Elroys sista dag

Löven i dom många träden prasslar viskande, talande i den kalla höstvinden, nordanvinden med frost i som förebådar den stundande vintern. Men den isande kylan som så lätt kryper genom jackor och tröjor och finner vägen till bar hud, släcker inte elden i löven som brinner i all sin färggranna höstprakt, rött orange och gult. Och den frostiga vinden med gnistrande mikroskopiska kristaller av is, som en tunn dimma av frusna diamanter, en dimma som bildar en skinande halo runt den svaga höstsolen, får inte heller värken i den gamle mannens hjärta att lindras. Sorgen känns oändlig där han står, så stor att han går vilse i den. Så genomgripande att varje cell i honom smärtar, så allomfattande att världen blivit ett töcken av overklig dimma, en dimma av skärande grå kristaller, en dimma av kristaller som bildar en halo av smärta runt hans hjärta. Den kalla höstvinden tar tag i hans gråa tunna hår, smeksamt, varsamt och lyfter det, får det att flyga kittlande mot hans nacke, mot hans tinningar, där han står vid graven av sin fru. Ensam står han trots människorna omkring honom, otröstad känner han sig trots prästens vänliga predikan, ord han redan hört, ord han med kärlek och stor omsorg valt till sin älskade fru. Kistan är sänkt och blommorna han hållit i kastade, en bukett blåa violer, hennes favoritblomma. Han väntar på att det ska vara över, han väntar på att han ska få gå därifrån, hem till deras hus, till deras saker, till alla minnen av ett liv tillsammans med henne. Han väntar på att få lämna alla dessa människor omkring honom, alla dessa människor som ler tröstande mot honom, som säger tröstande ord till honom. Alla dessa människor som är hennes släkt, alla dessa människor han inte känner, han aldrig orkat lära känna. Ingen finns det från hans sida, inga syskon eller kusiner, alla är döda sedan år tillbaks.

Aldrig har han känt sig mer ensam än i denna stund, med sin fru borta, med hennes familj omkring sig, dessa främlingar vars tröst känns främmande, främmande och därmed tom på mening, tom på värme. Aldrig har han känt sig mer frånskild än i denna stund, än i denna stora sorg, och aldrig har han känt sig i större behov av närhet, av ömhet, av människor han kan förstå, han kan känna förstår. Aldrig har hans medfödda rädsla för människor känts mer handikappande än nu. Aldrig har han mer önskat vänner i sitt liv, vänner han kunnat luta sig mot, han kunnat gråta invid, vänner som gråtit tillsammans med honom. Men en vän fick han. En vän som följde honom genom större delen av hans ensamma liv. Som gav hans liv mening, som fyllde hans liv med glädje, värme och förståelse. Som fyllde hans liv med kärlek. En vän som alltid fanns där vid hans sida, en vän han alltid kunde luta sig mot, han alltid kunde gråta invid, en vän som grät tillsammans med honom. En vän som gillade blåa violer framför alla andra blommor. Prästen har slutat predikan. Någon säger något till honom, säger att det är dags att åka. Och plötsligt vill han inte därifrån längre. Plötsligt blir han livrädd för att lämna sin fru, livrädd för att bli ensam, mer ensam än han någonsin tidigare varit. Paniken är som en lavin inom honom, blint och skoningslöst skär den genom sorgen, griper tag i honom med händer kallare än den frostiga höstdimman och får honom att börja skaka, att börja skälva okontrollerat. Han vill skrika, han vill gråta, han vill kasta sig ned till sin fru, han vill be henne att inte lämna honom, att inte göra honom detta, att inte lämna honom ensam. När hans ben håller på att vika sig under honom tar någon med starka händer tag i hans överarmar och säger ”Det kommer att ordna sig Elay. Det kommer att bli bättre även om det inte känns så just nu.”

