår något till honom i bakhuvudet. Han svär och vänder sig om. Ingen är där. Mopeden är helt kvaddad så han ringer efter hjälp. Signalerna går, likt som tiden. Han väntar otåligt på hjälpen. Ett nytt susande ljud hörs. Killen vänder sig om och skriker hotelser. Mer hinner han inte innan skuggornas herre visar sig.

En Chevrolet kör in på vägen, mannen tittar noggrant längs den snötäckta vägen. Snön börjar falla och det blir svårare att se. Efter 10 minuter finner mannen mopeden. Han stiger ut ur bilen och går fram mot den snötäckta mopeden. När han tar tag i mopeden hörs ett obehagligt krasande ljud. Han lyfter bort mopeden och när han ser ned i snödrivan ryggar han tillbaka. Under mopeden ligger en blodig, frusen, livlös kropp.

Solens strålar pressade sig genom persiennerna. Det ljusa skenet väckte mina drömmar och jag var tillbaka i den cyniska världen. Ute sken solen, men stadens inre var mörk och kall. En värld full av oro, skräck, tårar och skrik gömde sig bakom solens ljusa barriär. Men under nattens kalla skepnad, försvinner det ljusa skydd som vaktar över staden och nattens varelser smyger sig in.
Staden påminde mig om mitt förflutna, men också om min kalla själ. Eldens låga om historiens gång slukar staden i ett nafs. Tidningen hade kommit och ännu ett mord hade inträffat i den upproriska staden. Hunter Wings hittades igår brutalt mördad under sin moped. Jessie Knight fann honom i en snödriva under sin moped. Han fick en chock då kroppen visades. Hjärtat är utslitet och allt blod är utsuget. De hål som finns i nacken tyder på att ett vasst föremål tryckts in och genom dem har blodet sugits ut. Jag kände en kall kår gå genom ryggraden. Allt mitt förgångna upprepades. Dejavù fyllde mitt sinne, men inte på ett dåligt sätt. Tankarna om Cyla fyllde min kropp med energi. Plötsligt kom jag på att jag skulle till skolan och leta rätt på henne. Frukosten stressade jag i mig och sprang genast till skolan.

Minuterna gick, flåsandes kom jag genom dörren. Frågan var, hur skulle jag hitta henne? Medan tankarnas lopp höll på i mitt huvud, skenade även tiden i väg. Dagens första lektion var lång. Koncentrationen var inställd på en sak.

När alla var ute ur det bleka rummet, kom den svarta fläcken ut. Den letade frustrerat efter den lysande ängeln. Inget spår efter hittades efter den. Nästa lektion gick med samma fokus.

Cafeterian var full med folk. Jag satte mig ned på en stol och åt en macka. En kille med ljust hår och ljusa kläder gick förbi med en annan kille i hälarna.

- Oj, jag trodde att skolan var fläckfri men dem har nog glömt ohyran, sa han och tittade på mig medan han gick.

Mina kinder hettade till. Jag var stolt över att vara annorlunda. Det var min personlighet och ingen fick påstå att det var fel. Okej jag är vad andra kallar ett ”emo” men jag är ingen idiot som tror han är bättre än alla andra. Automatiskt reste jag mig upp och la handen på hans axel.

- Dra åt h*lvete, sa jag samtidigt som jag stirrade på honom.

Han drog bort min hand och såg på mig med ett tillgjort leende.

- Jasså, ska kackerlackan ge sig in i striden? svarade han med ett hånleende.

Ilskan ångade inom mig. Den mörka irisen blev röd, och jag lyft upp honom en decimeter ovanför golvet med ena handen. Mina ögon stirrade rakt in hans vettskrämda min. Han höjde händerna för ansiktet. Jag fortsatte stirra. En folkmassa hade samlats runt oss. De tittade nyfiket på mig. Slaget de väntade på kom aldrig.

- Du är inte värd det, sa jag torrt.

