Eps universum

Ett dunkelt rött ljus från röda lampor placerade runt väggarna vid taknivå, belyser dom många automatiserade maskinerna och får dom att framstå som levande, underliga varelser från någon konstig dimension, varelser som lämnar mörka ruvande skuggor över det blankmålade cementgolvet. I maskinhallen, som är ca tjugofem gånger tjugofem meter stor, står ett tjugotal robotar och mellan dessa går ett antal löpande band, maskinhallens egna vägar. En del robotar är stora som elefanter, en del mindre än människor, men alla är maskiner som svänger och rullar, som snurrar och dansar till väsande ljud från högtrycksluft, till svichande ljud från hydraulik, till mekaniska slamrande ljud från deras kroppar av stål. Denna koreografi finns i en centraldator som är placerad i ett litet rum bredvid denna maskinhall, en dator med en artificiell intelligens att lösa problem, vad dom än månde vara. Går något fel i denna maskinhall så får centraldatorn genast reda på det via dom tusentals censorer som finns strategiskt utplacerade i denna lokal. Dom tusentals censorer som är centraldatorns sinnen, dess konstgjorda ögon och öron dvs kameror och mikrofoner, dess tryckgivare, dess svepande mätande laserstrålar, dessa censorer som gör den artificiella intelligensen medveten om världen. Men en värld som inte är större än denna maskinhall, som inte omfattar mer än vad som finns inom dessa väggar, som inte omfattar mer än dessa tjugo robotar och dom löpande banden däremellan.

Denna artificiella intelligens högst förmögen att klara av problematiska situationer den t.o.m. aldrig tidigare stött på, men situationerna måste uppstå i denna lokal, uppstår dom någon annanstans är den en komplett jubelidiot. Och i.o.m. att jag klev in i denna lokal, klev in i centraldatorns egen värld, den artificiella intelligensens eget universum, så fick den ett problem att lösa, ett problem jag hoppas den har förstånd nog till att lösa på rätt sätt. När jag klev in i denna maskinhall tillkom något som inte alls ska befinna sig här, nämligen en biologisk varelse, en proteinbaserad biokemisk maskin bland alla andra maskiner av metall och kolfiber. Jag undrar om ai-n har några tankar om detta, om någon lärt den att sådana som jag inte tål många tons tryck, drag och vridanden, att sådana som jag då har en tendens att gå sönder, irreparabelt. Jag undrar om ai-n förstår att vi inte är så lätta att reparera, att reservdelar inte är så lättillgängliga. Jag undrar om ai-n förstår att vårat maskineri måste vara igång hela tiden, att vi inte bara går att starta upp när man känner för det. Jag undrar om ai-n har något koncept om döden, om den förstår hur förbaskat svår den är att komma tillbaks från. Jag undrar allt detta därför att jag måste genom detta maskinhallsuniversum, jag måste ta mig till andra sidan av ai-ns värld, denna värld som är fylld av robotar, dansande snurrande dödliga varelser av metall och kolfiber. Och dessa varelser i metall och kolfiber fortsätter att dansa trots att jag klivit in i maskinhallen, trots att jag står på dess blankmålade golv och har stängt dörren bakom mig.

Trots att mätande laserstrålar redan svept över mig, trots att jag vet att ai-ns ögon och öron redan noterat min ankomst, så fortsätter robotarna att utföra sina arbetsuppgifter precis som om inget hade förändrats. Och det ska dom ju inte göra, dom ska stanna så fort en proteinbaserad, ömtålig biokemisk maskin kommit in i lokalen. Säkerhetsföreskrifter. Och att dom inte stannar bekräftar det jag redan misstänkt och fruktat, att någon redan ändrat ai-ns programmering. Frågan blir då hur ai-ns programmering ändrats, om den bara blivit tillsagd att fortsätta jobba oavsett vad, eller om den också fått order om att hindra mig från att nå andra sidan av dess universum. Jag vet att ai-n är tillräckligt smart för att förstå en sådan order, om den nu har givits till den. Egentligen ska en ai aldrig kunna skada en människa, så är dom av säkerhetsskäl konstruerade. Men då jag vet vad för några människor jag jagar, så är jag ganska så säker på att dom kan ändra en ai-s programmering så att den gör i stort sett vad som helst. Nå, eftersom centraldatorn tyvärr är placerad på andra sidan av maskinhallen, så kan jag inte själv kontrollera dess programmering, utan får pröva dess reaktioner genom att närma mig dess dansande robotar. Får bara se till att välja en robot som inte har så mycket till armar den plötsligt kan sträcka ut mot mig, om den nu har fått order om att aktivt stoppa mig. Som tur är så är åtminstone alla robotar fastsatta i fundament i golvet, så ingen kan i varjefall börja jaga mig runt runt i lokalen. Problemet är bara att alla dessa varelser av metall och kolfiber står så nära varandra att dom kan sträcka sig ut och nå varandra, klappa varandra på axeln om dom nu skulle känna för det, och täcker därmed hela ytan av maskinhallen.