Vänliga ord som för honom tillbaks från panikens rand, från gravens rand, som för honom tillbaks till något som kan kallas sans. Det är hennes bror som talar, han som alltid verkar vänlig, han som heter Steven och som han önskar att han orkat lära känna. ”Ja, det blir förstås bättre.” säger Elay, med en röst som känns att vara någon annans. ”Vi måste åka nu Elay.” och i Stevens röst kan han höra förståelse, nästan som om den sagt ”Ja, jag vet att du vill stanna här för alltid, att du för alltid vill vara kvar här, sittandes på kanten av graven. Men du förstår Elay, att om jag lät dig göra det så vore jag ingen vän’. Och då kommer tårarna, stilla till en början, sedan allt häftigare medan djupa snyftningar börjar slita i honom. ”Gråt Elay, gråt så mycket du kan.” säger Steven, och förståelsen Elay kan höra känns mjukare än sammet och tryggare än minnet av hans mors omfamning. Och med Stevens varma händer om sina överarmar låter han sig föras bort från graven, bort från sin älskade fru, bort från det liv han älskade och in i ett liv han inte vill ha. In i ett liv han redan fruktar. I bilen tillsammans med Steven känner Elay att han måste få förklara den sorg han känner, att han måste få ge den utlopp i ord, få dela den med Steven om han inte ska förtäras. Men den vanliga förhatliga rädslan infinner sig, rädslan för sociala situationer, denna rädsla för människor som gjort honom så ensam i sitt liv. Och orden fastnar i hans huvud, vägrar att låta sig uttalas, och utan att kunna delas blir sorgen hans egen. Instängd bakom stumma läppar växer sorgen återigen till oändlighet, slitande, rivande och så stor att han ännu en gång finner sig vilsen i den, förlorad i detta töcken av overklig dimma, en dimma av skärande grå kristaller.

På båda sidor om bilen, utanför dess fönster passerar träden förbi med alla sina brinnande höstfärger, medan färden går i tystnad till hans numera ensamma hem, till alla minnen av sin älskade fru. På gårdens gråa grus stannar Steven bilen och lägger sin ena hand på Elays underarm och kramar till om den. Och i en brännande stark impuls känner Elay att han måste få luta sig fram mellan sätena och krama om Steven, be honom att stanna, be honom att följa honom in i det tomma huset. Be honom att inte lämna honom ensam kvar. Men impulsen blir aldrig till handling, tillåts inte bli det av rädslan för kontakt, av rädslan för människor. ”Klarar du dig Elay?” frågar Steven, och Elay vill skrika att det gör han inte alls. Att han inte alls klarar sig utan sin fru, att han inte alls klarar sig ensam, och att det inte kan vara möjligt att hon är borta, att han måste få henne tillbaks, att det måste finnas något sätt att få henne tillbaka. ”Visst gör jag det.” säger Elay, med en röst som fortfarande känns att tillhöra någon annan, för orden kan inte vara hans, det är ju inte alls dom ord han vill säga. ”Säkert?” frågar Steven, och Elay svarar ”Säkert Steven.” och innan Steven hinner säga något mer öppnar Elay dörren och kliver på stumma ben ut ur bilen. Elay lutar sig fram medan han är mycket medveten om hur gruset knastrar under hans svarta lackskor, och tittar in genom dörröppningen och säger ”Om jag behöver något så kan jag väl ringa?” samtidigt som han vet att han aldrig kommer att ringa. ”Alla tider på dygnet Elay.” säger Steven, och det verkar som att det är något mer han vill säga, något kanske viktigt, men ångrar sig och istället slutar med att tillägga ”Jag menar det Elay.” Elay tvekar ett par sekunder, men säger sedan ”Då hörs vi då jag ringer. Sköt om dig nu Steven.” ”Detsamma Elay! Sköt om dig nu.” säger Steven och Elay stänger bildörren och blir stående att titta på bilen som sakta åker iväg.

För varje meter den lämnar honom känner Elay sorgen och ensamheten omringa honom, sluta sig om honom, kväva honom och föra honom ännu en gång in i paniken. Vad ska jag göra nu, skriker det inom Elay, vad är det meningen att jag nu ska göra? Vad ska jag göra, vad ska jag göra, vad ska jag…Och Elay sjunker ned på knä med ingen ork kvar att hålla honom stående, med ingen ork kvar att tänka förs han bortom sans där bara känslor regerar. Känslor så oändliga, så obeskrivbara, så mörka i sådan sorg, smärta, saknad och ensamhet. Och i en overklighet bortom denna värld hör han hennes röst, hennes ljuva röst som han älskar mer än han någonsin tidigare gjort. En röst av kärlek, av trygghet, av tillgivenhet, en röst som kallar…och Elay rycker till och utropar förvånat ”Elin?” Med frågande osäkra ögon, men med ett uttryck i hans ansikte av begynnande glädje, med gryningen till hopp han tittar sig omkring och ropar högre ”Elin?” Men allt han får till svar är höstvinden som suckar i taksprången, höstvinden som viskar och viner över den gamla heden, heden som sträcker sig ödsligt från tomten till bergen borta vid horisonten. Vänd mot det viskande torra höstgräset som i tuvor växer över heden, Elins och Elays hed, säger Elay med svagare röst denna gång ”Elin?” Och medan glädjen och hoppet sakta dör ut i hans ansikte, och så tyst denna gång att namnet är försvunnet innan ens höstvinden hinner få tag i det, viskar Elay ”Elin?” Och medan gruset gör ont i hans gamla ömma knän, medan ögonen svider av tårar rusar den oändliga smärtan av sorg återigen igenom hans hjärta. ”Varför?” utropar han till den ödsliga heden. ”Varför?” Men återigen får han inget svar, och denna gång hade han inget heller väntat. Elay suckar tungt, skälvande och i en snyftning reser han sig mödosamt från det grå gruset och blir stående på sina svarta lackskor.

