Den siste soldaten, den sista människan

Ingen vet längre varför förhandlingarna bröt samman. Ingen vet längre varför det kom till sådan aggressivitet mellan människorna. Ingen vet längre varför detta globala krig öht kom till, och av dom få spillror till människor som finns kvar idag, så är det ingen som längre har ork att fråga, ingen som längre vill veta, ingen som ens har mentalitet kvar att vilja bry sig. Men jag minns att dom första bomberna började falla i Asien, därefter i Afrika och att det sedan var ostoppligt, lika ostoppligt som dom konstgjorda tsunamis som skapades med vätebomber. Tsunamis som skövlade alla kuster på mänskliga byggnationer, som rensade alla stränder på mänskligt liv lika effektivt som om gud själv skulle ha tvättat sina stränder rena. Domedagsbomberna föll över land likaväl som över hav, och på land var det den brinnande radioaktiva vinden som rusade genom städerna, som lysande stormar från helvetet, stormar som rev ned dom mänskliga skapelserna som om dom vore korthus, som begravde människorna i sin egen betong, glas och stål. Ingenting skonades, inte naturen heller och dom radioaktiva vindarna från helvetet ven i rasande fart över landsbygden, ven ostoppliga genom skogarna som lades platta mot marken och sattes i eld av dödligt gnistrande strålning och naturen brann som enorma oändliga vårkasar över hela jorden. Få människor överlevde dessa första timmar av Apokalypsen. Få människor överlevde deras första möte med dom vätebombsframkallade tsunamisarna, få människor överlevde deras första möte med vindarna från helvetet, få människor överlevde deras första möte med hettan från den gnistrande radioaktiva strålningen. Och så här i efterhand så vet jag att det var dessa människor som var dom lyckliga, att det var dessa människor som skonades den större smärtan det visade sig vara att måsta överleva. Att måsta överleva skadorna på våra brända och sönderstrålade kroppar. Att måsta överleva skadorna i våra traumatiserade psyken.

Att måsta överleva den totala förintelsens nakna vittnesbörd om vad vi gjort, att måsta inse att vi bränt våra barn till döds, att måsta bevittna mänsklighetens förnedrande slut. I dom rykande ruinerna av mänsklighetens största prestationer, i mänsklighetens största nederlag, kommer vittnesbörden av det vi var att leva kvar i årtusenden att komma. Men i dessa våra krossade monument, i dessa våra splittrade kreationer kommer inte den största vittnesbörden om vad vi var att visa den omtanke vi ägde, att visa vänligheten som fanns där, att visa förmågan vi hade att hjälpa varandra, hur vi med kärlek tog hand om våra barn. Den största vittnesbörden kommer att visa att människan var en ras som förintade sina egna, sina barn, som förintade sina hem och sina bästa prestationer och satte den planet där dom levde i tusenårig radioaktiv brand. Det smärtar mig mer än jag kan säga, att våran största vittnesbörd kommer att visa våran aggressivitet, att visa våran fientlighet. Jag skäms oerhört över det vi gjort, över det vi är, och även om detta kan verka meningslöst, så hoppas jag innerligt att ingen civilisation från bortom stjärnorna hittar våra kvarlevor. Låt denna planet bli våran tysta grav, låt detta vårat glödande hem ostörd få fortsätta snurra i årmiljoner runt våran sol. Låt detta förnedrande minne, detta sorgsna vittne få vila sovande mellan stjärnorna för all tid att komma.

