Dom mullrande marschtrummorna

Marschtrummorna mullrar som avlägsen åska, eller som denna domedags egna hjärtslag. Hjärtslag som rullar över naket berg, kall, hård granit exponerat av förintande bombers brinnande eldar. Marschtrummor som rullar in i våra redan svarta hjärtan och gör dom ändå mörkare. Föder oss med sin mörka energi som pulserar ut i våra kroppar, in i våra huvuden, in i våra medvetanden och förmörkar våra tankar och våra känslor. Våra stövlar har marscherat genom rykande ruiner, genom nedbrunna skogar, över svedda berg och ned i brända dalar och vi marscherar fortfarande på våra döende ben, våra döende ben som fylls av mörk energi av dom alltid mullrande marschtrummorna. Våra stövlar marscherar genom förkolnat liv, genom stoftet av våra fiender, genom stoftet av våra vänner. Krasande aska under våra sulor, svart torrt sot som rivs upp som svarta slöjor, krigets andar som virvlar omkring våra ben, som färgar våra kläder mörka i denna den sista blodröda skymningshimmel. Mänskligheten är redan utplånad med domedagsbomberna, som antingen svett bort människornas kroppar från ytan av denna planet, eller svett bort mänskligheten ur dom få överlevandes psyken. Det enda som finns kvar är döden och hatet som enkelt finner rum i våra svarta, tomma själar, och fyller oss med fanatismens glödande, förintande energi. Detta vårat hat, och rytmen av dom evigt dunkande, mullrande domedagstrummorna, rytmen av dessa döda hjärtslag fortsätter att driva oss framåt på våra döende ben.

Med våra döda själar i våra döende kroppar, i denna den sista blodröda skymningen, marscherar vi en sista gång till dom eviga marschtrummornas pulserande döda hjärtslag. En sista gång och denna gång bort från förintelsen, bort från dom rykande ruinerna, bort från sotet av våra fiender, bort från sotet av våra vänner. Bort från dom mullrande marschtrummornas döda hjärtslag. Mot havet någonstans där framför oss styr vi våra steg på ben som knappt längre orkar bära oss. På ben vars ork sinar i takt med att dom mullrande marschtrummornas döda hjärtslag avtar, i takt med att den mörka energin lämnar våra hjärtan, våra kroppar och våra själar. I takt med att ljudet av dom mullrande marschtrummorna dör ut därbakom oss, försvinner den mörka energin som gav oss viljan att slåss, att döda, den mörka energin som gav oss viljan att alltid fortsätta framåt, att alltid överleva och våra kroppar blir tomma på energi, våra huvuden tomma på vilja. ”Jag orkar inte längre” säger den menige soldaten till höger om mig med döende röst och vinglar till som om han vore full. Jag tar tag i hans arm och håller honom uppstödd även om jag själv knappt har ork att stå på mina egna ben, men jag har inte tänkt lämna någon bakom mig. Det var jag som fattade beslutet, det var jag som beordrade att vi skulle lämna krigsfälten, det är jag som gjort soldaten till höger om mig liksom soldaten till vänster om mig, till desertörer. Då vi alla har inopererade sändare i oss som alltid talar om vart vi är, en bra sak om du är i krig och ligger sårad någonstans, så vet våra befälhavare redan vad vi gjort. Om någon av oss återvänder nu kommer han bara att mötas av en kula från sina egna, och jag gav inte denna order för att se någon av mina två soldater bli arkebuserad.

Jag gav ordern för att kriget redan är förlorat, förlorat för alla parter, för de våra och för våra fiender. Dom få som kommer att överleva kommer inte att ha något hem att gå till, kommer inte att ha någon familj kvar, inga nära och kära att hålla om och få tröst hos, ingen som kommer att lindra deras plågor. Jag gav ordern när meningslösheten i allt blivit så stor att jag inte längre orkade bära den, inte längre orkade lyfta mitt vapen och trycka in avtryckaren, inte längre orkade se meningen i att döda ännu en människa. Så jag lämnar ingen bakom mig till att möta avrättningens kula ensam. Jag lämnar ingen bakom mig utan att han eller hon har fått se havet för en sista gång. Jag lämnar ingen bakom mig förrän jag själv är död. Så jag stödjer den menige soldaten till höger om mig och kommer att göra så så länge det krävs, tills vi möter havet för en sista gång i denna den sista blodröda skymningen. ”Hur går det?” frågar jag sergeanten till vänster om mig, och sneglar mot hennes ansikte och förväntar mig att få se total uppgivenhet, ett tomt ansiktsuttryck däri livslusten dött. Men till min förvåning ser jag något som ser misstänkt likt ut som ett gryende hopp, en gryende vilja att leva som en liten glöd i hennes ögon. ”Det känns bättre.” säger sergeanten, och i hennes röst hör jag en vilja som inte kommer från dom mullrande marschtrummorna, som inte kommer från deras döda hjärtslag. ”Och det känns hela tiden allt bättre.” säger hon överraskat, men med början till även glädje i hennes röst. Hon tittar mot mig med forskande blick, med ögon som nyss tycks ha vaknat ur en lång slummer, och frågar ”Känner du inte av det kapten?”