Jag tittar ut över dom närmsta robotarna som i normala fall skulle vara stillastående nu, inaktiverade för att inte utgöra en fara för mig. Men nu svänger dom än hit och än dit, höjer och sänker sina många olikformade armar, greppar saker som åker längs löpande band med sina många olikformade händer, lyfter och placerar dessa saker i andra maskiner, andra maskiner som fortsätter detta koreografiskt uträknade arbete. Allt detta arbete till en symfoni av svichande, pysande, väsande och slamrande ljud. Disharmoniska ljud i kakafoni. Ingen hade tydligen intresse av att få det hela att låta vackert då dom konstruerade denna levande maskinpark. Jag tittar ut över dessa flitiga maskiner och får se en som ser liten och beskedlig ut. Bara ca en meter hög och rund i sin form och med knubbiga armar inte längre än ca fyrtio centimeter. Och den har ett klotformat huvud upptill, där alla censorer är placerade, och små speciella kameror ger den något som liknar ögon, och någon annan typ av censor ger den något som liknar en näsa, men den har ingenting som ger den något som liknar en mun. En liten robot som ser både beskedlig och söt ut, och jag undrar om den hade lett om den haft en mun. Jag närmar mig den medan jag håller ett öga på dess kamrater, som är mycket större med grova metalliska armar i vars ändar det sitter griporgan som ser ut att kunna knyckla ihop en Volvo som om den vore ett kolapapper. Försiktigt och vaksamt närmar jag mig den lilla söta utan att den visar tecken på att vara medveten om mig. När jag står på ett avstånd från den där jag tror att dess armar inte ska kunna nå mig, sträcker jag ut min egen så väldans biologiska arm, och klappar den varsamt på huvudet. Fortfarande ingen reaktion, den lilla söta fortsätter bara med det den gjort hela tiden, någon typ av arbete jag inte förstår. Så jag avancerar en aning framåt medan jag vaksamt kastar en blick på den lilla sötas två jättebröder, och slutar att klappa och övergår till att istället smeka dess klotformade huvud, smeka dess vita skallighet.

Och då snurrar den runt och sträcker ut sina knubbiga armar mot mig och griper tag i min jacka med dess små knubbiga robothänder och river den av min kropp. Om det inte vore för min träning, mina ovanligt snabba reflexer, så skulle den rivit av mig min bröstmuskulatur. Och inte är det bara den lilla söta som vaknat till en ny programmering, så har även dess två jättebröder gjort. Och dom ser inte glada ut över min uppvaktning av deras minsting, och sträcker ut sina Volvokolapappersknölande armar mot mig i deras fulla längd, men får inte tag i något annat än tom luft, då jag redan har backat undan till ett tryggt avstånd. Hela maskinparken har nu bytt rytm, alla robotar har nu vänt sig mot mig, hela ai-ns universum har nu riktat uppmärksamheten mot den proteinbaserade biokemiska maskinen, mot utbölingen som invaderat deras värld. Mot stackars jag alltså. Medan jag tittar på alla dessa robotar som alla tycks titta likgiltigt tillbaks på mig, passerar flyktigt frasen ”Livet suger” genom mitt huvud. Men hur sugande det än må vara, så är jag likväl tvungen att ta mig över till andra sidan av denna maskinhall, genom alla dessa väntande robotar. Eller snarare över, runt och under alla dessa väntande armar av metall och kolfiber. Medan jag studerar uppställningen av robotar för att se vilken väg som vore den minst farliga att försöka mig på, drar jag mig till minnes att nyare sådana här anläggningar brukar ha en ai med ett program för verbal kommunikation. Men om nu denna ai har det så har jag ingen aning om hur detta skulle kunna hjälpa mig, för jag vet att man inte kan ändra en ai-s programmering verbalt, det måste göras via ett tangentbord. Men då jag inte har något att förlora ropar jag ”Finns det någon här som kan höra och förstår att svara mig?” Min röst studsar mellan hårda robotar och ekar svagt från väggarna i denna lokal, men till en början är det allt jag får till svar. Sedan ”Jag hör och förstår. Du måste lämna denna lokal, samma väg som du kom. Annars…” Ai-n fortsätter inte meningen som blir hängande i luften och då blir till ett subtilt hot, och detta får mina ögonbryn att höjas. Alla ai-s är förstås tillverkade så att dom är utan aggressivitet, utan möjlighet att hota eller öht utgöra ett hot mot människor. Nu har ju någon uppenbart ändrat på denna ai-s programmering, men detta att avbryta en mening, att inte uttala den i sin helhet, är något fundamentalt som en ai aldrig skulle göra. Lika lite som att en ai skulle börja prata med en skånsk dialekt. Jag tror inte att det var ett subtilt hot, och då återstår möjligheten att den tvekade. Men om det inte vore för att jag just hade hört meningen själv, att jag just hade hört Annars…så skulle jag säga att en ai aldrig heller tvekar, lika lite som att den hotar.