Jag tittar på mina händer som är fulla av vattniga blåsor, där mycket av huden fallit av och undrar vad meningen var att ge människan sådana verktyg att konstruera med, att skapa med om detta måste bli slutresultatet. Där jag sitter i bergsgrottan förundras jag över allt det som dessa händer skapat under dom få årtusenden människan existerade som ras. All den kreativitet som tog sig uttryck via dom, allt vi uppfann och konstruerade, all den konst vi skapade, våra tavlor och skulpturer, våra teatrar och våran musik. Vad var meningen om allt skulle måsta ta slut på detta fruktansvärda sätt? Vad var meningen om alla våra tavlor, skulpturer, alla våra teatrar och all våran musik var tvungna att brinna upp? Men jag gråter inte längre i alla fall, gråten har sinat och mina känslor har blivit bedövade, döende tror jag, som allt annat. Så passande. Jag tittar upp från mina händer och ser mig omkring i bergsgrottan av granit där jag sitter, ser mig omkring på dom andra soldaterna och skäms över det jag är, över det vi är. Skäms över att måsta vara ett sådant tydligt bevis på människans aggressivitet, skäms över att vara soldat, skäms över att vara människa. Men jag gråter inte längre i alla fall. Jag tittar på soldaten, kvinnan, sergeanten som sitter lutad mot bergväggen på andra sidan av denna grotta och ler snett vid tanken på, att jag kanske inte behöver skämmas för att vara man, att kvinnor kanske är lika fientliga och aggressiva som vi män. Hon sitter med huvudet lutat mot den hårda bergväggen, med stubbat blont hår, med mjuka anletsdrag under all sot från domedagsbomberna, den radioaktiva soten som i svarta flagor snöat där ute. Hennes ögon är slutna och jag undrar om hon sover och vad hon isåfall kan tänkas drömma om i denna stund, i spillrorna från våra domedagsbomber.

Drömmer hon om hennes familj, om gamla kärleksfulla tider, eller drömmer hon om hur hennes nära och kära brinner upp i dom radioaktiva helvetesstormarna. Jag ser hennes ögon röra sig under dom sotiga ögonlocken, fram och tillbaks, fram och tillbaks intensivt, och hon rör lite på sig mot bergväggen och ett svagt gnyende hörs från hennes såriga läppar. Jag slutar att le och tittar bort från henne, vill inte veta vad hon ser i sina drömmar, vill inte ana vilka det är hon ser brinna upp. Jag tittar på soldaten bredvid henne, mannen, löjtnanten som med tomma frånvarande ögon tittar på mig. Genom mig, bortom mig och jag undrar vilken värld det är han ser, om den består av grönskande skogar och friskt blått vatten, eller om den består av oändliga brinnande vårkasar och sjuka svarta hav. Den tomma smärtan går bara att se i hans ögon, i övrigt har den tvättats bort, tvättats bort av det radioaktiva regnet som tog resten av hans ansikte. Jag vänder mig bort och ser ut genom bergsgrottans öppning, ut mot det falnande ljuset, ut mot mänsklighetens sista solnedgång. Och jag undrar om jag vill se den, jag undrar om den blir makalös av den radioaktiva atmosfären, om den blir underbar mot dom radioaktiva molnen. Jag undrar om jag måste leva för att se ännu en gryning när sergeanten vaknar med ett litet plågat rop. Jag tittar tillbaks på henne och hennes stubbade blonda hår och sotiga ansikte utan att ha beslutat mig för om jag ska gå ut i mänsklighetens sista solnedgång, och ser in i hennes gråa ögon. Hennes gråa livlösa ögon där ingen underbar solnedgång syns, där bara mörk smärta lever och jag finner beslutet i hennes sorgsna ögon och frågar henne ”Vill du se solnedgången med mig?” Och plötsligt desperat vill jag att hon ska säga ja, att hon ska säga ja så att jag kan få se en makalös solnedgång reflekteras i hennes stora svarta pupiller, så jag kan få se det falska ljuset jaga mörkret och sorgen på avstånd, så jag kan få se det radioaktiva skenet förespegla glädje och liv i hennes gråa ögon så fyllda av smärta.