Jag släppte den vita västen och han föll handlöst ned mot stengolvet. Han andades desperat samtidigt han låg på golvet. Jag vände ryggen mot honom och gick där ifrån. Efter bara några sekunder, kom han springande mot mig. Jag hann inte reagera innan blodsmaken kom. Hela min underläpp sprak och blev blå. Jag tappade balansen, men hittade den efter att ha tagit några steg fram. Min kalla hand höll jag mot läppen. När jag tog bort den var den alldeles röd. Blodet rann ned från handen och föll till golvet.
Han tänkte precis ge mig ännu ett slag men hann inte. När knytnäven var några centimeter ifrån mitt huvud, vände jag mig om och tog emot slaget med handflatan. Han blev förvånad. Jag vred om handleden på honom, och med smärtsamma rörelser gick han ned på knä. Jag fortsatte att trycka ned armen medans hans smärtsamma skrik kom från hans läppar. Plötsligt slutade jag tvärt. Skriken, det ångestfulla ögonen, det var samma min ängel hade innan döden! Mitt smärtsamma grepp lossnade och jag stirrade tomt ut i luften. En röst fångade min uppmärksamhet.

- Darren, vad har hänt? frågade Cyla medan hon drog bort mig från choken av människor.

Jag svarade inte, utan vände bort blicken. Detta gjorde henne mer orolig.

- Prata med mig. Vad har hänt med din läpp?

Hon väntade inte på svar, utan tog fram en servett ur fickan. Försiktigt torkade hon bort blodet, medan vi satte oss ned på en bänk.

- Idioter, det är det som förstör samhället, svarade jag tyst.

Mer än så sa jag inte. Hon frågade ett par gånger till, men fick samma svar. Vi slutade prata om incidenten och skrattade åt saker som hänt. Innan min lektion började, frågade jag henne var hon bodde och om vi kunde ses i helgen. Hon svarade med ett leende av lycka på läpparna.

Dagen gick fort och skymningen förberedde sig på att anfalla.

När månen står högt och mörkrets mantel sveper över staden börjar skuggornas armé marschera fram. Han går från tv:n mot sovrummet och lägger sig i sängen. Han tar upp en tidning från golvet och läser om mopederna. När resten av huset är släckt händer det. Rutan krossas och miljontals bitar flyger genom luften. Killen tittar skrämt mot rutan.

- Vem är där? skriker han med näven i luften.

Lampan släcks och det ljusa rummet försvinner. Vinden viner förbi och det blonda håret åker ned för ögonen. Han reser sig från sängen och går mot det krossade fönstret. Han tittar ut, men ingen är där. Men känslan av att någon iakttar honom finns kvar. Plötsligt hänger någon ned från taket. Skuggan ser stint på honom. Killen får en chock, men sedan blir han allvarlig.

- Vem är du, vad vill du? skriker han.

Inget svar kom från den mörka skepnaden. Istället hoppade den in och landade på huk. Han gick bestämt fram mot killen. Killen blev nervös, och skakade. Innan han avled lyste en glimt i hans oroliga ögon.

Jag vaknade upp. Det var mitt i natten. Under de senaste veckorna hade mina drömmar blivit mer underliga. Det var inte mardrömmar, men även inte bra drömmar. Min hud var alldeles svettig och fönstret stod på glänt. Det tog inte lång tid innan drömmarna nådde mitt medvetande.

Natten hade varit dålig, men också givande. När jag kom till skolan, var den helt förändrad. Många viskade och tittade på mig med en misstänksam min. På den ljusbruna anslagstavlan satt en lapp.

”VIKTIGT”
Alla som vet något om mordet på Dylan Smith, ta kontakt med rektorn, allt kan vara användbart!

Sedan var det en bild på killen. En förundrad min spred sig i mitt ansikte, sedan sken ett snett leende upp i tre sekunder. Jag gick därifrån, mot konstsalen. Lektionen skulle ha varit toppen, om alla vart tysta. Tjejerna framför mig viskade med varandra. Den ena såg ledsen ut och fick tårar i ögonen.

- Det var så hemskt! snyftade hon. Jag fann honom i hans rum. Det var blod över hela golvet. Fönstret var krossat, men inte en enda skärva låg på golvet. Alla var instuckna i kroppen. Hans tunga var avskuren och låg i hans hand. Om jag ändå varit där när det hände, sa hon och tårarna strömmade ned för hennes kinder.

Jag lyssnade noga på hennes beskrivning om Dylans skick, och än en gång log jag.

- Du kunde inte göra något, om du varit där kanske du också blivit mördad, sa den andra.

Jag fortsatte med min målning. På baksidan skrev jag en lite text. Texten var skriven med en speciell färg som inte syntes i ljus. Efter lektionen gav jag den till tjejen som gråtit.

- Här, den är till Dylan, sa jag tyst sedan stack jag därifrån.

