Mellerud (Eller vart försvann Mellerud?)

Så här i efterhand förstår jag att allt började med två saker som hände, två saker den kvällen då jag satt i min kära soffa i mitt kära vardagsrum i mitt kära Mellerud och tittade på nyheterna. Det ena som hände var att en hysterisk reporter på nyheterna talade om att något oförklarligt onaturligt hade hänt. Något så onaturligt och omfattande att detta onaturliga sträckte sig runt hela jorden, ja något som var så onaturligt att det visade sig sträcka sig t.o.m. bortom jorden. Den hysteriska reportern sa att alla kunde se att detta var sant genom att bara titta upp mot den kvällsmörka himlen för då skulle var och en få se att våran måne inte längre var våran vanliga måne. Detta hade reportern fått förklarat för sig berodde på att våran måne faktiskt inte alls längre var våran måne, utan numera hade vi en av Jupiters månar som måne. Den hysteriska reportern pekade med ett finger som skakade av upprördhet upp mot himlen som blev allt mörkare ju längre skymningen föll, ungefär som om reportern anklagade våran nya Jupitermåne för att våran vanliga måne försvunnit. Det andra var att mitt hus plötsligt fick ett rum till. Och när jag vaknade på morgonen dagen efter och klev upp så hade mitt hus decimerats till bara två rum, vilket är två mindre än det hade haft efter nyheterna kvällen före då mitt hus fått ett rum mer än dom tre rum mitt hus alltid haft före allt detta onaturliga börjat inträffa. I början tog jag det hårt med allt detta onaturliga, men onaturligt känns bara onaturligt tills du blir van vid det, och när du blivit van vid det då känns det onaturliga som inget annat än naturligt.

Och detta är ju tur då jag själv försvann en gång tillsammans med mitt sovrum medan jag låg där och försökte sova, och då hamnade i ett svart tomrum med en nervös struts som undrade vart Afrika tagit vägen. Jag är ledsen svarade jag, och förklarade att jag inte ens visste att Afrika kommit bort. Sedan försvann strutsen och det svarta tomrummet och jag fann mig tillbaks i mitt hus, som just då hade fått åttioåtta rum. Det tog tid att räkna dom alla, men jag tyckte att jag borde göra det för att liksom ha någon koll på hur min boendestatus är. Eller blir. Eller var. En gång hamnade jag i dåtid och var tvungen att hela tiden göra saker jag redan gjort. Ni ska veta att det är oerhört trist att hela tiden måsta upprepa allt in i minsta detalj, men den söndagens korsord gick åtminstone lätt att lösa. En annan gång hamnade jag i framtiden men den var ju tom då den ännu inte inträffat, tja nästan tom då, förutom den nervösa strutsen som frågade mig vad klockan var, och om jag kunde säga när den hamnat. Så om jag inte upprepar allt jag redan gjort, eller befinner mig i tom tidslöshet, så vet jag att jag befinner mig i nuet. Jag tror att jag trivs bäst här, även om jag saknar den nervösa strutsen en aning. Undrar om den funnit sitt försvunna Afrika, eller om Afrika kanske hittade igen den, och om så hoppas jag att den hamnade i rätt tid. Det är knappast roligt att vara nervöst lagd och måsta flyga och fara på detta sättet. Jag själv blev ganska nervös då jag satt på toa och toan försvann iväg och jag hamnade på en upplyst scen inför en stor publik. Jag trodde att det var någon konferens av något slag, och det som gjorde mig nervös var alla strutsar i publiken.