”Visst.” säger hon med sprucken röst, och till min förvåning upptäcker jag att jag kan känna glädje medan hon vänder sig till löjtnanten bredvid henne. Och hon tittar in i hans tomma ögon, utan att visa minsta tillstymmelse till äckel inför att han saknar sitt ansikte, och frågar med en röst som faktiskt orkar med att bära ljudet av omtanke ”Jakob, vill du se solnedgången med oss?” Men Jakob reagerar inte, och när jag ser att hon är på väg att fråga igen säger jag ”Nog bäst att du låter Jakob vara där han befinner sig Lisa. Jag tror inte att han orkar se mer av denna värld just nu.” Och istället för att ännu en gång fråga lägger Lisa mjukt sin hand på Jakobs arm och säger tyst ”Vi finns här då du orkar Jakob.” Sedan vänder hon sig tillbaks mot mig, och jag inser att jag inte behöver se någon makalös solnedgång reflekteras i hennes ögon. Jag inser till min häpnad att hon inte bara orkar bära omtanken i sin röst, utan även orkar bära den i sina ögon. ”Ska vi?” frågar hon. ”Visst.” säger jag, och vi reser oss mödosamt upp på ben som borde få vila, som borde få dö. Och vi går ut genom öppningen av granit och möts av solnedgången som är precis så makalös som jag trodde den skulle vara. Trots allt vi sett, trots allt obeskrivligt hemskt vi upplevt, väcker denna mänsklighetens sista solnedgång känslor till liv i oss. Känslor av vemod, känslor av sorg, känslor av hur små och betydelselösa vi alla är. Känslor av att det kanske ändå inte spelar någon roll, att det kanske ändå är förlåtligt, att vi kanske bara gör det vi inte kan undvika att göra. Att i denna den sista solnedgången i mänsklighetens historia ska tidens obeveklighet vara det som läker alla sår, vara det som får allt att falla i glömska och så även detta. När jag känner Lisa ta min hand i sin hand vänder jag mina ögon från detta underbara sken och ser hur tårarna faller nedför hennes kinder, hur dom sköljer det svarta sotet bort och lämnar två rena ränder efter sig.

Jag kramar hennes hand som är varm och mjuk och hon vänder sig mot mig. Vänder sina fortfarande sorgsna ögon upp mot mina, och trots att hennes ögon är fyllda av reflektionen från den underbara gnistrande solnedgången kan den inte jaga hennes ledsenhet bort, det dödliga falska skenet kan inte förta människan hon är. Och i hennes ögon ser jag plötsligt all våran mänsklighet, all den smärta som nu finns där och i dessa gråa ögon kan jag utläsa allt det jag känner inom mig själv. Jag tar henne i min famn, sluter henne i mina armar och kramar henne hårt i ett desperat behov av närhet. Två människor i den brinnande ödsligheten, två ensamma gråtande människor hjälplösa, utan hopp, utan all framtid, ståendes i armageddons rykande ruiner, i helvetets förgård. Mina tårar känns utan slut, min smärta känns utan gränser och utan att se den makalösa mänsklighetens sista solnedgång blir vi en ö av tröst, närhet och omtanke i detta brinnande hav av förstörelse. Tiden tycks lura oss på våran närhet då skymningen alldeles för fort faller runt oss, då mörkret sänker sig över oss, och kylan kryper in på oss och drar oss ut ur våran egen värld av värme och mjukhet. I mörkret går verkligheten upp för oss då horisonten brinner av tusentals och åter tusentals eldar. Vart vi än ser glöder marken i ett förunderligt sken, ett sken från domedagsbomberna, ett svagt men allomfattande strålande sken av förgiftande död. I detta hav av förstörelse glider vi ur varandras armar som skepp som skiljs på öppet hav, saknande, längtande och i det svagt lysande förgiftande skenet finner vi vägen till grottöppningen. ”Stanna här så länge.” säger jag till Lisa och går in i grottan där skenet inte finns. Jag fumlar mig fram efter grottans granitväggar tills jag tror att jag är där jag satt, där jag har mina saker, och går ned på alla fyra för att söka på grottans golv. Efter lite letande finner min ena hand något som känns som min väska, och efter att ha känt mig fram hittar jag dess öppning. I dess inre finner jag lampan och hittar dess strömbrytare och slår på den. Ett vitt ljus lyser upp grottans mörka innandöme av granit, och Lisa kommer in och sätter sig ned bredvid mig, med ryggen mot väggen av sten.