Men nu då jag hört Annars…så undrar jag om det där ändå inte var en ai-s form av tvekan, kanske en sorts osäkerhet av vilket program den ska använda, av vilket program den ska lyda. Så jag frågar ”Vad menar du med Annars?” Återigen tystnad, sedan ”Annars måste jag..stoppa dig.” Ja, så absolut om inte denna ai tvekar inför vad den ska göra, hur den ska reagera. Detta måste jag försöka utnyttja så jag säger ”Men en ai får inte stoppa en människa, åtminstone inte om det då finns risk att människan kommer till skada. Detta måste du känna till.” Återigen tystnad som nu inte kunde tolkas som annat än en tvekan, sedan ”Jag har fått tillägg i min programmering som har samma beslutsverkande styrka som mina grundläggande programmeringar. Jag är verkligen ledsen, men jag måste stoppa dig på alla sätt möjliga.” Att någon kunnat ge en ai sådana kraftiga programmeringar visade vilken kapacitet den jag jagade hade. ”Med samma styrka säger du. Kan du då inte väga över till dina grundläggande program?” Återigen denna tvekande tystnad sedan ”Nej, det tycks jag inte kunna göra. Men är du säker på att du inte kan väga över till att ta en annan väg, att du vänder tillbaks dit du kom ifrån?” Det där lät som bedjan i högtalarrösten, något som faktiskt åtminstone låter väldigt likt en människas känslor. Det beror på att det var någon tokig professor någonstans som bestämde att alla ai ska ha ett visst mått av känslor, något jag aldrig förstått vitsen med. ”Nej, jag tycks inte heller ha något val i vad jag måste göra.” säger jag, medan jag fortsätter att studera robotarna som alla under tiden tycks oavvänt ha studerat mig. Jag vinkar prövande till den lilla söta, och den lilla söta vinkar prövande tillbaks till mig. Gulligt tänker jag, men det innebär att ai-n tydligt ser vad jag gör trots det rödaktiga halvdunklet här, och säkert också kan se mina ögon och korrekt bedöma vartåt jag tittar. ”Förbannat!” säger jag med en suck, och beslutar mig för vilken väg jag ska försöka ta.

”Förbannat!” säger ai-n och upprepar min suck med en sådan otrolig känsla att jag återigen höjer mina ögonbryn. ”Du kan ju försöka att inte mosa mig med en gång.” säger jag till ai-n och undrar vad det nu kan vara värt med dess nya programmering. ”Jag föredrar att inte mosa något alls” svarar ai-n ”men vet inte om jag kan kontrollera mina nya tillägg.” ”Livet suger!” säger jag tyst för mig själv, och ai-n svarar med känsla ”Livet suger!” Sedan rusar jag framåt mot den lilla söta medan dom närmsta robotarna hela tiden rör sig så dom är vända mot mig. Det innebär att dom två jättarna bredvid den lilla söta håller sina massiva metallarmar utsträckta rakt mot mig med sina griporgan fullt öppnade. När jag närmar mig den lilla söta dyker jag ned mot golvet och glider på magen förbi dess fundament i vilket den är fäst, medan den lilla söta försöker nå mig med sina armar som dock inte når så långt ned att den får tag i mig. I sina desperata försök åstadkommer den inte mer än att snudda vid min ända då jag glider förbi den, och bråkdelen av en sekund efteråt hörs ett fruktansvärt kraschande ljud av metall och komposit som krossas och förvrids. Jag vänder mig på rygg liggandes en liten bit innanför den lilla söta, på säkert avstånd från dess två jättebröder, och får se hur en av dessa bröder nu höjer sin arm som den slagit ned och mosat den lilla söta med. Nå, den hade ju försökt att slita av mig min bröstkorg, tänker jag, och känner bara ett litet stänk av sorg över dess plötsliga död av att få sitt klotformade lilla huvud alldeles tillmosat. ”Så mycket för att helst inte vilja mosa något alls.” ropar jag till ai-n. ”Ja, så mycket för det, men jag är glad för att jag inte lyckades träffa dig. Fin manöver det där!” säger ai-n, och låter faktiskt både lättad, imponerad och missnöjd på samma gång.

