Förutfattade meningar

Hastigt greppade jag tag i min Versace resväska och virrade panikslaget runt på Dhakka airport tillsammans med de andra vinnande stipendiaterna från Bernadottegymnasiet. Detta var definitivt inte vad jag förväntat mig. Och var är egentligen limousinen?
Tolkarna vägledde oss till ett flertal män som visade sig vara chaufförer. Runt omkring vimlade det av stirrande människor, varav de flesta var män. Det kändes en aning obehagligt, det var precis som om vi vore Hollywoodkändisar.
Upplevelsen överskred min vildaste fantasi, men det vore respektlöst att nedvärdera deras transportsätt. Det var detta eller inget. Finess vet de då inte vad det är!
Efter drygt en timmes plågsam färd i denna kvava hetta var vi framme vid ett oerhört risigt hus. Fast i och för sig verkade husen här i Bangladesh vara i sådant skick. Huset vi befann oss vid visade sig vara på någon slags turistinformation. En kvinna iklädd färgstarka och stora kläder hastade fram uppväckande i entrén bara vi snuddade ytterdörren. Hon förlät sig, och höll vänligt upp dörren för oss alla med ett stort leende.
Väl inne vid receptionen stod det ett flertal män prydligt på rad. En utav dessa män var särskilt uppseendeväckande. Han var huvudansvarig, och informerade därför detaljerat för oss om kulturen här i Bangladesh, och om viktigheter vi bör tänka på som turister. Dessutom fick vi till och med en kort undervisning i språket Bangla.
Efter en upplevelse till lunch var vi redo att bege oss till de familjer vi skulle bo hos under de kommande dagarna. Just nu kände jag frustration. Just nu önskade jag bara att vi var framme så jag kunde slappna av i min lyxsvit och beställa god mat från hotellets, eller snarare palatsets roomservice.
Vi välkomnades av så gott som hela byn, så kändes det åtminstone. En större folksamling stod stirrande på oss när vi anlände. Återigen kände jag en aning obehag, trotts att jag vanligtvis uppskattar uppmärksamhet. Men detta var olidligt, det var inte någon som helst måtta på det hela. Mannen till chaufför trampade besvärligt vidare. För kanske första gången i mitt liv kände jag medlidande, det var fruktansvärt, men mannen tillät inget annat. Chauffören stannade till, vilket besvärade mig eftersom jag både var trött och irriterad efter denna omständiga resa. Han sa något på bangla, vilket vi förstås inte uppfattade. Medan vi väntade in de andra tittade jag mig omkring, det såg ut som rena bombnedslaget runtom oss. Inte nog med det stod det även här en hel drös med människor som nyfiket stirrande på oss. Den enda tanken som slog mig var att här kan dessa människor omöjligt bo såsom det här ser ut. Tolkarna anlände strax därefter, och mannen upprepade sig återigen.
Vår tolk Micah kommunicerade med mannen och torkade därefter svetten i pannan och tittade på oss med en lättad blick och sa ”Ni kan kliva av tjejer, det är här vi ska bo”
Jag blev alldeles kallsvettig och drabbades av panikångest. Jag försökte hålla mig samman, men de stirrande och förundrande människorna runtom mig gjorde inte precis saken bättre.
Dessa skjul till boenden såg ut att falla samman när som helst, och här skulle jag spendera denna så kallade semester?
Det går inte ens att jämföra med det palats jag förväntat mig. Nu ville jag bara försvinna. Jag skulle till och med kunna offra mina nyköpta Gucci skor för att slippa det här. Ska jag bo här kommer jag omöjligen härifrån levande.
Jag och mina väninnor blev hänvisade till våra sovplatser. Likaså de var i dåligt skick som de vi tidigare sett av här i byn. Detta var minst sagt förnedrande, är det något slags skämt? Här vinner jag ett extremt eftertraktad stipendium, och vad är vinsten? Jo, något de kallar en upplevelsefylld semesterresa till Bangladesh. Det var minst sagt att bedra oss! Jag skulle snarare kallade detta ett överlevnadsläger med oanade upplevelser!
”Kemala!”, ropade någon med en glädjefylld röst. Vi rusade genast ut och fick återigen se denna folksamling. Först när två personer av alla dessa människor, självklart män, kom fram och inspekterade oss ytterst noggrant insåg jag varför alla dessa människor stod samlade utanför huset vi befann oss i. Vi västerlänningar har anlänt till denna lilla by kalamanpur, det måste vara något av det största som hänt dem detta årtionde. Stackars människor.
Här kommer jag, en ljushyad ung kvinna från Europa med platinablondt hårsvall och rejäl makeup och tror att jag kan erövra världen. Och jag hamnar här av alla ställen. Jag känner mig oerhört patetisk i denna omgivning, som om jag vore ”too much” liksom…
Jag börjar vänja mig vid dessa dagliga sysslor. Livet här har gjort en tvär vändning i mitt liv. Hur kunde jag ha sådana fördomar om allt och alla? Förvånansvärt trivs jag, jag skulle gladeligen stanna kvar här en längre tid om det inte vore för allt det hektiska som väntar mig där hemma. Först nu har jag insett hur patetisk min lilla värld sannerligen är.

VN:F [1.9.11_1134]
2.3/5 (6 röster)
Förutfattade meningar, 2.3 out of 5 based on 6 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.