”Varför?” frågar han sig själv denna gång, medan han börjar att gå mot det tomma huset nu så fullt av smärtsamma minnen. Med steg tyngre än vad som verkar vara möjligt, kliver han uppför dom trappsteg som bär honom fram till farstudörren. Med en darrande hand som inte vill hålla sig stilla, fumlar Elay med att få nyckeln i låset tills han gråtande blir tvungen att använda även den vänstra handen för att få nyckeln på plats. När låset så äntligen klickar till öppnar han dörren och möts av hemmets lukter. Lukter som känns att vara från en annan tid, från eoner sedan, från en annan värld, en värd av trygghet, en värld av kärlek, Elins lukter. Elay tar ett djupt andetag och skälver till i hela kroppen, släpper sedan ut luften i en djup suck, och kliver så in över farstutröskeln. Med dörren stängd bakom sig står han i dunklet i hallen och väntar på att få höra Elin hälsa honom välkommen hem. Han står där och känner sig dum, men kan inte låta bli att vänta, vänta tills han vet att det inte finns någon som längre kommer att välkomna honom hem. Då suckar Elay ännu en gång, denna gång från djupet av sin sorgsna övergivna själ, uppgivet, tungt och tomt och snörvlar till, och tänder ljuset i hallen. Sedan tar han av sig sina svarta lackskor som han hoppas att aldrig behöva använda igen, som han vet att han aldrig kommer att orka ta på någon fler gång. När han hänger av sig kappan får han se Elins vackra päls hänga där, övergiven och utan sin ägare, och Elay låter ena handens fingrar smeka nedför konsthåren. Elin som aldrig skulle ha använt en päls gjord av riktigt skinn, Elin som älskade alla djur, som grät då hon fann en ihjälfrusen blåmes på farstutrappen. Elay vänder på pälsen så insidan kommer utåt och lutar sitt ansikte mot dess lena insida, låter sig omvälvas av Elins lukter, den parfym hon använde och gråter så med ansiktet begravt i pälsen. När tårarna börjar sina rätar han sig upp och hans gamla rygg protesterar, men det är en smärta han inte ens är medveten om. Elay släpper översiggivet det krampaktiga taget om pälsen och går in i det rum som gör ondast.

Går in i rummet numera fyllt av smärta, kan inte låta bli, kan inte låta bli att minnas henne, kan inte låta bli att gå in i det tomma sovrummet. Han viker undan överkastet på Elins sida och sätter sig ned på sängkanten, på lakanet därpå hon sov, kryper ned under täcket som värmde henne kalla vintrar, lägger sitt huvud mot hennes kudde, borrar ned ansiktet i dess mjukhet, i hennes lukt, och låter sig ännu en gång utsättas för smärtan. ”Elin!” mumlar han i kudden och gråten river ännu en gång i hans bröst, skärande och vass, som rakblad från helvetet. ”Elin!” Om Elay somnar eller om han förlorar medvetandet vet han inte då han vaknar, men han vaknar med ett ryck av hennes röst. ”Elay, älskade vän!” Han lyfter omtöcknad ansiktet som han hela tiden haft nedborrat i kudden, och lägger märke till den röda fläcken där. Han förstår först inte vad som pågår, och förstår inte varför han ligger på fel sida av sängen, men vänder sig om för att se om Elin ligger på hans sida. Det gör hon förstås inte, och han ropar ”Elin?” Men under sekunderna som han väntar på att få ett svar, inser han vad som hänt, kommer verkligheten tillbaks till honom som malande vältar av sorg. ”Elin, älskade vän! Lämna mig inte så här!” Han snyftar torrt och strävt och tårarna uteblir denna gång, medan han kämpar sig upp i sittande ställning, fortfarande lite omtöcknad i huvudet. ”Elin varför? Varför? Elin vad ska jag göra utan dig?” Så sitter Elay tills han är helt klar i huvudet och tills han känner att han bemästrar sorgen, och upptäcker först då blodsmaken i munnen. Han torkar sig med baksidan av ena handen över läpparna och ser, utan att riktigt förstå, den utdragna röda fläcken över senorna och ådrorna i hans gammelmanshand. Han smackar med tungan mot gommen och blodsmaken blir tydligare. Då kommer han ihåg den röda fläcken på kudden, och vänder på huvudet och konstaterar att den fortfarande finns där.

