Den döende mannen på heden

Den är som den döendes sista andetag. Vinden som talar viskande, svajande och suckande om sorg och intethet. Vinden som tyst risslande och visslande glider över den ödsliga, oändliga hedens torra, sedan eoner vissnade gräs. Vinden som varligt smeker den döende gamle mannens kropp, och lika varligt smeker den gamles livlösa hår, som liksom det döda gräset svagt böjer sig för denna osynliga hands tröstande beröring. Vinden som blir den enda smekning i den gamles sista minuter. Den enda närhet på denna ödsliga, tillsynes oändliga gamla hed, som omger den gamle mannens döende kropp. Ingen behöver tala om för honom, att detta ska bli hans sista viloplats. Ingen behöver tala om för honom, att han kommer att lämna denna värld lika ensam som han vandrat den. Ingen behöver tala om för honom, att ingen kommer att föra minnet av honom vidare. Svaga och darrande är hans sista andetag, och ingen behöver heller tala om för honom, att om han bara slutade att andas, så skulle den omintetgörande tomheten som nu fyller hela heden, ta honom i sin famn och föra hans sista tankar in i den nakna tomheten. Och trots den plågsamma vetskapen om, den stora ensamhet och smärta han vandrat i genom hela sitt liv, ett liv som varit lika utan mening eller betydelse som hans nu sista minuter, så tar han ändå ett nytt andetag. Och ännu ett efter det. Låter den sorgset viskande vinden svagt rissla och vissla nedför hans luftstrupe och in i hans lungor. Tillåter den att ge honom en aning liv till, förlänger det oundvikliga slutet som tiden utan försonande för honom mot. Döden och den förskonande intetheten bortom den. Och ingen behöver tala om för honom, att bortom detta tar ensamheten och sorgen slut. Men ändå tar den gamle mannen ännu ett andetag. Kanske i trots, kanske i en sista gnista från en utdöende livslust. Vilket går inte att se, i dom redan oseende ögonen. För blicken från dessa har precis glidit in i tomheten bortom detta. Ensamheten och sorgen har äntligen lämnat dessa ögon, men ändå, kanske som ett sista vittne till den smärta som fyllt dessa ögon, rinner en ensam tår tillrande nedför den gamle mannens intorkade kind. Över döende hud glider den och lämnar ett fuktigt spår, och med den en svagt kittlande sensation, som tillsammans med den tröstande, smekande vinden, blir den gamle mannens sista sinnesintryck när han äntligen vågar sluta andas och låta sig omfamnas av den förskonande intetheten bortom detta.

VN:F [1.9.11_1134]
2.7/5 (3 röster)
Den döende mannen på heden, 2.7 out of 5 based on 3 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.