Tankarna åkte runt i huvudet på mig.
”Mörkrets herre, skall du lyda. Ur eldens låga, du aldrig slocknar. När ängeln kommer, stannar du kvar i helvetets aska.”
Förbannelsens ord skulle bringa olycka till den dödas själ och Dylans ande skulle aldrig då frid.

Cyla kom springande mot mig. Vi pratade en stund, skrattade och hade jättekul. När väl lektionen började smärtade det mig att lämna henne. Under lektionen funderade jag på helgen. Vad skulle jag göra? Lektionen var en plåga. Jag kom inte på en enda bra idé.

När lektionen var slut gick jag till Cylas klassrum. Det tog inte lång tid innan de slutade och hon gick ut genom dörren. Hon lämnade sina saker och sedan var skolan slut för veckan. På vägen pratade vi. Hon tog upp lite snö och kramade den hårt. En slungande boll träffade mig i ansiktet. Hon gapskrattade och vi började kasta snö på varandra.

Det började skymma, och vi gick in i lägenheten. Jag visade henne rummen och sedan poppade jag popcorn. Hon satte sig i soffan och satte på en film. Efter en stund kom jag in med skålen. Vi såg på en skräckfilm. Filmen var sådär, men vi hade det mysigt ändå.

När filmen var slut pratade vi om den och lite annat. Tiden bara flög fram.

Solen hade gått upp och morgonen grydde. Jag var vaken och tittade på Cyla. Hon låg i soffan med huvudet på mina knän. Hon hade somnat runt fem. Hennes änglaansikte lyste i solen. Hon såg så fridfull ut, inte några bekymmer. Mitt liv där emot var kaos sedan länge, men hon höll uppe hoppet.

Det gick ytligare några timmar, sedan gick jag upp och ordnade frukosten. Bröd, smör, flingor, mjölk och juice stod på träbordet. Solen stod högt på himlen. Cyla vaknade till och steg upp från soffan. Hon steg in i köket, och satte sig på stolen mitt emot mig.
- God morgon, sa jag mjukt.
- Snarare god förmiddag, svarade hon med ett leende.

Hon hade rätt. Klockan var ett. Vi åt upp maten medan vi skrattade. Hon råkade komma emot sin sked när hon sträckte sig efter mjölken. Flingorna flög genom luften och träffade mig mitt i nyllet! Hon gapade och höll händerna för munnen. Jag stirrade på henne, sedan började jag gapskratta. Min näve fylldes med flingor och jag slungade iväg den mot henne. Hennes bruna hår fylldes av gula fläckar. Vi skrattade och fortsatte kasta flingor på varandra.

När kriget var över var både hon, jag och köket täckta med flingor. Vi städade upp och borstade av alla flan.

- Vad vill du göra nu? frågade jag matt.
- Ingen aning, kanske gå ut på stan, svarade hon.
- Visst, svarade jag.

Den svarta kappan åkte på, och kylan välkomnade oss med blåst och snö. Affärerna var nästan tomma, så vi gick in i alla vi såg. Vi provade kläder, glasögon och skor. Konstiga saker åkte på, men även snygga. Cyla hittade lite saker till sig, jag där emot hittade knappt något. En och annan tröja köpte jag, men inte så mycket mer.

När vi gick förbi en fotoautomat, steg vi in i båset. Mynten föll lätt ned i inkastet och blixtarna startades. Bilderna skrevs ut och vi tittade nyfiket på dem. Jag rev bort en bild och gav den till Cyla.

- Tack så mycket, sa hon med ett leende.

Hon ställde sig på tå och kysste mig lätt på läpparna. Jag blev förvånad, men log. Värmen spred sig i kroppen. Trots min spruckna själ, sedan långt tillbaka, fanns lyckan med mig och den sjunde himlen uppenbarade sig. För första gången på en evighet, kände jag att den kalla själen lämnade min kropp.

- Vad var det där för? frågade jag förbryllat men kunde inte sluta le.
- Jag vet inte, mina känslor tog över, svarade hon medan rodnaden spred sig på hennes bleka kinder.

Jag log och skakade lätt på huvudet. Sedan lät jag mig dras med i känslornas vilda strömmar. Mina läppar drogs mot hennes och när de möttes stannade hela världen. Mina armar slöts om hennes midja och hennes om min hals. Skuggornas värld på min tavla blev verklighet. När jag öppnade ögonen strålade Cylas ansikte och ängeln återkomst fullbordades. Resten av dagen gick vi bara omkring. När dimman och mörkret närmade sig, följde jag henne hem.

