Den gamle mannen i fabriken

Den gamle, åldrige mannen står tyst i sorg och saknad, ensam och kvarlämnad i sitt liv, i detta liv han ensam vandrar igenom. Hans kropp är skör och skröplig, darrande och svag, och numera gör den också alltid ont. Men mest ont gör det i hans själ. Han har ingen familj kvar, han har inga barn, inga blodsband att ty sig till. Alla hans vänner har dött, den ena efter den andra och lämnat honom ensam kvar med bara minnen från gamla tider som det enda sällskapet. Han är trött, han är gammal, han har ont, och där han står tyst i sin ensamhet på den stora grusplanen framför den gamla fabriken, suckar han darrande, längtande tills döden tar honom från detta kvarvarande liv, från denna utdragna plåga. Hans gamla ben har fört honom genom den gamla stadsdelen, genom fabriksområdet till hans mest betydande minne, till alla dom år han jobbade i denna fabrik, till en livstid av minnen. En livstid av minnen som alla bor i den gamla läderfabriken, som lever kvar i den gamle mannens minne, som lever kvar inom väggarna till denna gamla fabrik. En fabrik äldre än den gamle mannen, en fabrik som byggdes i slutet av artonhundatalet, som lades ned nittonhundrasjuttiotvå, det år då ångvisslan hördes för sista gången. Det år då den gamle mannen var tvungen att lämna fabriken, då den gamle mannen var tvungen att lämna det liv han älskat så mycket. Minnen som alla bor i den tre våningar höga byggnaden som är lång som en fotbollsplan, som tornar upp sig framför den gamle mannen med gula väggar vars färg är nött av sol och regn.

Minnen som all bor inom dom stora artonhundratalsfönsterna, inom dom många små smutsiga rutorna, inom dom korsande ramarna i röd matt färg. Från inom dom svarta öppna gluggarna där rutor saknas, tycker sig den gamle mannen kunna höra ljud från fabriken, slamranden från maskiner fortfarande i rörelse, och han känner en värkande längtan inom sig så stor att det skälver i hela hans gamla kropp, så stor att han suckar tungt och vått från djupet av sin själ. Han lägger en hand mot sitt hjärta och känner dess snabba rytm, dess hårda slag och tänker på läkaren, den unge mannen som sagt att han inte får anstränga sig, som sagt att han måste tänka på att ta det lugnt. Den gamle mannen skrattar fnysande till och undrar vad meningen med det rådet är. Vad meningen är med att fortsätta leva detta tomma ensamma liv, vad meningen är då han inte längre har någon kvar, då hans produktiva liv sedan länge är över. Längtan i honom värker och växer och drar, och för hans fötter ofrånkomligt mot den stora fabriksporten, mot porten därinom hans käraste minnen bor. Han står framför dom stora dubbeldörrarna och efter tjugoåtta år lägger han återigen sin hand, denna gång gammal och rynkig, på det rostiga gamla dörrhandtaget och känner dess metalliska kyla. För vilken gång i ordningen har han ingen aning om då han trycker ned handtaget, drar i det och den gamla dörren ännu en gång öppnas för honom. En svag varm vind slår emot honom från den gamla fabrikens insida och i den bor lukter från gamla tider, lukter från byggnaden, från gamla maskiner, olja, elektricitet och lukten av gammal välkänd arbetarsvett.

I ett blixtrande mjukt sken förs han av dessa trygga lukter genom årtiondena, tillbaks till tiden han älskade, tillbaks till sina vänner i fabriken. För sin inre syn ser han, tydligt och detaljerat som i en polaroidbild, alla hans gamla vänner stå samlade i hallen innanför portdörrarna. Precis som förr, som dom alltid gjorde före starten av arbetsdagen, pratandes, skrattandes och med glada ansikten skämtandes med varandra. Den svaga vinden avtar och med den lukterna och han är åter tillbaks i sin tid, åter tillbaks till sitt ensamma liv som han hatar så mycket. Han tar besviket ett djupt andetag och går in i den nu så tomma hallen, hallen där dammet ligger på allt som ett glömskans grånande täcke. Han går genom den tomma hallen medan minnen från förr åter börjar att väckas till liv, går mot dörren i dess bortre ända och läser högt skylten på dess framsida ”Omklädningsrum.” Han öppnar dörren och går in i ett avlångt rum längs vars båda sidor många smala och höga skåp står uppradade bredvid varandra. Trots tjugoåtta år och ett minne som har börjat att svika honom allt oftare, går han utan tvekan fram till ett skåp på rummets högra sida, nästan längst bort. På skåpdörren står ett namn han minns som igår, ett namn som aldrig lämnat hans minne och han låter fingrarna smeka den lilla namnskylten medan han åter läser högt ”Arne Mattiasson.” Arne Mattiasson tänker han, och minns en liten rund man som hade energi för tre personer, en liten skallig man med en krans av svart hår utmed öronen, en liten man som alltid hade nära till att skratta, som alltid hade glädjen i sina bruna ögon. ”Arne.” säger den gamle mannen, med en röst som darrar en aning medan han minns sin gamle kamrat som för närmare ett årtionde sedan gick bort.