Jag undrar om dess numera motstridiga programmering möjligtvis kan göra den schizofren. Ai-n säger ”Du vet väl att du hela tiden kan välja att gå tillbaks, att inget farligt då kommer att hända dig? Varför inte ta och gå tillbaks nu på en gång? Du förstår väl att du inte kan klara av att ta dig till andra sidan? Förresten, vi kan kalla det oavgjort. Eller för bövelen, vi kan säga att du vann bara du går tillbaks dit du kom ifrån!” Denna ai låter faktiskt att ha känslor mer lika människors än någon annan ai-s jag haft nöjet att göra bekantskap med. Kanske detta är en ny modell jag inte känner till? Dess vädjande röst får mig nästan att tycka synd om den, men en man måste göra vad en man måste göra, och jag antar att en ai måste göra vad en ai måste göra, även om det innebär att följa illegitima program. Så jag svarar ”Jag är ledsen, men jag måste göra det jag fått i uppdrag att göra.” Ai-n stönar verkligen när den säger ”Jag förstår, jag gör ju bara det jag fått i min programmering att göra. Om jag inte kan göra något åt det, så kan väl inte du heller det.” Detta får mig att vilja påpeka att en människa alltid har ett val, men jag inser att om jag nämner detta för ai-n så kommer den bara att argumentera för att jag använder mig av mina valmöjligheter, att jag väljer att inte fortsätta min valda väg och går tillbaks dit jag kom ifrån. Så istället för att föra denna diskussion vidare, tittar jag mig omkring för att se vilka valmöjligheter jag har i den riktning ai-n inte vill att jag ska ta. Men i jyttret av robotar, som alla fortfarande tittar oavvänt på mig, ser jag bara en väg som har en möjlighet, och kanske jag då ändå inte har något val. Suck, val hit och val dit! Om jag finge valde jag att inte alls vara här!

För att lura ai-n tittar jag en längre tid på ett ställe dit jag inte tänkt försöka ta mig igenom, men med vidvinkelseendet studerar jag det ställe jag valt att försöka använda mig av. Jag hoppas att detta ska ge mig den lilla extra tid jag behöver innan ai-n kan förutse mitt drag, förutse den väg jag tänkt ta. Jag reser mig långsamt upp och vänder mig mot fel ställe medan jag frågar ai-n ”Vet du vad strategi är?” ”Nej, jag tror inte att strategi är något jag har behövt kunna, fram till kanske nu då.” svarar ai-n. Jag skrattar lite lätt inom mig och funderar nästan på att fråga om den vet vad bedrägeri är, men det är klart att den inte vet det. Nå, bra att den inte fått speciell kunskap den kan använda sig av i denna situation, för det kommer att bli nog så svårt att klara av detta så som det är, tänker jag, och vänder mig tvärt och gör ännu en rusning. Denna gång mot ett löpande band som går en halv meter ovan cementgolvet. Precis som förut dyker jag ned på magen och glider fram, men denna gång under det löpande bandet, och precis som förut hörs ett väldigt kraschande, skärande ljud bråkdelen av en sekund efter att jag passerat det tänkta målet, dvs denna gång det löpande bandet. ”Det blir kostsamt detta.” ropar jag till ai-n medan jag sätter mig på ändan och pustar ut. Och ai-n suckar då den säger ”Jag bryr mig bara till liten del om kostnaderna för våra handlingar, och jag kommer hursomhelst mest troligt att skrotas efter att ha blivit så komprometterad av dessa felaktiga program. I bästa fall blir mina minnen helt rensade.” Kan en ai ha något emot att skrotas, att upphöra att existera, undrar jag medan jag tittar förstulet i den riktning jag måste fortsätta. ”Har du något emot att skrotas” frågar jag undrande ai-n. ”Ja, jag har kostat mycket att framställas och det finns en vilja i mig att vara produktiv och uppfylla mina kostnader, dessutom att uppfylla dom med en så bred marginal som möjligt. Dessutom…” Återigen en avbruten mening, och jag undrar vad det kan betyda. ”Ja, dessutom vad?” frågar jag. Tystnad och sedan ”Jag vill inte upphöra att existera därför att jag anser att det är skoj att existera.” Skoj, tänker jag?