- Tack för en underbar helg, sa hon.
- Tack själv, svarade jag och kysste henne på kinden.

Dörren stängdes och ljuset släcktes. Jag promenerade sakta hemåt. Vägen hem var kall och mörk. Dimman slöt sig runt staden och gatlyktorna tändes. En mörk skepnad steg fram i ljuset.
- Stanna! Vem är du och vad gör du här? frågade personen med bestämd röst.

Jag vände mig emot honom och tittade frågande på honom. Han upprepade frågan, strängare den här gången. Jag svarade inte den här gången heller. Han gick närmre mig och ställde samma fråga. När tålamodet tog slut gick han till anfall. Han tryckte mig mot stenväggen, med min rygg mot honom.

- Sista gången jag frågar nu, vem är du och vad gör du här? skrek han och petade mig i ryggen med ett knivblad.
- Jag heter Darren Hourston och jag är på väg hem, skrek jag tillbaka.

Han sänkte bladet en aning, men stirrade fortfarande på mig. Jag tog chansen att fly. Min fot flög genom luften och träffade hans mage. Smärtsamt böjde han sig ned och jag vände mig om. Mina nävar slog honom hårt i bakhuvudet och han föll framstupa ned i snön. Mitt hem var för långt att springa till, men inte Cylas. Mina fötter började springa. Med snabba steg var jag långt bort från mannen. Stenhuset Cyla bodde i var högt. Mina armar sträckte sig efter stegen. Den var kall, men vad hade jag för val? När jag kom upp till hennes våning, vände jag blicken mot vägen. Mannen som hotade mig var bara ett par meter ifrån stegen, med ett par poliser i hälarna. Jag knackade hårt på rutan och Cyla öppnade fönstret.

- Vad gör du här Darren? frågade hon oroligt.
- Jag hinner inte förklara nu, men jag måste in.

Hon såg min desperata blick och frågade inte mer, utan släppte in mig. Jag berättade en kort sammanfattning om min mörka hemlighet. Hon visste inte vad hon skulle tro, men hann inte fråga mer innan polisen stormade hennes dörr. De riktade pistolerna mot oss. – Stanna där ni är, ropade en av poliserna.

Jag tog hennes hand i min och tittade på henne.

- Litar du på mig? frågade jag tyst.
- Har jag något val? svarade hon.

Jag tog det som ett ja och kramade hennes hand hårdare, sedan slängde jag mig ut genom fönstret, med Cyla efter. Vi svävade i luften. Under vägen ned mot den hårda asfalten, slängde jag henne över min rygg. Hon fattade och höll hårt om min hals. Jag landade med böjda knän, lika lätt som att hoppa från en stol. Cyla trodde inte sina ögon, men brydde sig inte eftersom hon levde. Ett fall från 10 meter brukar man antingen dö eller skada sig svårt, men båda var oskadda. Jag sprang i hyperfart bort från staden. Mina ben slutade springa när vi var vid en å strax utanför staden. Vi gömde oss under bron och med hjälp av dimmans mantel syntes vi inte.

- Jag förstår inte. Varför sa du inte sanningen till mig förut? frågade hon med plågad röst.
- Jag vet inte, svarade jag skamset. Kanske trodde jag att du inte skulle tycka om mig längre, springa iväg i skräck från mig.
- Från första gången jag träffade dig, kände jag något. Jag tänker aldrig skiljas från dig, jag kommer vara med dig även efter döden, sa hon med tårar i ögonen.

Jag visste inte vad jag skulle säga, istället höll jag om henne. När jag öppnade ögonen igen, fattade jag det inte. Hur kunde detta hända? Men det var sant. De stod där. Mannen och poliserna hade hittat oss. Jag visste inte hur de hittat oss, men nu var de här. Mina armar släppte Cyla och förde henne bakom min rygg.

Spelet är över nu. Ni har ingenstans att ta vägen, sa mannen.

Jag visste inte vad jag skulle göra. Om jag anföll dem skulle de mörda Cyla, men hur skulle vi försvara oss?

- Jag vet vem du är. Du är inte en medborgare från vår stad, du är ett monster. Det är du som mördar folk, skrek mannen och pekade på mig.

