När kärleken sommnar

Jag höll i lappen som hon hade skrivit till mig, det enda som stod på den var
”jag älskar dig” med ett litet hjärta i högra hörnet av pappret.
Jag la mig i hennes famn.
Jag blundade hårt och tårarna rann ner över mitt smutsiga ansikte.
Jag var så rädd så att jag började skaka.
Min kropp kändes svag och jag kunde inte känna mina ben längre.
Hon pussade mig på pannan och höll om mig.
”Allt kommer ordna sig” sa hon med en mjuk ton i rösten.
Man hörde människor som skrek och skott utanför.
Jag kollade upp på henne och mötte hennes blick.
Hennes grönblåa ögon, hennes mjuka fylliga läppar, hennes rufsiga blonda hår.
Hela hon var vacker, jag kunde inte inse att just jag Erik, kunde få henne.
Men hon sa varje dag att hon älskade mig och att det var något speciellt med mig.
Jag tittade rakt i hennes ögon och kramade om henne hårt.
”Jag älskar dig”
Tårar rann från hennes ögon och man såg hur bekymrad hon blev över det jag sa.
”Erik, säg inte så. Vi kommer klara oss, vi kommer leva lyckligt” sa hon med en gråtfärdig röst.
Jag visste inte om jag skulle tro på det, vi skulle inte kunna klara oss i en källare, vi skulle säkert bli sprängda i luften så snart som möjligt. Men jag skulle tänka positivt, jag ska leva med dig hela livet.
Jag kände knappt min kropp längre, jag höll på att somna.
Mitt djupa sår på ryggen kändes inte längre, men jag kunde fortfarande känna att blodet rann långsamt nerför ryggen.
”Du är så vacker” sa hon plötsligt.
Hon smekte min kind försiktigt och plockade bort löv ifrån mitt hår.
Hon kysste mig försiktigt och tog min hand och höll om den hårt.
Min käke började skaka men jag frös inte.
”Fryser du?” sa hon och kramade om mig hårdare.
”Jag känner inte längre…” sa jag medan det kändes som om min hjärna inte var kontaktad till min kropp.
Jag kunde inte röra mig och det gjorde mig mer rädd.
Tårar rann fort nerför kinderna och jag kunde inte knappt prata.
Hon tittade på mig och torkade bort mina tårar med hennes hand.
”Andas, ta det lugnt, det kommer gå bra” sa hon med en lugn ton.
Hon ville inte tro det jag sa, han visste att jag var död vid det här laget.
Men hon försökte lugna ner mig, hon ville inte leva utan mig, eller det var det hon sa.
Hon höll om mig och la sig ner på det kalla källargolvet.
Hon hade blod på händerna men brydde sig inte, så länge hon var hos mig så var hon okej.
Jag lutade mitt huvud mot hennes axel och märkte såret på hennes mage.
Det rann blod och jag visste att båda vi skulle förblöda.
”Jag älskar dig, sov gott Erik” sa hon och blundade.
Nu menar hon det, hon gav upp, hon visste nu att vi ändå skulle dö.
Jag höll om henne hårt och blundade.
Jag tänkte på henne, hennes leende, ögon, hennes röst.
”Erik, Erik, var är du?” sa en bekant röst i mitt huvud.
Det var min mors röst.
Jag såg inte så klart för att det var ett starkt ljus i vägen.
Men nu såg jag tydligt, det var mor och hon som kom emot mig.
”Jag älskar dig också” sa jag och somnade om i hennes famn…

VN:F [1.9.11_1134]
3.4/5 (5 röster)
När kärleken sommnar, 3.4 out of 5 based on 5 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.