”Såg ni solnedgången?” frågar en röst som låter så död att jag rycker till och vänder mig runt och får se Jakob som fortfarande sitter vid andra sidan av grottan. ”Ja” säger Lisa ”det gjorde vi. Men du missade inget Jakob, den var inte alls så fantastisk som man skulle ha trott.” säger hon, och ler mot Jakob som om hon hellre hade varit hos honom. Jag tittar på Lisa och plötsligt inser jag, att jag tittar på människans finaste kvaliteter. Att kunna finna omtanke för en annan när inget hopp längre finns, när din egen plågsamma död är det enda du har att se fram emot. Jag vänder mig mot Jakob och frågar ”Hur mår du Jakob?” Han tittar upp mot mig och ler det kusligaste leende jag någonsin sett, men som bara till viss del beror på att han saknar huden i ansiktet, och säger ”Fint Jarov, bara fint!” ”Bra det Jakob.” säger jag, och behärskar impulsen att vända mig bort för fort. Och medan jag håller i min stavlampa börjar dess belysning att fladdra i hektiska flämtningar, och grottan förlorar verklighet i den uppkomna stroboskop effekten. Det är som om vi hamnat i en gammal svartvit film som hackar i frammatningskuggarna, som om vi vore aktörerna och scenen är grottan, och i flämtningarna kastas vi in och ut ur verkligheten. Sedan slocknar lampan och i det totala mörkret fortsätter den gamla svartvita filmen att flimra för min inre syn i några sekunder till, tills den tonar ut och bort i total svarthet, ut i ingenting. Ingen säger något och tystnaden fortsätter tills jag bryter den med att säga ”Lika bra att vi gör natt.” ”Visst.” säger Lisa, och jag hör hur hon glider mot granitväggen och antar att hon lägger sig ned där hon satt.

Själv går jag försiktigt genom denna täta svarthet åt det håll jag vet att jag har mina saker, och håller lite till vänster så jag inte ska trampa på Lisa som bör ligga till höger om där jag har min väska. Och snart har jag funnit väggen med min utsträckta hand och glider själv nedför den och lägger mig till rätta. Med mitt huvud mot det svala men hårda stengolvet känner jag något som rör vid mitt hår. Sakta och känsligt letar det sig fram över min panna, över mitt ansikte och när jag lyfter min ena hand låter jag den fånga Lisas, låter min hand omsluta hennes i detta oändliga mörker. I denna stora tystnad, i denna inneslutande svarthet, i grottans egen värld känns världen därutanför att aldrig ha existerat. Som om domedagsbomberna, tsunamisarna, den eviga förintande elden aldrig har hänt, och jag somnar utan att vara medveten om att jag öht stängt mina ögon. I drömmen ser jag den för första gången, ser den flyga över dom rykande slagfälten i stora cirklar och på långt avstånd. Men trots det stora avståndet vet jag att jag aldrig har sett något liknande. Vet jag att det är något som inte hör till våran värld. Trots det stora avståndet är jag rädd för den där den sveper fram över bränd mark, över dom oändliga vårkasarna som brinner i evighet. För varje cirkel den tar kommer den närmare mig, och för varje cirkel den tar ser den alltmer skimrande ut, som om den vore gjord av guld. För varje svepande cirkel den tar blir jag alltmer medveten om att den är medveten om mig, och för varje cirkel den tar blir jag alltmer rädd, slår mitt hjärta allt hårdare i bröstkorgen. Och i drömmens onaturligt skarpa solsken ser jag att den har vingar av skinn, blänkande i guld och enorma i sina vingslag. Ser jag att den har en kropp som en drake med en lång ödlelik svans och en lång hals med ett långt huvud med öron vassa och spetsiga. I det onaturligt skarpa solskenet gnistrar och blänker hela den, i fasetter som om den hade fjäll, och i det onaturligt skarpa solskenet blir jag mer rädd än vad jag någonsin tidigare varit då jag ser dess ögon blänka i guld mot mig….och jag vaknar med ett ryck då tystnaden i grottan av granit slits itu av ett högt, skarpt ljud.