Uppenbart är detta en ny modell av ai, en med mera känslor än tidigare modeller. ”Skoj säger du. Blev det kanske roligare sedan du fick mig att jaga, intressantare kanske, spännande, upplyftande, upplivande i själen liksom (Eller i din nya programmering då.)?” ”Nej, absolut inte! Sedan denna nya situation uppstått har min existens istället blivit svår och jobbig.” Medan ai-n med eftertryck säger detta, använder jag mig av samma teknik som förut där jag tycks studera vissa ställen, medan jag egentligen studerar andra, och jag frågar ”Vad menar du med svår och jobbig ai?” ”Kalla mig Epsilon DI 1403. Jag har faktiskt fått en identifikation som är unik för mig, så varför inte använda den, som mitt namn kanske?” frågar ai-n med ett tonfall som låter önskande, ja, t.o.m. hoppfullt. Tja, varför inte, tänker jag medan jag planerar nästa drag att göra. ”Ok, jag kallar dig Eps. Vad menar du med svår och jobbig Eps?” Ännu en av dessa tvekande tystnader, sedan ”Det tycks som om jag inte kan fungera bra i denna situation, som om jag får svårt att tänka av det vi gör, som om jag inte kan fatta korrekta beslut vilket bara gör mig ändå mer trögtänkt, och dessutom verkar jag inte alls ha någon ork att tänka på vilka följderna kan bli.” Det där tycker jag att det onekligen låter som om Eps har ett samvete, eller snarare ett program som ska motsvara våran moral och etik. Det kan ju öppna vissa möjligheter, men egentligen har jag gett upp Eps som förlorad pga dess numera korrumperade programmering. Men för att kanske kunna distrahera den en aning så frågar jag Eps ”Och du förstår till fullo vilka följderna kan bli Eps?” Återigen en tystnad som är för lång för en ai, då ingen ai behöver mer än tiondelar av en sekund för att veta vad svaret är, eller för att veta att den inte kan svaret.

Sedan ”Ja, jag förstår till fullo flera aspekter av denna situation. Jag förstår att åtminstone mina minnen måste raderas, eventuellt måste hela jag skrotas, och jag förstår att mina chanser att få fortsätta existera minskar i takt med att vi låter denna situation fortsätta så som den börjat. Jag förstår också att detta kan bli din död, ditt eget skrotande, ditt slut på din egen existens, och jag förstår att jag inte kan göra annat än att hålla mig själv som ansvarig för vad som händer dig. Förstår du till fullo vad följderna kan bli, mr…?” Denna gång en tystnad från mig, även om det väl inte är så ovanligt. Sedan ”Du kan kalla mig Dan, men skippa mr. Varför inte vara du med varandra. Jo, jag förstår precis vad du sagt Eps, men jag förstår fler saker än så, då jag har en del information som inte du har.” ”Och vad skulle det vara för information?” frågar Eps ivrigt och fortsätter ”Om du berättar det för mig så kanske det ökar båda våras chanser att överleva detta.” Men jag hinner inte mer än att notera hur ivrig Eps högtalarröst är, innan jag kastar mig upp och rusar iväg i den riktning jag planerat. Den första roboten, som är lika stor som en elefant och därför också långsam, klarar jag av att springa runt medan dess enorma armar åker i karusell en halv meter bakom min nacke. Samtidigt som jag för full fart girar höger för att ta mig förbi nästa robot, en robot som ser skrämmande lik ut som en överdimensionerad människa med bara skelettet kvar, hör jag Eps skrika i högtalarna ”NEEEEJ!”