Jag tänkte att ”Nu jävlar har nog hela Afrika likväl försvunnit!” Men sedan jag själv hamnat i Afrika, och Afrika själv svor på att det fortfarande låg nedanför Europa, mellan Atlanten och Indiska oceanen, så har jag slutat att vara nervös för Afrikas strutsar och Afrikas välbefinnande. Men jag saknar ända den nervösa strutsen. En gång fick jag påhälsning av en astronaut som knackade på min dörr. Jag visste inte att det var en astronaut förrän jag öppnade dörren, och jag visste inte heller att det var så soligt i rymden. Jag visste faktiskt inte att mitt hus hade lämnat Mellerud, då jag varit så koncentrerad på att återigen räkna den varierande mängden rum i mitt hus. Astronauten var mycket bekymrad över att jag hade underlåtit att meddela en färdrutt till NASA, vilket han argt förklarade att man var tvungen att göra före man åkte ut i rymden. Det där bekymrade mig då jag anade att han skulle skriva ut böter till mig, men till min lättnad så försvann den soliga rymden med den arga astronauten och jag var tillbaks i Mellerud igen. Jag hoppas jag slipper möta den astronauten igen, fast säker kan jag ju aldrig vara. Sist hörde jag att ISS hade dykt upp en bit utanför Mellerud, och att den arga astronauten frågat efter mig. Det där förvånade mig mycket, att han kunde placera min dialekt så exakt till Mellerud. Nå, nu försvann hela Mellerud ut i omloppsbana, och jag hörde att ISS fått flygförbud tills den arga astronauten har lugnat ned sig. Under tiden har Mellerud fått order av NASA att utföra dom arbetsuppgifter som ISS hade. Detta oroar mig då våran kommunstyrelses fullmäktige är den nervösa strutsen som tyvärr fortfarande inte funnit sitt Afrika. Förstående nog så gör detta förstås våran fullmäktige en aning okoncentrerad, men detta tycker jag man ska ha sympati för. Men det kanske bara är jag, då jag känner så förbaskat mycket för den där nervösa strutsen.

Och saker vände till det värre för Mellerud, då Mellerud såg en rymdkanin ta ett skutt in i hyperrymden och Mellerud, som alltid varit en stad med ruter i, prövade på att skutta efter rymdkaninen, men pga ovana hamnade i fel del av vårat Universum. Enligt Melleruds Allehanda ska vi nu befinna oss någonstans till höger i vårat Universum, en liten bit till vänster om vänster och just under ovan. Melleruds Allehanda, som numera ägs av den nervösa strutsen som var tvungen avsäga sig jobbet som fullmäktige pga personliga problem (Nervositet och sorg efter sitt förlorade Afrika.), säger att det inte finns någon orsak till oro. Tja, om den strutsen vågar sig på att säga det, vem är då jag att oroa mig. Och till en början så fungerade livet som vanligt, dvs jag fortsatte lugnt att räkna mina många varierande rum och kunde i förra veckan konstatera ett nytt rekord med nittiotvå rum, fyra fler än det tidigare rekordet. Men det rekordet slogs för två dagar sedan, då mina rum bestämde sig för att krypa genom själva tidsrummet och multiplicerade sig i det oändliga. Föreställ er att ni står mellan två speglar och tittar in i den ena, vad ni då kan se, om ni inte själva är alldeles för mycket i vägen, är ett oändligt antal reflektioner av det rum ni befinner er i. Sådana är numera mina rum och detta verkar vara ett permanent tillstånd. Kvadratytan i min villa är nu oändlig, och jag är glad för att Melleruds Villabostäder för länge sedan gett upp att försöka ta betalt för hyra av mig, då dom ju ändå aldrig visste hur många kvadrat mitt hus för tillfället hade.