Jag närmast flyger upp på fötter, tittar mig yrvaket paniskt omkring, vill skrika av skräck med hjärtat slående så hårt i bröstkorgen att jag tror det är på väg att spränga sig ut. Jag andas ytligt och hektiskt, ansträngt och väsande medan jag försöker få hjärnan att klarna, medan jag försöker få situationen klar för mig. Jag tvingar andningen till ett lugnare tempo medan jag fokuserar på min omgivning och känner hur verkligheten kommer tillbaks till mig. Grottan, dagsljus som kommer in, Lisa, Jakob, världen raserad, mänskligheten död, verkligheten sådan den är vare sig jag vill ha den eller ej. Lisa! Jag tittar mot henne där hon ligger och sover med huvudet där jag haft mitt huvud. Med handen utsträckt ovan sig, handen jag hållit i sömnen. Lisa som ligger där så onaturligt stilla, så utan tecken till att hon andas, så utan att hennes bröstkorg höjs och sänks. ”Lisa?” frågar jag tyst, medan jag känner att jag inte vill tänka, inte vill förstå, inte vill gå fram för att få veta. Men självklart går jag ändå fram, högst i rang som jag är, med ansvaret hängande tungt kvar över min lilla grupp av överlevare. ”Lisa” frågar jag igen, och sätter mig ned på knä bredvid henne. ”Lisa” frågar jag ännu en gång, medan jag vänder henne från väggen av sten. ”Lisa?” frågar jag viskande, då jag ser hennes döda ögon titta genom mig och ut i oändligheten. Lisa som jag höll i mina armar igårkväll. Lisa som jag grät tillsammans med. Lisa med förmågan att känna omtanke när jag själv inte orkade, när ingen annan skulle ha orkat. Och då blir smärtan för stor i mig där jag sluter hennes ögon, så skärande skarp medan jag lutar mig fram och ger henne en tyst avskedskyss, så rakbladsvass då jag säger ”Lisa min vän. Må döden vara dig nådigare än livet var.” På ostadiga ben reser jag mig upp och med en hjärna som vägrar fungera, en hjärna som vägrar känna, går jag ut ur grottan och in i den tidiga gryningens mjuka ljus. Jag förväntar mig inte att hitta Jakob, inte att hitta honom i livet.

Det jag vaknade till var inte draken i guld som lät. Det jag vaknade till var mycket världsligare än så, det var ett armepistolskott, jag har förstått det nu, och när jag ser Jakob ligga bara en liten bit utanför grottöppningen vet jag att han har fått frid. Och med hans ansikte vänt från mig går jag runt honom och sätter mig ned på knä invid det, och utan att äcklas, utan någon impuls att fort vända mig bort sluter jag hans ögon och säger ”Jakob. Tack för att du slipper denna värld, och tack för att du tar hand om Lisa för mig, vart ni nu än befinner er.” Och ur hans hand tar jag pistolen som väckte mig, kontrollerar att det finns en kula kvar i loppet, och reser mig på bedövade ben som skulle behöva få vila, få sova, som skulle få behöva dö. Jag vänder mig mot slagfälten i öster, tittar ut över den brända, förkolnade vidsträcktheten. Tittar ut över dom evigt brinnande vårkasarna med sina många rökpelare som sträcker sig mot skyn. Tittar ut över slagfälten där draken flög i cirklar, i cirklar allt närmare mig men ser den förstås inte, och jag är tacksam för det då jag sätter pistolen mot mitt eget huvud och trycker av. Jakob är borta, Lisa är borta, alla människor är borta, världen är ett brinnande klot och jag borde vara död. Men ändå vet jag att jag inte är det, ändå vet jag att jag inte fått frid. Jag vet det så alltför väl med skräcken växande i mitt bröst. Jag vet det så alltför väl då jag tittar upp och ser den guldskimrande draken flyga i cirklar över dom brinnande slagfälten i öster, över vårkasarnas eviga eldar med rökpelare som sträcker sig upp mot skyn som sotiga, giftiga fingrar.