Och jag vänder mig innåt mig själv, försöker känna innanför dom döda hjärtslagen från marschtrummorna, svarta hjärtslag som nu nästan har tonat bort. Och överraskad känner jag det, känner jag det hon pratar om. Känner det gryende hoppet vakna till liv djupt inom mig, känner livslusten jag sedan länge trodde vara död fortfarande vara vid liv. ”Jag känner det också.” säger den menige soldaten till höger om mig, med en röst som inte alls längre låter döende, med en gång som inte längre är den dödssjukes ragglande. ”Det måste vara som då ett beroende släpper, eller kanske snarare som då en hypnos släpper.” säger sergeanten, och tittar sig bakåt dit dom mullrande marschtrummorna snart inte längre kan höras. ”Jag tror du har rätt.” säger den menige soldaten till höger om mig, och tittar upp mot himlen ovan oss medan han sträcker sina armar upp mot skyn. Sedan börjar han att gråtande skratta medan han säger ”Så här hade jag inte orkat göra för bara en liten stund sedan. För bara en liten stund sedan ville jag inget annat än att falla död ned, eller återvända till marschtrummorna.” ”Ja,” säger jag ”återvända som en beroende återvänder till langaren.” Och vi tittar alla tre bakåt därifrån vi kom, därifrån ett annat liv känns ha varit, därifrån nu mardrömmen känns att växa bakom oss till den växande insikten att kriget fortfarande pågår med soldater som aldrig kommer att kunna stanna.

Som aldrig kommer att kunna sluta skjuta, som aldrig kommer att kunna sluta döda, inte förrän dom mullrande marschtrummorna driver dom in i sin egen död, den enda befrielse dom har framför sig. Utan att någon säger något vänder vi oss i den riktning havet ligger och ökar takten i våra steg. Vänder våra ansikten mot brisen från havet som för med sig lukten av salt. Och från det brinnande helvetet bakom oss, från dom mullrande marschtrummornas mardröm känner vi trycket på våra ryggar. Trycket från mörka, skoningslösa ögon svarta och intensiva som tittar på oss. Trycket från händer med fingrar som ringlande ormar över våra psyken, ringlande ormar som försöker gripa tag i våra medvetanden och dra oss tillbaka. Men för varje beslutsamt steg vi tar, för varje steg vi tar in i den salta havsluften blir trycket allt mindre, allt svagare och när vi ser havet framför oss mellan taggiga klippor, är dom mörka skoninglösa ögonen borta, är dom slingrande fingrarna försvunna. Havet breder ut sig när vi kommer fram mellan klipporna, breder ut sig mot en horisont som den nedgående solen målar i fantastiska färger, i fantastiska nyanser från gult till rött. Den menige soldaten till höger om mig böjer sig ned och tar av sig skorna och strumporna, och med bara fötter går han över sanden och fram dit havet tar sin början, fram dit vågorna sköljer hans fötter våta. Jag och sergeanten följer hans exempel, och när havet når mina heta sönderskavda fötter, när den salta svalkan sköljer mina sår rena, känner jag livet komma tillbaks till mig.

Känner jag livet fylla min kropp och själ, livet som jag trodde för länge sedan dött inom mig. Medan jag ser ut över havet, över dess lugna vågor som glittrar i den nedgående solens sken, ut över dess vidsträckthet låter jag blicken stanna vid horisonten och låter min tanke vandra därbortom. Låter den vandra till Europa på andra sidan detta ofantliga hav, låter tanken vandra till dom mullrande marschtrummorna jag vet också ljuder där. Låter tanken vandra söderut till Afrika, till denna enorma kontinent och känner inom mig hur dom döda hjärtslagen slår även där. Låter tanken vandra till mellanöstern, till asien, till Australien och känner hur dödens hjärtslag dunkar även över dessa riken, även över dessa vidsträckta landområden. Ståendes med bara fötter i sanden på nordamerikas strand invid Atlanten, känner jag hur dom mullrande marschtrummornas döda hjärtslag griper tag om våran planet, hur dom utan återvändo för vårat hem skoningslöst, gråtande, blödande in i sin slutgiltiga död. Till den nedgående solens underbara skymning sätter vi oss ned på den våta sanden, låter havets alltid rullande vågor skölja över våra ömmande ben, låter den salta havsbrisen svalkande fylla våra trötta sinnen och låter allt ta slut därbortom våran egen strand.

VN:F [1.9.11_1134]
2.3/5 (3 röster)
Dom mullrande marschtrummorna, 2.3 out of 5 based on 3 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.