Grannar i fiendskap

Fullmånen lyser över vilorna i Eastend och i det vitaktiga ljuset framstår grannskapet som något mystiskt, som om husen och trädgårdarna vore hämtade ur någon saga där man förväntar sig att vargen ska dyka upp runt något träd när som helst. Klockan är två på natten och bilarna är borta och allt är tyst förutom en hund som alltid känt det som sin livsuppgift att skälla mot det ljusa ansiktet i skyn, förstås med den goda avsikten då att varna sin husse och matte att det är en ful gubbe och potentiellt farlig som tittar ned på dom från himlen. Och eftersom det bara är en hund och inte en varg med långa öron och långa tänder så är det förstås inte heller någon saga, och det enda som kryper omkring bland buskar och träd är Adam, och Adam är inget annat än ännu en alldaglig människa. Nå, alldaglig är kanske fel ord, för Adam har sina intressanta sidor, varför skulle han annars vara ute smygandes denna tid på dygnet? Adam är faktiskt en så pass intressant person, att vi ska ta en närmare titt på vad det är han har för sig. Fullmånen lyser som sagt över vilorna i Eastend, och Adam ser sig försiktigt omkring där han tyst smyger sig fram på grannens gräsmatta, svärandes i sitt huvud över den skällande hunden som ibland håller honom vaken om nätterna. Men egentligen är det något annat Adam har i sitt huvud än en skällande hund, egentligen har Adam bara grannen Burt i sitt huvud.

Egentligen har Adam haft grannen Burt i sitt huvud hela tiden under dom sista månaderna som gått. Faktiskt så skulle man, om man vill vara lite kritisk och en aning analyserande, kunna säga att Adam har en fixide, eller kanske t.o.m. en tvångstanke. Å andra sidan så skulle nog andra säga att Adam bara är ännu en förortsbo som kommit på avigsida med sina grannar. Bara ännu en av dessa förorättade människor som liksom den skällande hunden känner att dom har ett livskall, men istället för att känna att dom måste skälla mot månen känner dom att dom måste komma tilltals med den orättvisa dom blivit utsatta för, och på så sätt få någon sorts balans i sina förortsliv. Men jag tror att det också sitter en tredje grupp människor någonstans, som skulle vilja säga att Adam bara är en hämndlysten och elak jävul som hatar människor och som tar varje tillfälle i akt att ge någon ett tjuvnyp. Vem som har rätt, om nu någon alls har rätt, får Adams egna handlingar och ert eget omdöme avgöra. Så ännu en gång lyser månen över Eastend medan Adam närmar sig grannen Burts baksida av huset, närmar sig den sovande grannen Burts verandatrappa, den som förstås går ned till Burts gräsmatta, en gräsmatta som Adam redan tidigare lagt märke till inte alls är vidare välklippt. Vid verandatrappan avancerar Adam från hukande ställning till att gå på sina händer och knän, och vid några väl valda strategiska ställen placerar Adam ut sina nyss inköpta råttfällor. Någon skulle säkert vilja påstå att det är något ovanligt med dessa råttfällor och då peka på det faktum att dom inte är betade, dvs Adam har inte placerat någon liten ostbit eller annan liknande frestelse i dessa, för att locka råttorna till sin död.

Men då har denne någon inte förstått Adams tankegångar, eller Adams fixide eller tvångstankar, eller Adams kanske bara hämndlystna karaktär. För Adam bryr sig inte i råttor, och framför allt inte i råttor som eventuellt kan befinna sig på granne Burts tomt. Finns det råttor där så önskar han dem all lycka i sina uppsåt. Nej, Adam har mycket ambitiösare tankar om storleken på det som går att fånga i en råttfälla. Adam kan föreställa sig att fånga upp till hundratjugo kilo i sina strategiskt utplacerade råttfällor. Adam kan tänka sig att det t.o.m. är möjligt att fånga granne Burt i sina nyss inköpta råttfällor. Positivt tänkande får vi kanske lägga till Adams plussidor av hans karaktär, om nu inte någon vill påstå att det bara är storhetsvansinne, eller kanske att han bara är en aning desillusionerad. Senare samma morgon sitter Adam vid sitt vardagsrumsfönster och väntar på att Burt ska komma ut på sin veranda och gå ned på sin gräsmatta, så som Burt gör varje morgon. Detta brukar inträffa vid åtta, och Adam tittar för hundrade gången på sin pendelklocka han har hängande på väggen och ser minutvisaren visa på två minuter i åtta. När han tittar tillbaks mot granne Burts veranda ser han verandadörren öppnas, och i detta ögonblick känner Adam det som om han får en djup religiös upplevelse. För Adam skulle den då ligga i dom sköna, vederkvickande och upplyftande elektriska ilningar som löper som korseld genom hans kropp. ”Punktlig är du i alla fall min käre granne.” säger Adam, och det går inte att ta miste på saligheten i hans röst medan han ser Burt gå ut på verandan och ta det första klivet ned på verandatrappen. För varje steg granne Burt tar nedför trappen hörs ett litet stön från Adam, och hans engagemang i det han företar sig kanske är en annan sak vi ska lägga till hans positiva företräden.