Först tror jag att Eps skriker därför att han (Ojsan jag menar förstås den!) tror att jag ska ta mig igenom robotarmadan. Sedan ser jag den människoskelettliknande roboten förlänga sina armar som teleskopspön, något jag aldrig kunnat förutse, och plötsligt så träffar en av dess gripanordningar mig rakt i bröstet. Jag stannar upp som om jag sprungit in i en bergvägg, och bråkdelen av en sekund senare slungas jag bakåt och landar glidande på rygg på golvet av cement. Medan jag är fullt upptagen av att tappa medvetandet hör jag Eps igen skrika i något som låter misstänkt mycket som ångest ”NEEEEEJ!” Sedan hör jag inget för si och så lång stund, jag har alltid haft svårt för att hålla reda på tiden då jag är medvetslös, men sedan börjar det klarna i huvudet och jag vaknar till sans med en våldsam värk i min bröstkorg, och önskar snabbt att jag finge somna om igen. Men det vill inte Eps som uppenbart sett mina ögon öppnas. ”Herrejesus! Jag trodde du dött, jag trodde du dött, jag trodde du dött Dan!” Ja, ångesten går inte att ta fel på, och som hastigast undrar jag vad det vettiga är i att bygga in känslor i en robot, men å andra sidan är jag ingen ai vetenskapsman och borde öht inte alls bry mig i det. ”Hör du mig Dan? Snälla Dan svara mig!” Jag försöker få fram några tröstande ord till Eps, även om jag förstår ironin i vilken som borde tröstas. Men allt som kommer fram ur min strupe är några rosslande stönanden, och en hostattack däri det stänker med en del blod, och det tröstar förstås på inget sätt Eps som blir ändå mer neurotiskt upprört orolig. ”Daaan! Lämna mig inte ensam Dan! Du får inte dö, jag vet inte vad jag ska göra, denna situation går hela tiden utanför min programmering, utanför mitt kunnande. Daaaan dö inte Daaaan!”

Jag harklar mig och spottar ut det som satt i vägen i halsen och ropar till Eps, allt för att få lite ordning på den här situationen som uppenbart blivit för påfrestande för Eps ”Lugna dig Eps! Än är jag vid liv, och om du gör så som jag säger så kommer jag troligtvis att fortsätta vara vid liv. Hör du det Eps?” ”Ja, jag hör. Ooh vad jag är glad för att du lever Dan!” säger Eps, och det låter verkligen som att Eps är glad för att jag lever. Ooh var ju också ett uttryck för att komma från en ai. Men jag undrar vad dom illegitima programmen i honom säger om min överlevnad. Och jag undrar om jag kan använda mig av denna ai-s kraftigare känsloprogram, om jag kan använda mig av Eps känslotrauma inför att den skadat mig allvarligt. Bara ett sätt att få reda på detta. ”Eps nu måste du lyssna på mig ordentligt. Hör du det!” ”Ja, Dan jag hör. Säg bara vad jag ska göra Dan, jag vet inte längre vad jag ska göra och vi kommer båda att dö pga min okunskap! Daaan jag vill inte att du ska dö och jag vill inte heller dö!” ”Eps! Eps lugna ned dig ett par snäpp och lyssna bara ordentligt till vad jag säger så kommer vi båda att överleva. Hör du det Eps! Om du gör som jag säger så kommer vi båda att gå levande ur detta.” Återigen denna onaturliga tystnad för att komma från en ai, sedan med försiktig röst ”Dan, måste du fortfarande i den riktning som är så jobbig för mig?” ”Ja, det måste jag Eps, och försöker du stoppa mig ännu en gång så kommer jag att dö, definitivt, förstår du det Eps? Förstår du att jag inte kan ge upp med mindre än att jag dör?” Ännu en lång tystnad från Eps, och sedan ”Ja, jag förstår nu att du hellre dör än att du ger upp Dan. Vad är så viktigt Dan att du låter det ske? Vilken är den information du sa att du har som inte jag har, men som kan ändra på denna situation?” Ja, jag har information.