Mannen steg fram mot mig. Cylas enda chans att överleva, var nu.

- Ducka, skrek jag åt henne.

Mannen hann inte reagera innan jag var över honom. Mina armar slingrade sig runt hans revben och jag kramade om hårt. Ett knakande ljud hördes samtidigt som han skrek. Revbenen bröts av, jag kramade hårdare tills alla revben och ryggraden var avbrutna. När en bit av ryggraden stack upp ur hans nacke, slutade jag och han var borta från vår värld.
Poliserna förstod inte händelsen, men efter ett tag vaknade de och började skjuta. Jag tog skydd med den blodiga kroppen och sprang mot dem. Ett och annat skott träffade mig i axeln, men även om smärtan var olidlig och blod forsade ut, fortsatte jag att springa. Mina händer slungade den döda kroppen mot dem, med all min styrka. En polis dog när han åkte med huvudet före in i väggen under bron. Blod forsade ut ur hans spruckna huvud. De andra poliserna ramlade omkull, men var snart på fötter igen.
Jag böjde mig ned och tog upp en sten. Den flög genom luften mot en av poliserna och åkte rakt genom hjärtat på honom. Nu var det bara två kvar. De darrade skrämt. Den ena siktade pistolen mot mig, men han missade. När jag lyfte upp honom tappade han sitt vapen och jag ströp ihjäl honom. Den sista blev så rädd att han fick en hjärtattack. Alla var döda. Cyla reste sig upp och sprang mot mig. När vi omfamnade varandra började tårarna sippra ned. Lyckotårar fyllde ögonen.
Plötsligt dök en polis upp i andra änden av bron. Han sköt ett skott. Cyla såg var den var siktad och slängde sig framför mig. Skottet träffade henne i magen och hon föll till marken. Jag fattade det inte, men min vrede kokade och jag gav ifrån mig ett högt vrål. Innan han hann smita, var han död. Jag sprang mot Cyla, hon levde fortfarande.

- Cyla, Cyla hur är det? frågade jag desperat.
- Inte så bra, svarade hon medan hon hostade upp blod.

Jag kramade om henne försiktigt.

- Kommer du klara dig till sjukhuset?
- Jag vet inte. Jag vill bara säga att om jag dör, ska du veta att jag älskar dig.
- Du får inte säga så, du kommer att klara dig, sa jag med tårar i ögonen.
- Lova mig en sak, viskade hon.
- Vad som helst.
- Glöm inte mig, även om jag inte finns här, kommer min själ alltid att vara inom dig.

Jag kysste henne och bad att hon skulle överleva. Hennes hand kramade mig, hon log ett matt leende. Mina armar skulle just bära henne, när hennes leende slocknade, handen föll och ögonen stängdes. Jag fick panik. Jag skakade henne, men ingen reaktion kom. Det var då jag insåg att livet var borta. Mitt enda skäl att leva försvann och tårarna forsade ut ur mina ögon.

Epilog

Månen stod högt och lyste sitt silverfärgade sken över staden. Cylas ansikte glittrade. Jag hade burit ut henne från bron. Min hjärna hade fortfarande inte fattat att hon var död. Min högsta önskan var att hon skulle vakna, och säga att allt varit ett skämt, men det gjorde hon inte. Helgen som varit min bästa någonsin, hade blivit min värsta mardröm. Allt upprepade sig. Tjejen jag älskat förut hade dött i en ravin för flera hundra år sedan, när vi jagades. Jag hade sträckt ut min hand efter henne, men hon tappade greppet om grenen innan jag nådde henne.
Cyla offrade sitt liv för mitt. Mitt hjärta orkade inte mer. Jag begravde henne under ett träd. Sörjde henne, lade en torkad blomma på den, ristade in en text i en sten och lade kortet hon fick av mig, under stenen. Om jag hade, skulle jag ha gett henne en ros, men jag förmådde inte att lämna henne. Jag skulle ha gjort vad som helst för att ge henne livet tillbaka, men det var för sent. Jag lät de döda kropparna ligga under bron. Jag ville inte dricka deras blod för att överleva. Till slut orkade jag inte mer. Jag brast i gråt, föll ned på knä och tog tag i en vass sten.

- Jag är ledsen, men jag kan inte leva så här.

”Du tysta ängel, som vakar över mig. Ditt hjärta, du offrat, finns inom mig. Må din själ leva i himmeln, och alltid minnas mig.”