När Burt står på det nedersta trappsteget och lyfter foten ut över gräsmattan, är Adam nära på att svimma i salig upphetsning. Men det vet inte Burt om när han sätter ned sin högra fot i det mjuka, sköna gräset. Nå, så har gräset alltid varit alla andra mornar, men denna morgon upptäcker Burt till sin stora förvåning att gräset inte alls är lika mjukt och skönt längre. Att det faktiskt gör riktigt j-vla ont, så ont det nu bara kan göra då man sätter ned sin bara fot i den största råttfälla Adam kunde hitta. Och stackars Burt börjar att tjuta för full hals hoppandes på en fot tills han sätter den andra foten i ännu en råttfälla, och till sin ännu större förvåning upptäcker att hans gräsmatta kan göra t.o.m. ändå ondare. Så Burt tjuter ändå mer för full hals, och vill hemskt gärna lyfta båda fötterna upp från hans numera förrädiska gräsmatta, få tröstande hålla om dem båda två på en gång. Men då detta är svårt att åstadkomma så börjar Burt att sakta ramla bakåt, bakåt tills hans ändalykt möter hans förrädiska gräsmatta…som denna gång biter tag i hans genitalier. Och om Burt var förvånad sedan tidigare, så var det inget mot den stora förvåning han nu känner, kanske lika stor som en djup religiös upplevelse, eller kanske t.o.m. en aning större. Sedan upphör tvärt hans tjutande medan Adam å andra sidan fortsätter att tjuta av skratt innanför sitt vardagsrumsfönster.

Dvs han asgarvar så mycket som smärtan från bråcket nu tillåter, bråcket han fick av att ha halkat på sin egen veranda sedan Burt hade oljat in den med motorolja. Men det är värt smärtan att få se sin käre granne Burt ligga där i gräset som en strandad valross med ena handen i ett tjockt bandage. Och bandaget får Adam att skratta så han samtidigt inte kan låta bli att stöna av smärtan från bråcket. Bandaget är ett resultat av Adams första inköp på den lokala Järnaffären, det andra var råttfällorna, där han hittade den största j-vla smällaren som han kunde köpa utan att ha tillstånd för inköp av dynamit. Den hade han lyckligt försåt apterat i granne Burts brevlåda. Adam hoppades att även Burts post gått upp i flammande lågor. Men det var efter att Burt hade mixtrat med hans garageport, mixtrat med dom j-vla fjädrarna som håller den uppfällbara portdörren uppe. Vid minnet av hur porten slagit upp med oväntad kraft och snabbhet slutar Adam att skratta. Porten hade träffat honom rakt i hans eget förvånade ansikte, och effektivt slagit ut två av hans framtänder samtidigt som den spräckt både över och underläppen vilket gjorde att han numera läspade då han pratade. Adam känner den religiösa extasen ersättas av dysterhet, och vänder åter blicken mot granne Burt för att muntra upp sig själv, granne Burt som fortfarande ligger på sin gräsmatta som en strandad valross. Vid åsynen av valrossen börjar han le igen, stort och glatt och så mycket stygnen i hans sydda läppar tillåter, vilket är tillräckligt för att gluggen efter dom två förlorade tänderna ska bli väl synlig. Den gluggen påminner oroväckande mycket om hans numera alltid uppfällda garageport.