Han vänder sig om och går över till skåpen på det avlånga rummets andra sida, till ett skåp nästan mitt emot Arnes. Han höjer handen även mot denna namnskylt, låter fingertopparna glida över dess släta plastyta och läser högt ”Mats Johansson.” och en smal nervöst lagd man står inför hans inre syn. En smal man med osäkra blå ögon, med händer som lätt fumlade, en man som liksom alltid ursäktade sig för att han fanns till. En man som då du lärde känna du insåg bara behövde en vän, min vän Mats. Den gamle mannen minns sin vän Mats som lämnade honom i en bilolycka för sju år sedan. Två skåp till höger om Mats skåp låter den gamle mannen ännu en gång sina fingrar glida över en namnskylt, men denna gång är han tvungen att torka tårarna innan han kan se och läsa det namn som står där ”Gösta Erlander.” Och den gamle mannen minns en stor bjässe till karl med mörka ögon under mörka, buskiga ögonbryn. En karl med ett kraftfullt ansikte, en karl som dom flesta vek undan bara pga hans utseende. En karl som var en teddybjörn på insidan, en karl som räddade honom den gången en trave med pallar ramlat över den gamle mannen. ”Gösta som jag saknar dig min gamle vän.” säger den gamle mannen med sprucken röst medan tårarna rinner utför hans kinder. Hans snyftningar låter instängda i det lilla avlånga omklädningsrummet, instängda tillsammans med gamla minnen inom honom, minnen han älskar, minnen som gör så ont. Han snörvlar till då en kraftig vind får dörren in till rummet att smälla emot utsidan av väggen, och den gamle mannen rycker till och vänder sig skrämt om.

Men ingen står där och vinden har upphört lika fort som den kom, och det enda som hörs är hans egna tunga andetag, och hans eget hjärtas hårda slag och han tar sig för bröstet och känner smärtan däri, känner rummet börja snurra runt runt och han lutar sig snabbt mot Göstas skåp. Den gamle mannen står där med hesa andetag tills smärtan i bröstet lättar, tills rummet slutar att snurra. Han reser sig från Göstas skåp och tittar mot det och säger ”Du var en bjässe till karl i livet, och du är ett stöd även i döden min vän.” Den gamle mannen tittar åter mot dörröppningen ut från omklädningsrummet, men då han fortfarande inte kan se någon stå där så går han ut i hallen igen. Till höger finns en större dörr som leder till själva fabrikslokalerna, och den gamle mannen går fram till denna dörr och öppnar den och innanför finns den stora lokal där han jobbade. Han går in i denna lokal, ut på dess nu tomma golv där bara fundamenten till maskinerna avslöjar var dom stod, fram till dess mitt och blir ståendes där. Ståendes där i andaktig tystnad. Lyssnande till den nu tysta lokalen, väntandes på ljud som sedan länge dött ut, önskandes att allt ville komma till liv, att allt bleve som förr, att hans gamla kompisar kom fram till honom, tog honom i sina armar och hälsade honom välkommen tillbaks. Men lokalen fortsätter att vara det den nu blivit genom dom tjugoåtta år som gått. Stor, tyst och ödslig, med väggar av gammal trött betong däremot inga ljud längre ekar, där den tjocka en gång vita färgen nu ålderdomligt gul flagar i stora hängande sjok. Från taket högt där ovan honom hänger lampor med smutsiga svarta skärmar, i långa marscherande rader, i sina en gång strömförande kablar, i sina egna svarta och nu döda navelsträngar.

Genom artonhundratalsfönsterna där dom flesta små smutsiga glasrutorna är trasiga skiner solen in därutifrån, skär genom damm som svävar i luften, får partiklarna att skina som små lysande flygande farkoster. Solen som belyser det slitna betonggolvets alla tusentals ringlande sprickor, rynkigare än den gamle mannens eget ansikte. Längtan växer i honom, värken växer i honom och den gamle mannen börjar gråta där han står, övergiven i sin ensamhet, ingen kvar att prata med, ingen kvar som frågar hur han mår, om han behöver sällskap, om han kanske behöver hjälp. Den gamle mannens djupa snyftningar river i honom, sliter i honom, får honom att skaka och smärtan är tillbaks i bröstkorgen, andhämtningen blir sträv, luftrören stryps åt och rummet börjar att snurra, snurra i en allt vansinnigare fart. Artonhundratalsfönsterna susar förbi, väggarna av gammal trött betong rusar runt runt och i taket korsas dom långa raderna med lampor i ett psykadeliskt mönster medan den gamle mannen faller mot det virvlande golvet med alla dom tusentals rynkorna. Faller genom minnen, faller genom längtan, faller genom tiden och lokalen vaknar till liv. Väggarna är vita och utan flagande färg, artonhundratalsfönsterna är rena och utan gluggar, maskinerna är tillbaks på sina fundament och dom långa raderna med lampor i taket är utan smuts och lyser starkt och klart över ett golv utan ringlande sprickor. Och lokalen sjuder av liv, av ljud, av människor som arbetar, som pratar, som skrattar och ler mot varandra. Av människor han känner igen, av människor som stannar upp, av människor som vänder sig mot honom och ler igenkännande. ”Hej Steffe!” säger en röst bakom honom, och han vänder sig om och där står lilla runda Arne med skrattet alltid så nära tillhands, med sina alltid glada ögon leende mot honom. ”Så roligt att se dig igen!” säger Mats, och av nervositeten syns inget tillsammans med vänner. ”Ja, vi har väntat.” säger Gösta, teddybjörnsbjässen som ger honom en björnkram, den kram han så länge väntat på.

VN:F [1.9.11_1134]
3.0/5 (4 röster)
Den gamle mannen i fabriken, 3.0 out of 5 based on 4 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.