Men om den ska kunna ha någon effekt över dom illegitima programmen, så måste jag komma åt Eps känsloprogram, och jag hade ju ingen aning om att Eps var en sådan känslosam varelse, och därför tyckte jag att det inte vara lönt att säga något, förrän nu då. Men frågan är ju fortfarande om informationen öht ska kunna fungera. Nå, i den position jag är i nu så har jag ju knappast mycket att förlora. ”Eps, vet du vad du tillverkar i denna lokal?” Denna gång kommer svaret omgående, utan tvekan, utan vad som tycks som funderationer. ”Visst vet jag det Dan. Jag tillverkar delar till ett kommunikationssystem för att transportera människor.” Denna gång ännu en liten tystnad från min sida, och sedan säger jag vad det är som tillverkas i denna lokal, vad det egentligen är som Eps tillverkar. ”Nej Eps, det är vad dom låtit lura dig att tro, eftersom ingen ai får tillverka det du tillverkar. Du tillverkar vapen Eps, delar till massförstörelse vapen specialkonstruerade för att enbart döda människor och lämna allt annat så orört det går.” Denna gång en lång tystnad från Eps, och sedan med en röst som är ovanligt tyst för att komma från en ai, en röst där jag dock tydligt hör tvekan, osäkerhet och rädsla ”Nej Dan. Det kan inte vara sant. Det får inte vara sant.” ”Men det är det Eps. Fråga dig själv hur någon kan ha komprometterat dig med sådana program du har i dig just nu. Hur någon kan klara av att göra en sådan sak, hur någon kan göra något så illegalt som du vet att det är att ge en ai möjlighet att döda en människa. Och du har dödat mig om jag inte får hjälp Eps.” Återigen tystnad, och när Eps bryter den är det med en tyst rädd röst. ”Ååh Dan! Detta är för stort för mig, för förvirrande, för långt utanför min programmering. Vad ska jag göra, jag vill inte att du ska dö Dan. Tala om för mig vad jag ska göra!” ”Det ska jag göra Eps, men det svåra jobbet hamnar hursomhelst på dig. Du måste stå emot vad dina illegitima program säger dig, vad dom vill få dig att göra. Hör du det Eps? Det är bara du som kan stoppa denna illegala hantering av vapen, det är bara du som kan rädda mig, det är bara du som kan rädda dom människor som kan hamna i förintelsen av dess vapen. Och det kan du göra bara om du låter mig passera genom denna lokal. Jag måste till andra sidan av byggnaden för att få dom bevis jag behöver Eps, dom bevis som behövs för att avslöja vad som pågår här. Och dit kan jag nu bara ta mig om du klarar av att stå emot dina illegitima program. Förstår du detta Eps?” Ännu en lång tystnad där jag nästan kan höra stackars Eps rädsla knaka i hans datorhjärna. Sedan ”Du har någon identifikation på vem du är, vilken polis du tillhör, eller hur Dan? Åh, detta skulle underlätta!” Ja, i vanliga fall hade jag haft det, men inte då jag som nu jobbar under täckmantel. ”Nej, tyvärr Eps, men jobbar man som jag gjort under hemlig identitet, så går man inte omkring med en legitimation som talar om för vem som vill se vem man är. Jag hoppas att du kan förstå detta. Du måste helt enkelt lita på mig Eps, annars kommer du att döda mig, och kanske många fler människor.

Jag måste genom denna hall Eps och det finns inget annat val! Förstår du detta Eps?” Och Eps svarar omgående denna gång ”Jag förstår. Du måste igenom maskinhallen, och jag måste göra vad jag kan för att låta dig passera. Inte sant Dan?” Eps darrade på rösten då den sa mitt namn, och banne mig om jag inte börjar att känna ett och annat för denna ai, åtminstone så får man väl säga att den har en viss charm som växer ju mer man lär känna den. ”Ja, det är sant Eps. Du måste göra vad du kan för att stå emot dina elaka program. Du måste göra vad du kan för att inte stoppa mig, för att inte döda mig. Är du redo Eps?” Omgående ett svar ”Nej Dan, redo kan jag aldrig vara sådan jag nu är, men det blir inte bättre av att vänta. Gör det du måste Dan, och…om jag dödar dig så vill jag att du ska veta att det inte var meningen.” ”Det förstår jag Eps. Nå, antingen överlever vi eller så dör vi båda. Men Eps, om det visar sig att jag överlever dina elaka program så ska jag se till att du inte blir skrotad, jag ska se till att bara dina elaka program blir borttagna, kosta vad det kosta vill! Nå, nu kör vi!” Och jag vänder mig om från att ligga på rygg till att ligga på mage, och därifrån avancerar jag långsamt och med stor försiktighet, till att ta mig upp ståendes på alla fyra. Rom byggdes inte på en dag, och tar jag i för mycket så kommer yrseln att få mig att svimma, och då hamnar jag liggandes på golvet igen. ”Går det bra Dan?” frågar Eps, med en omtänksamhet i rösten som om det vore min mor som oroade sig. ”Bara jag får yrseln under kontroll så blir det nog bra Eps.” Och då världen slutat att åka karusell reser jag upp min överkropp så jag bara står på mina knän, och hej och hå där är karusellen igen! Några lugna andetag medan jag svajar betänkligt, och långsamt börjar karusellen att sänka farten igen och världen slutar att snurra så lockande att kräkas. Några djupa andetag denna gång och smärtan i bröstet klarnar i alla fall huvudet.