Adam tittar på Burts andra bandagerade område, bandaget om hans huvud som får det att se ut som ett mumiehuvud och trots smärtan i läpparna kan inte Adam låta bli att le ändå mer, ändå mer tills det börjar att droppa blod från stygnen i överläppen. Det gamla gjutjärnsstrykjärnet hade vetat var det tog. Adam kan inte låta bli att se för sin inre syn dom gamla tecknade Disneyfilmerna då någon brukade få ett gjutjärnsstrykjärn i huvudet som då alltid efterlämnade ett v format märke. Han undrar om det finns ett sådant v format märke där under bandaget i pannan på Burt. Förhoppningsvis finns det det, tänker Adam och började att le ändå mer, ändå mer tills det även börjar att droppa blod från underläppen. En kråka som hela tiden närmat sig Burts orörliga kropp, tar nu ett par sista skutt mot den, och hoppar upp på Burts kritvita ansikte. Kråkans modiga och lite ovanliga beteende fick Adam att hejda sig en aning i sitt skrattande. Adam kan inte låta bli att fascinerat titta på den svarta kråkan sittandes där i valrossens vita ansikte, medan kråkan börjar att picka på Burts obandagerade näsa. Hm, tänker Adam, borde inte Burt reagera på det där? Adam lutar sig intresserat närmare fönstret, medan den modiga kråkan avancerar till att börja picka på Burts ena ögonlock. Hmm, tänker Adam lite mer utdraget denna gång, det där borde han väl ändå lägga märka till? Kråkan, som uppenbarligen är glad över detta stora köttiga som den funnit, börjar att prövande dra i granne Burts andra ögonlock. Nä, men för s-tan tänker Adam, medan kråkan tycks ha avslutat den första försiktiga inspektionen och lyckligt ha övertygat sig om, att hela detta berg av mat bara är för den att ta för sig av.

Det ska sägas, att kråkan i detta ögonblick är så glatt uppspelt att den tror sig ha fått en djup religiös upplevelse, och övergår till att energiskt och livfullt med fladdrande vingar denna gång frenetiskt dra i Burts ögonlock. ”Nä, men för s-tan!” säger Adam med eftertryck. ”Ge f-n i honom han är min och bara min, hör du det ditt f-rbannade flygfä!” ropar Adam och reser sig upprört ur fåtöljen, stönande då stygnen i bråcket protesterar. Han torkar bort några droppar blod från hakan och skyndar sig ut på sin veranda, men skyndar försiktigt så han inte halkar igen på oljan som fortfarande ligger som en tjock hinna på verandagolvet. Med skyndsamma försiktiga steg tar han sig nedför sin egen verandatrappa och ut på sin egen gräsmatta. Hans egen gräsmatta som är osedvanligt kortklippt sedan han kommit på att det går att gömma råttfällor i gräset. ”Ge f-n i honom säger jag!” ropar Adam, medan han går mot granne Burts tomt. På vägen dit går han över locket till sin avloppsbrunn som knakar oroväckande under hans tyngd. Men det lägger inte Adam märke till då han är strängt upptagen av att argt vifta med armarna och med spruckna läspande läppar ropa ”Flyg och far ditt fågelfä dit pepparn växer!”

Kråkan som varit så upptagen av sin religiösa upplevelse, märker inte förrän nu att det tycks finnas konkurrens om maten. Djupt besviken flyger den kraxande iväg och sätter sig högt uppe i en tall som står på Burts tomt, där den fortsätter att högt och deklamerande kraxa ut sin ilska och förlust. Adam, som kommit fram till sin käre granne Burt, lutar sig ned och tar Burts bandagerade hand i sin och ler litegrann igen vid minnet av smällaren. Sedan börjar han att känna efter om Burt har någon puls. ”Var inte död din jävel, jag är inte på långa vägar färdig med dig än!” viskar Adam hest mellan blodiga, ömmande läppar. Men hur han än känner efter så finner Adam ingen puls hos sin hatade käre fiende Burt. Burt dog av chocken att tidigt en söndag morgon mycket förvånad få sina testiklar mosade av sin egen gräsmatta som överraskande nog blivit väldigt bitsk. Så Adam kan inte göra annat än att frustrerad vandra tillbaks mot sitt eget hus. Adam går samma väg tillbaks och går därmed ännu en gång över locket till avloppsbrunnen. Det lock som granne Burt underminerat föregående natt, smygandes i det vita månljuset medan han irriterat sig på den skällande hunden som brukar hålla honom vaken om nätterna ibland. Det lock som nu lämpligt ger vika med ett slutgiltigt knakande ljud, och får Adam att flämtande rasa åtta meter ned mot sin egen död. En död fylld av skit. Det ska sägas, att kråkor inte har något speciellt emot skit, och att alla dom kråkor som kommit för att trösta den första kråkans religiösa förlust, var dom enda broderliga i denna berättelse och delade lika på grannarna sinsemellan.

VN:F [1.9.11_1134]
2.5/5 (4 röster)
Grannar i fiendskap, 2.5 out of 5 based on 4 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.