En annan rolig sak är att jag insett att jag är kär i den nervösa strutsen, Rut heter hon, och att hon och jag flyttat samman. Först tyckte Rut att vi skulle flytta in i hennes hus som hon hade i ytterkanten av Mellerud, där Mellerud kapades då det for ut i rymden, med förstås en underbar utsikt över stjärnhimlen, både uppåt och nedåt. Men det viktigaste var, sa hon, att hennes hus hade så många rum för alla dom många barn hon planerat att vi ska ha. Efter att Rut sett mitt hus så flyttade vi in här. Så livet var underbart för ett tag, tills Mellerud drog på sig rymdsnuva och i en nysning ofrivilligt gjorde ännu ett skutt in i hyperrymden. Den här gången meddelade Melleruds Allehanda att vi hamnat i det ökända området som går under smeknamnet ”In a galaxy far, far away”. Enligt Melleruds Allehanda pågår här ett ofantligt krig, och i Mellerud har nu införts utegångsförbud sedan en Mellerudsinvånare slagit ned en Sitkrigare i ett barslagsmål. Melleruds nye kommunfullmäktige, en norrman som råkade vara på semester i Mellerud då det for ut i rymden, bekymrar sig för att sådana här oroligheter ska ha ett dåligt inflytande på Melleruds barn. Då jag och Rut har etthundraåtta kläckta, och arton stycken okläckta människostrutsbarn, så är detta förstås något som bekymrar även oss. Vi vill ju inte att våra barn ska börja säga saker som ”Im Darth Vader” och börja hamna i några Sitgäng. Så Mellerudsinvånarna skrev en petition till kommunfullmäktige och krävde att någon skulle köpa upp grannskapets allt nyspulver och hälla det i Mellerud. Förstås i syfte då att få oss nysda härifrån. Efter att Rut, som var Afrikas rikaste struts, lovat att stå för det ekonomiska vid köpandet av nyspulvret, godkände kommunfullmäktige petitionen.

Sedan ingen frivilligt vågat ställa upp för att göra dom många olika inköpen i dom många olika butikerna i denna sektion av ”A galaxy far, far away”, hänvisade den norske kommunfullmäktige till undantagslagarna, och beordrade därefter en kommunanställd att göra inköpen. Den kommunanställde, vit i ansiktet, åkte därefter ut på sin eu-moped och som det visade sig, kunde göra alla inköp utan att någon otrevlig situation uppstod. Efteråt fick vi reda på, att just då var alla Sitkrigare i vild flykt undan en arg astronaut. Det fick mig att undra om ISS fått flygtillstånd igen. Men eftersom jag inte hade för avsikt att träffa den fortfarande upprörde astronauten, en del kan vara så långsinta, så var det hög tid att hälla nyspulvret i Mellerud. Men då ingen hade några närmare uppgifter på hur mycket nyspulver en stad som Mellerud kan tänkas behöva, gjorde vi som alla osäkra personer gör, man tar i med råge. Och Mellerud nös. Mellerud nös och nös och nös. Mellerud nös oss in i en sol och varmare ställe har jag väl aldrig varit på. Mellerud nös oss in i ett svart hål och tyngre och plattare än så har jag väl aldrig känt mig. Mellerud nös oss tillbaks till tidens början, och jag blev livrädd för att jag skulle måsta upprepa allt i all oändlighet. Mellerud nös oss till tidens slut, men där var det fortfarande tomt då ingenting hittills hade hunnit dit, förutom vi då och den där förvånade eskimån som påstod att han alltid bott där. Mellerud nös oss till en förvånad gud som också påstod att eskimån alltid bott där. Mellerud nös oss in i en burk med hallonsylt som tyvärr blev förstörd pga vårat plötsliga uppdykande. Mellerud nös oss in i ögat på ett jättestort ödleväsen som irriterat blinkade bort oss. Mellerud nös oss in i boken ”The Shining” där rollfigurerna blev så skrämda att dom flydde in i andra böcker.

Sedan gjorde Mellerud något fantastiskt. I en sista kraftansträngning nös Mellerud oss tillbaks till vårat solsystem, tillbaks dit jorden borde ha legat. Men istället fann vi bara Afrika som talade om för oss att resten av jorden gett sig iväg för att söka rätt på sitt Mellerud, som jorden upptäckt att det inte kunde vara utan. Men Rut och Afrika blev i varjefall oerhört lyckliga över att äntligen ha återfunnit varandra. Och är min Rut lycklig så är jag lycklig (Så länge jag slipper se den där astronauten.) och vi har nu 316 kläckta, och 45 okläckta människostrutsbarn. Kan livet vara trevligare än så här!

VN:F [1.9.11_1134]
3.0/5 (2 röster)
Mellerud (Eller vart försvann Mellerud?) , 3.0 out of 5 based on 2 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.