Oförstående lutar Elay sig fram och känner på den, fuktig och den röda färgen är omisskännlig. ”Elin vad händer?” Han kliver upp ur sängen och går till badrummet och tänder belysningen där. Han går fram till badrumsspegeln och flämtar skrämt till och ryggar tillbaks då han får se sig själv i den. En oerhört gammal man tittar tillbaks på honom, en man han knappt känner igen, en man mycket äldre än den han var före Elins bortgång. En man med tunga svarta påsar under ögonen, med fåror i ansiktet han inte sett förut, med rödgråtna ögon fulla av sorg, fulla av smärta och med blod på läpparna utdraget i ett spår över höger kind. Han närmar sig försiktigt spegeln igen, lutar sig en aning framåt och öppnar långsamt och skrämt munnen. Elay förväntar sig att få se ett sår på tungan, att han bitit sig medan han sov, eller om han nu varit avsvimmad. Men han hittar inget sår där, och tanken på vart blodet annars kan komma ifrån vill han inte tänka, så han letar febrilt och kollar också tandköttet då en hostattack plötsligt sätter in. Den kommer från djupt ned i lungorna och det finns ingen möjlighet att stå emot den, ingen möjlighet att inte hosta och få veta det han inte vill veta, tanken han inte vill tänka. Så hjälplöst hostar han och många röda stänk, en del stora, får tanken att bli verklighet, får rädslan att växa sig långa klor som borrar sig in i hans huvud, in i hans hjärta. Fler hostattacker och spegeln färgas allt rödare tills han inte kan se sig själv längre, tills han inte kan se sitt allt gråare ansikte. När hostattackerna äntligen tar slut flämtar Elay tungt av ansträngningen, och han ser sina händers vita hud då han krampaktigt håller om tvättfatets kanter. Blod droppar ned från hans mun och i små stänk splittras dropparna då dom träffar tvättfatets vita emalj.

”Vad händer Elin?” frågar han, oförstående med väsande röst medan rädslan slingrar sig som en kall orm inom honom. ”Vad händer Elin, älskling, tala om vad som händer med mig?” Men ingen svarar, ingen Elin finns där att ta hand om honom, att hjälpa honom, att lugna honom och få den kalla ormen att fly. När Elay känner att han har orken att gå, tar han stöd mot väggarna och går in i köket, tänder belysningen ovan köksbordet och sätter sig ned vid det. Han andas tungt och är livrädd för att en ny hostattack ska sätta in, livrädd för allt det blod som kom vid den första, livrädd för att en andra ska innebära hans död. Medan han sitter där vilsen och skrämd över allt som händer honom, hör han åter Elins röst. Tyst, som om den vore långt borta men ändå tydligt sägande hans namn, och Elay vaknar upp ur chocken rädslan givit honom, chocken som förlamat hans tankar, chocken som för en stund drivit sorgen en aning till bakgrunden. Men med Elins röst är det istället tanken på blodet och rädslan för denna fara som drar sig undan, undan inför en skrämmande sorg och saknad som hugger i honom som yxor. ”Elin vart är du?” Elay vänder sig om och tittar mot fönstret, försöker se ut på gården mot den ödsliga heden där bortom, i tron att den avlägsna rösten måste komma därifrån. Men allt han lyckas se är sitt eget spegelsvarta jag, då han förvånat inser att skymningen redan fallit där utanför. ”Elin?” ”Elay!” kommer svaret från det svarta där utanför. Elay känner hjärtat börja slå hårt i hans bröstkorg, och utan tanke på risken för fler hostattacker lutar han sig framåt mot rutan, med pannan mot det svala glaset, med ögonen spejande ut i hösten, ut i vinden han hör susande vina bara centimetrar från hans ansikte. ”Elin?” Är det henne han kan se där ute, den svaga konturen av något som inte är riktigt svart? ”Elin?”