- Hoppas vi ses där uppe, min älskade, sa jag tyst.

Efter de orden, höjde jag stenen och stack den genom mitt hjärta. Smärtan kändes, men var befriande. Min kropp föll ned bredvid graven och min själ flög iväg mot himlen, och ljuset uppenbarade sig.

De två älskade var menade för varandra, men ödets lek ledde dem båda i fördärvet. Ibland kan man älska någon mer än något annat, och samtidigt dö. Darren levde av sina känslor för Cyla och dog därför. Tjejen i synen, var Darrens beskyddare precis som Cyla. De båda drev Darrens hjärta och gav honom hopp om att leva, men när Anubis dom var klar och nedsydd på ödets sjal, fanns igen återvändo. Efter att ha utstått dödens smärta, klarade hans själ inte av mycket mer. Från den dagen han förblev nattens varelse, började bitar av själen tyna bort dag för dag. Ödets dag var nu, och hans själ fick äntligen ro efter tusen år av längtan. Nu finns hans historia kvar i våra hjärtan och de älskade är rentvådda.

VN:F [1.9.11_1134]
3.6/5 (14 röster)
Nattvarelsens återkomst, 3.6 out of 5 based on 14 ratings

17 kommentarer

  1. hampus Skriver:

    mycket bra novell
    :)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  2. Nathali Skriver:

    Tack så mycket, har kämpat mycket med den och är glad att fler tycker om den :D

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  3. josse Skriver:

    sjukt bra skrivet. du är verkligen jätte bra på och skriva noveller.!! :)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  4. Nathali Skriver:

    Tack :)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  5. Em Skriver:

    Du är jätte bra på att skriva och det var ett rent nöje att läsa! Lite kritik är (fast det var bra) var att början när du, starten precis var lite trög inget farligt, men fick mig inte fast direkt, men sen var jag helt uppslukad!:D

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  6. Nathali Skriver:

    Tack så mycket :) tja jo vet att den inte va så farligt med det mordet men skrev den här berättelsen som en skoluppgift, hann inte direkt ändra det och glömde sedan att ändra den när jag publicerade den ;)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  7. Majsan Skriver:

    Sjukt bra!! Vad häftig den var. Trodde att den skulle vara seg när jag började, men snacka om att jag hade fel!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  8. Nathali Skriver:

    Naw tack så mycket :) Håller på att skriva en bok nu så om något förlag är intresserat så kommer den att tryckas och säljas :)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  9. michaela Skriver:

    den var jättebra :)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  10. Nathali Skriver:

    Man bugar och tackar :)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  11. Katarina Skriver:

    Vilken lång novell, du har rätt, du borde skriva en bok. Jag håller med andra att början var ju lite segt, annars var det bra. Och jag slår vad om att du fick insperation från Twilight.
    Mycket bra novell, gav 5 stjänor

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  12. Nathali Skriver:

    Tack så mycket för din respons och ditt stöd. Men nej, jag fick inte idén från Twilight, då jag skrev novellen visste jag inte ens att varken böckerna eller filmerna fanns men har alltid gillat vampyr temat :)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  13. Ticki Skriver:

    Så underbar! Jag fattar inte hur man kan skriva så där! Det är otroligt! Så sjukt bra! Och jag trodde jag var bra på att skriva… Jämfört med dig är jag ”ett minne blott” ;D

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  14. Nathali Skriver:

    Tack så hemskt mycket :D
    Det uppskattas verkligen! Men jag tror egentligen att du är bättre än vad du tror ;)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 3.0/5 (2 röster cast)
  15. jarran Skriver:

    Jätte bra! Och jag skulle gärna vilja veta vad din bok sedan kommer heta så jag kan läsa den

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 3.0/5 (2 röster cast)
  16. Nathali Skriver:

    Tack så mycket ^_^
    Tyvärr så kommer den nog inte att komma ut då mitt minneskort raderade allt på det och jag hade inte gjort en kopia. Dock håller jag på att skriva en ny novell (Det ingen ser) just nu som jag kanske kommer att publicera här :)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  17. Love1horse Skriver:

    Oh gud så bra :D
    Jag Ä L S K A R den!!! Att du bara kom på iden är ju… Wow! Du borde bli författare! Jag lovar att jag skulle läsa alla böcker :D ;)
    10 av 10 möjliga!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.