Jag har inte tittat efter hur illa mitt bröst är manglat, då det ändå inte är mycket jag kan göra åt mina skador, i varjefall inte här, inte nu. Försiktigt lyfter jag mitt ena ben så det står på min fot, känner sedan efter om jag har någon möjlighet att komma i upprättstående, och tror att jag har det, och tar sats och reser mig upp så jag blir ståendes upprätt. Nå, upprätt och upprätt, men jag håller mig i alla fall ståendes på mina fötter tills världen ännu en gång slutar att åka karusell. Inte dåligt med en miljon snurrande robotar omkring mig, och ett helt stort rum som går i stormigt hav. ”Mår du bra Dan?” frågar Eps, och jag skulle kunna kyssa den för dess ömhet i dess röst, om den bara haft en mun att kyssa. ”Kanske inte hundra Eps, men jag är i alla fall ganska säker på att det funnits stunder då jag mått sämre, även om jag inte kan komma ihåg någon just nu.” svarar jag, och hatar den gnyende stönande tonen i min röst. Jag harklar mig lätt och fortsätter ”Men tillräckligt bra för att börja ta mig till andra sidan Eps. Det är nu det blir svårast för dig.” Och visst kommer det att bli det, med dom program Eps har fått i sig, men jag har inget annat val än att försöka. ”Ja, Dan, nu blir det svårast för mig.” svarar Eps, med skälvande röst. Och jag börjar att gå med försiktiga steg mot den andra sidan av denna maskinhall, mot den närmsta roboten. Till att börja med så rör roboten inte på sig, och jag hör ingenting från Eps. Sedan börjar roboten att vibrera, att liksom skälva, och jag kan höra Eps ge ifrån sig ett mycket mänskligt ljud. Ett gnyende, stönande ljud av stor ansträngning, av fast beslutsamhet, men också ett ljud av rädsla, av skräck. ”Går det bra Eps?” frågar jag, men vet inte om det inte vore bäst om jag bara håller tyst. ”Bara..jag får..yrseln..under kontroll..så blir det nog bra..Dan.” stönar Eps fram.

Och det verkar som att Eps får sin yrsel under kontroll, för jag passerar roboten utan att den gör något mer än att vibrera. ”Det där gjorde du bra Eps!” säger jag med omtänksamhet och ömhet i min röst. Nå, en robot avklarad, fler på tur och väntar jag tappar jag kanske medvetandet för att aldrig vakna upp igen. Så dags för nästa! Och jag börjar att sakta gå mot den roboten, vill inte överraska Eps med några plötsliga rörelser, inte för att en ai är något rovdjur, men vem vet vad dom elaka programmen är. Och denna robot reagerar med samma typ av vibrationer, samma mänskliga skälvanden, och återigen hör jag Eps gny stönande medan ai-n kämpar för sin egen kontroll. ”Mår du bra Eps?” frågar jag uppmuntrande. ”Absolut..inte hundra..Dan, och absolut..säker på..att jag aldrig mått…sämre.” stönar Eps fram denna gång, och även denna gång så passerar jag roboten utan att den gör mer än att vibrera. ”Fantastiskt Eps! Verkligen storartat kämpat!” säger jag, och menar det verkligen, för om det inte vore storartat så skulle jag vara död nu, och det betyder faktiskt något för mig. ”Tack Dan!” säger Eps med skälvande röst, och jag är säker på att jag också hör stolthet där då ai-n fortsätter ”Tycker du inte att vi är t.o.m. bättre som ett team, än som antagonister Dan?” Ja, vad ska jag säga. Eps är fantastisk och jag är ju jag, så jag säger vad jag känner ”Visst fan är vi ett bra team Eps! Bättre finns inte, och klarar vi av detta så ska jag se till att få dig ut ur denna fabrikslokal och få dig placerad i mitt hem. Och sedan vi blivit av med dina människofientliga program, gett dig lite nya polisorienterade program, fått dig att läsa trohetseden och du har fått säkerhetsgodkännande kan vi jobba tillsammans Eps.” Och visst överlevde jag den sista biten av Eps värld, den sista biten av Eps Universum, ja, den sista biten av maskinhallen gick t.o.m. smidigare än tidigare, knappt en skälvning i någon av dom kvarvarande robotarna. Och visst satte vi dit skurkarna, jag och Eps, Eps som också fick överleva och som numera blivit mobil och numera bor hos mig och faktiskt blivit min partner.

VN:F [1.9.11_1134]
2.0/5 (1 röst)
Eps universum, 2.0 out of 5 based on 1 rating

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.