Lilla Lisa med gråsparven

Sparven girar snabbt till höger och höken förlorar några decimeter i avstånd pga av dess större storlek. Men höken flyger snabbare och ger inte upp och efter några snabba vingslag närmar sig den återigen sparven. Sparven gör en tvär störtdykning ned genom luftrummet men kan inte skaka av sig höken som den inser snart har fångat den. Då ser den en öppning i en sådan där sak som dom tvåbenta upprättstående varelserna går in och ut i. Sparven har sett dessa öppningar förut men aldrig känt någon iver i att undersöka dessa fyrkantiga grottor. Förmodligen är det fullt med tvåbenta varelser där, och sparven har aldrig känt någon lust att vara nära dom. Men detta är ett nödläge, och i desperata situationer krävs desperata åtgärder, och sparven viker ut sina små vingar i dess fulla längd och planar tvärt ut och tar riktning mot en av dessa fyrkantiga grottöppningar. Höken, som redan lagt ned så mycket energi på att fånga sin undflyende middag, struntar i rädslan för grottöppningen och gör samma sak som sparven och planar ut ett par decimeter under och några decimeter bakom sparven. Sparven hinner aldrig uppfatta vad den kraschar in i då den förlorar medvetandet ögonblickligen. Och för höken tar dess liv slut i samma ögonblick som den i full fart flyger in i rutan, tvärt slut mitt i tanken ”Nu jäklar har jag dig allt! Nu jäklar har jag di…” När sparven återfår medvetandet upplever den för första gången huvudvärk, en fruktansvärd yrsel, ett mångfaldigt dubbelseende och ett illamående som går i stora sjösjukevågor genom dess lilla befjädrade kropp. Och dessutom tycker den sig höra konstiga ljud, ljud som låter skrämmande lika dom tvåbenta varelsernas.

Ljud som låter som ”Ååh! Lilla vän har du gjort dig illa?” Inte för att den förstår dessa ljud eller förstår varför ljuden är så nära den. Den lilla spraven förstår inte mycket alls av det som händer, inte förrän dess lilla huvud börjar klarna. Då återkommer minnet av höken som jagat den, hur den varit nära att bli fångad, hur den flugit mot den fyrkantiga grottöppningen och…nä, sedan vet den inte vad som hände. Men detta tomrum i minnet är inget sparven har tid att oroa sig för, för i.o.m. att dom många dubbelseendena flyter ihop till ett seende, så inser den varför dessa tvåbenta varelsers ljud är så nära den. Den inser till sin förskräckelse att den är skrämmande nära en liten tvåbent varelse. Att den faktiskt ligger i dess kupade händer och tittar rakt upp och in i dess ansikte, in i dess stora blåa ögon som tittar rakt ned mot den själv. ”Stackars lilla dig!” säger den lilla tvåbenta varelsen, och sparven ser med skrämda små svarta ögon på hur dess mun rör på sig, och funderar vettskrämt på, hur det ska kännas att bli uppäten av denna mun där dom konstiga ljuden kommer ut. Lilla Lisa bara fyra år gammal tittar på den lilla sparven som ligger skadad i hennes händer och känner hur hemskt ledsen hon blir, känner hur mycket hon vill trösta sparven och för den därmed mot sin mun för att ge den en liten puss. Nu händer det!! tänker sparven, och inser det ironiska i att ha överlevt sin värsta fiende sparvhöken, bara för att bli uppäten av en av dessa tvåbenta varelser. Och den ser sitt liv passera förbi medan den lilla tvåbenta varelsen för den mot sin mun. Maammaaa!! ropar sparven inom sig, då den känner den tvåbenta varelsens läppar mot sin kropp. Paappaaa!! ropar sparven inom sig, då den tvåbenta varelsen försöker trycka in den i sin mun.

Men sedan verkar den lilla tvåbenta varelsen ångra sig, och för tillfället verkar den akuta faran vara över då mer konstiga ljud kommer ur den hotfulla munnen ”Hoppas min lilla puss läker dina sår lilla vän.” säger Lisa, och sänker denna gång sina händer ned till gräsmattan. ”Men nu måste du gå för jag är alldeles för liten för att ta hand om dig.” säger lilla Lisa med en gammalliten röst, och släpper försiktigt ned gråsparven på gräset. Sparven står på sina små ben bland grässtråna som sträcker sig ända upp och mot dess fjäderklädda mage, och förstår återigen ingenting. Kanske jag inte duger som mat åt dessa tvåbenta varelser, tänker den förhoppningsfullt, och börjar nästan att tro att den ska överleva detta. Men då sträcker den lilla tvåbenta varelsen ut en hand mot den och klappar den på huvudet. Aj, mitt huvud, tänker sparven förskräckt, som ännu inte blivit av med den hemska huvudvärken. ”Ta nu väl vara på dig och flyg inte in i våra fönster mer lilla dumma fågel.” säger lilla Lisa, och puttar med sina små händer på sparven så den ska fara iväg. Sparven tar ett par små skutt sidledes för att inte tappa balansen, och tror knappt att det är sant, men det verkar faktiskt som att den tvåbenta lilla varelsen släpper den fri. Kanske dom är för dumma dessa varelser för att förstå att jag faktiskt går att äta, tänker sparven och tillägger, eller så är det bara dessa små tvåbenta varelser som är för dumma. Men då lilla Lisa lutar sig fram och plutar med munnen för att ge sparven en avskedskyss tänker den. Ok ok! Jag fattar vinken! Du är snäll, inte dum, snäll men inte alls dum! Och sparven tar vingligt till skyn med osäkert flaxande vingar men glad i hjärtat för att ha överlevt detta. Och lilla Lisa står kvar på gräsmattan med lukten av sparven kvar i sin näsa, med känslan av den kvar på sina leende läppar medan hon med sin lilla hand glatt vinkar adjö till sparven. Sparven vars huvudvärk den kommer att få dras med ett tag, vars upplevelser den kommer att få dras med ändå längre, vars frågetecken om vad som hände och vad dessa tvåbenta varelser kan vara för något kommer att förbrylla den för en lång tid framöver.

VN:F [1.9.11_1134]
3.4/5 (7 röster)
Lilla Lisa med gråsparven, 3.4 out of 5 based on 7 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.