Men figuren, om det nu är en figur, svarar inte på hans tillrop. Istället förflyttar den sig sakta bakåt, långsamt som för att visa att den finns där, mot heden där bortom. ”Elin!” ropar Elay med skärande, sprucken röst av smärta, sorg och saknad. ”Elin! Vänta på mig!” Och tankar och rädsla för fler hostattacker är som bortblåsta, tankar på ett liv i ensamhet finns inte längre, tankar på att Elin är begravd är inget som infinner sig i Elays huvud. Den enda tanke som finns där är Elin som levande varelse, sin livskamrat i livet, som den han älskar i nöd och lust, vännen han inte kan vara utan. Elay reser sig från köksbordet och går snabbt ut i hallen, håller på att glömma pälsen av konstfibrer i ivern och glädjen att få se henne, om hon fryser i höstvinden, och öppnar dörren så den smäller i farstubroräcket och går snabbt nedför dom få trappstegen och ut på gårdsplanen av grus. ”Elin!” ropar han med glädje och längtan i rösten då han ser Elin vinka till honom från början på heden. Elay börjar att snabbt gå i bara strumplästen mot den ödsliga heden därifrån vinden hörs vina och prassla i det höstdöda gräset. I det svaga månljuset ser han Elin vandra längs den stig han och Elin gått så många gånger tidigare, stigen som leder till deras eget ställe på heden, stället där dom suttit och hållit varandra i händerna i fullmånens ljus så många gånger förr. ”Elin!” ropar han av glädje och lycka och följer efter henne, följer efter henne längs stigen mellan tuvorna av svajande långt gräs, ut på den ödsliga heden i en ostopplig längtan, i en ostopplig kärlek till Elin. Men när han når fram till deras favoritställe finns hon inte där, och han känner förvirringen gripa tag i honom igen, känner sorgen växa ännu en gång, vältra sig in över honom som enorma svarta moln. Han tittar sig omkring med oförstående ögon, ögon som inte vill annat än tro det dom såg, och ropar ”Elin! Svara mig älskling!”

Men inget svar kommer denna gång, bara vinden som viner i det höstdöda gräset. Och Elay känner desperationen växa i honom, paniken för att bli ensam igen växa ännu mer, och Elay tar i för allt han orkar och ropar ”Eeeliin!” Och denna gång går det illa, denna gång brister något helt inom honom och smärtan skär som en kniv djupt nere i hans hals. Elay stönar rosslande och sjunker ned på knä och faller bakåt bland hedens långa gräs, som lindrar hans fall och mjukt lägger honom tillrätta, tillrätta på rygg med himlen ovan sig. ”Elin!” rosslar det svagt ur hans strupe, medan hans blick är riktad mot månen, mot den vita månen som han och Elin tillsammans alltid hållit som så mystisk, som så romantisk, som symbolen för deras kärlek. Medan livet lämnar Elay för varje hjärtslag, blåser höstvinden över den ödsliga heden, från avstånd långt bortom och smeker hans tunna hår, lyfter det och lägger det till rätta, så som Elin alltid gjort. För varje hjärtslag blåser höstvinden över heden, smekandes hans ansikte, så lent och tillgivet, så ömt och njutningsfullt, så som Elin alltid gjort. För varje tynande hjärtslag blåser höstvinden över heden, viskande till honom, tröstande, lugnande, vackra ord så till bredden fyllda av kärlek, så som Elin alltid gjort. När Elays sista andetag närmar sig, när han inte längre kan se månen klart ovan sig, tar höstvinden honom i hand, mjukt och varmt, så som Elin alltid gjort. När Elay slutar att andas, när hans ögon inte längre kan se stjärnorna ovan honom, tar höstvinden form av Elin, en Elin som reser honom upp från hedens gräs, en Elin som tar honom i sin varma, mjuka famn, så som Elin alltid gjort.

VN:F [1.9.11_1134]
0.0/5 (0 röster)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.