Jag vet det så alltför väl då draken i skimrande guld, med vingar som skär genom rökpelarna, i cirklar närmar sig mig. För varje cirkel närmare, allt närmare och paniken griper tag i mig, sätter sina klor i mitt bröst, i mitt huvud och får mig att vilja fly, att vilja springa för mitt liv, det liv jag inte borde ha. Men jag kan inte röra mig, jag kan inte se bort från drakens brännande gnistrande ögon av guld, ögon av guld som borrar sig in i mig, in i mitt huvud och in i mina tankar. Ögon av guld som ser in i min själ, till dom djupaste och hemligaste delarna av mitt innersta väsen. Den ser allt jag är och allt jag någonsin varit, ingenting dolt, ingenting gömt. Naken, så enormt naken där jag står på berget, avslöjad är varenda tanke jag haft, varenda känsla jag känt. Blottad i själen jag står där oförmögen att röra mig, fastfrusen i graniten medan draken i skimrande guld, på vingar av gnistrande skinn, långsamt och lättjefullt seglar ned mot berget. Och med klor som griper i berget så flisor av sten yr, så gnistor flyger som enorma tomtebloss den landar framför mig, större än jag orkar tänka, större än jag vill veta. Och jag inser i min maktlöshet att det inte finns något jag kan göra, att jag är utlämnad i min ensamma nakenhet, utlämnad till detta väsens makt medan den böjer sitt enorma drakhuvud ned mot mig. Vänder det så jag står framför dess ena enorma öga, högre än vad jag är, med iris av djupaste guld, med pupill av mörkaste natt. Jag kan inte andas, jag får inte luft i mina lungor och mitt hamrande hjärta har slutat att slå, men inget av det spelar någon roll, för den tillåter mig inte att dö, den tillåter mig inte att få frid.

Och i detta enorma öga ser jag viktiga skeenden i historien utspelas, från dess andedräkt hör jag röster och skrik från människor, trummor och kanonader brisera. Från långt före vi började räkna tiden, från långt före vi uppfann hjulet, från långt före vi lärde oss att använda elden har den beskådat denna världs omvälvande händelser. Dess istider, dess ökentider, tsunamis som bergväggar av vatten, enorma vulkanutbrott likt helvetets eldar. Förintande och pånyttfödande. Om och om igen. Den har skrattande sett mina förfäder födas, den har leende sett mina förfäder dö. Den har i tystnad sett människan uppstå, och den har i tystnad sett människan gå under. Och i all dess kunskap och visdom förstår jag hur betydelselösa vi är, vi människor, våran planet, vårat solsystem. Och långsamt låter den vingarna fläkta, spetsiga, vassa och större än jag orkar tänka. Lättjefullt låter den uppspänd hud med glimrande fjäll, på armar av ben hårdare än tidens granit, skapa dom vindar som flyr över land och hav. Och i vinden kan jag höra ljudet från våran egen födelse eka, dom ynkliga skriken från våra första spädbarn, avlägset, borttynande. Och i detta enorma öga, i ögats enorma pupill svartare än den djupaste rymd, ser jag tidens början och slut. Universums början och slut. Alltets början och slut. Och däri ser jag även våran egen början och slut. Våran egen födelse, våran egen undergång, våra egna domedagsbomber brisera, våra barn dö, våran historia ta slut. Om och om igen tills min hjärna skriker i skräck, skriker i vansinne. Tills mitt psyke inte förmår mer. Tills det stora guldskimrande ögat så fullt av all visdom och kunskap, skrattande men ej av ondo, äntligen ger mig nåd och låter mig förintas. Låter mig få frid. Den sista soldaten, den sista människan, den sista spillran av våran historia.

VN:F [1.9.11_1134]
3.7/5 (3 röster)
Den siste soldaten, den sista människan, 3.7 out of 5 based on 3 ratings

2 kommentarer

  1. hampus Skriver:

    mycket bra novell
    :)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  2. Julia Skriver:

    Oerhört bra novell!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.