The Womenbeating Championship

John kände sig stressad inför boxningsmatchen. Han tvättade ansiktet i vasken och betraktade i spegeln hur vattendroppar rann nerför hans kinder. ”Du kan det här”, sade han till sig själv och knöt ihop handskarna, därefter lämnade han klädlogen.
”Var i helvete var du? ” frågade hans tränare som han just hade mött i dörren.
”Jag samlade krafterna.”
”John, lyssna på mig. Du måste göra det här. Du vet inte ens hur mycket det betyder för grabbarna. De tänker: ’Vi kommer från samma miljö. Om han kan det, kan vi också det’ Förstår du?” Svagheten lade handen på Johns arm och gav honom en allvarig blick, en blick som uttryckte hur viktig denna match egentligen var. Svagheten var son till världens bästa tränare i kvinnoboxning – den berömda Mindervärdeskomplex. Denna match var därför avgörande för honom på samma sätt som denna var avgörande för John. Han ville inte svika sin fader. Han var tvungen att bevisa att han också kunde göra vilken man som helst till världsmästare i WBC.
”Inte alla företagsägare som är det. Tänk på det. Inte alla företagsägare vågar, inte alla tror på att de kan bli det. Men du är det. Du är en av de få kvinnoboxarna med eget företag, med fina kläder och fina naglar men du vet, du vet, att om det är dags att stå på ringen och klippa till nån och bryta de där fina naglarna och få de där fina kläderna att bli skrynkliga, så är det dags, så är det på fullt allvar.” John lyssnade fokuserad. Womenbeating Championship var av stor betydelse och det visste han väl. Det var lika med prestige, status och tillfredställelse. Han bet ihop tänderna, flyttade sig smidigt åt vänster och sedan åt höger, ställde sig i gard, gjorde några slag mot luften och riktade sig mot boxningshallen.
”Så ska det se ut!” uppmuntrade Svagheten. ”Jag har satsat min tid på dig! Visa att du är värd den!”
I bakgrunden hördes låten Eye of the tiger av Survivor. Det fanns inte en enda lediga plats på läktaren. Publiken jublade. I allmänhet bestod dem av icke deklarerade homosexuella män som på grund av sin egen homofobi inte ännu fogade sig i sin sexuella läggning och led i fiktiva förhållanden med kvinnor. Dessa fördömda kvinnor. John fortsatte att göra lätta och snabba rörelser mot ringen, han gick uppför trappan och så stod han där omgiven av tusentals åskådare. I de främre raderna märkte han andra kända kvinnoboxare sitta, Chris Brown och Bobby Brown, förresten var det inte lustigt att även James Brown var en kvinnoboxare? Det verkade som om varenda man med efternamnet Brown var en kvinnoboxare. John tog av sig rocken och ställde sig i det högra hörnet.
Nu var det motståndaren som trädde in. Musiken byttes. Ut ur högtalarna kom soundtracken till skräckfilmen Scream. Där gick hon. Hundrasextio centimeter lång djävul, klädd i en rosa rock med påskriften PEACE AND LOVE. De närvarande tystnade och tog sig för huvudet. ”Oh, för helvete” sade en storväxt man i folkmassan. ”Damn, man, I don’t wanna watch it” blev Chris Brown förskräckt. ”She gonna kill him.”
”I det högra hörnet, fyrtiotre vunna matcher och noll förlorade, åttiofyra kilo, John ’Av ingen anledning’ Tuvesson” inledde en man med ett garnityr på sig och en mikrofon i handen. Applåder genljöd genom hela salen. ”Och i det… det… a… andra hörnet…” darrade hans röst av rädsla. ”No… noll vunna matcher, fan det kommer att bli svårt… fe… femtioåtta kilo…”, ”God damn, she’s a monster!” avbröt Bobby Brown. ”Katarina ’För han hade en dålig dag’ Tuvesson” avslutade mannen och flydde från ringen blek i ansiktet. Också domaren försvann så fort han hade talat färdigt om vilka regler som gällde för en boxningsmatch. Ett år därpå ryktades det att han till följd av det trauma han upplevde den kvällen, hamnade i svåra alkohol- och narkotika missbruk och aldrig blev den samme. Alla var skräckslagna. John svettades av nervositet. Kvinnoboxningen var ett tufft yrke, även om han enbart utförde det på deltid. ”Förlåt John, jag var förblindad av min egen karriär.” sade Svagheten till sig själv från läktaren. Kampen satte igång. Katarina var oerhört aggressiv, hon gav sig på honom direkt, började med en uppercut, och följande: två korta raka stötar i magen och en rak vänster i näsan. Efteråt var det bara slag, slag, slag. Och igen slag, slag, slag. Hon var som en maskin. John blödde. Hans ögon svullnade och han såg knappt vad som pågick. ”Usch…”, sade mannen i garnityret. ”Någon måste stoppa henne. Hon är en psykopat” tyckte en ung blond kille.
”Den här kvinnan är farlig. Jag måste göra nåt annars dödar hon mig” tänkte John när han hade återfått medvetandet. ”Jag måste! För alla de stackars, oskyldiga och maktlösa mäns skull! Jag måste!” och då anföll han henne med en rak höger i ansiktet. Den våldsbesten var han tvungen att läxa upp. En halv uppercut till i käket, ett ljud av benbrott hördes, han flyttade sig skickligt från vänster till höger och från höger till vänster, slog en krok, ställde sig i gard, gav henne en serie dunkar i magen, en serie dunkar i öron, i ögon, i varje kroppsdel så att ingen skulle känna sig obeaktad. Tittarna hejade på. ”It’s my man.” sade Chris Brown, ”Det är jag som har tränat honom!” ropade Svagheten, ”Gör slut på henne!” överröstade människoskocken Svagheten. Katarina såg fruktansvärd ut, hon var svullen som en alkoholist och hade blå, lila och gröna märken på hela kroppen. Ringen var smetad med hennes blod, tänderna låg på golvet. Ett finalsmäll och… ”Knockout!” skrek garnityrmannen. Domaren dök tyvärr inte upp efter han hade sett Katarina Tuvesson. ”Och vinnaren är… John ’Av ingen anledning’ Tuvesson!” sade mannen i garnityr. ”Förutom själva matchen har du också vunnit… självförtroende! och det här Womenbeating Championship bältet! Allt sponsrat av kvinnor”, ”Woohoow!” hojtade samlingen.
Efter matchen skakade poängdomarna och de kända kvinnoboxarna hand med John och gratulerade honom segern, till och med islams lärda var på platsen för att säga grattis och ge honom tips på hur man slog kvinnor på det bästa sättet med Gudens välsignelse. Sedan intervjuades han.
”Jag åstadkom det jag hade tänkt mig åstadkomma. Och det va’ inte lätt. Jag förväntade mig att kämpa mot en som hade samma skills som jag, men hon va’ mycket svårare att slå ut än jag trodde… mycket svårare. Men ja, jag vann på nåt sätt, vad ska jag säga?…” berättade han för pressen.
”Hur känner jag mig efter matchen? Tja, jaaa… jag känner mig tuffare nu… mer motiverad. Det känns som jag är på en helt annan nivå nu… Vem vet? Nästa år blir det kanske Old Men Beating Championship?”.
”Tycker du, du kan klara det?” oroade sig en av journalister.
”Hehe, jag tror det i alla fall. Jag ska kämpa på. Träna hårdare. Träna och en gång till träna. Jag tycker att man måste sikta högt. Allt är möjligt. Jag började min boxningskarriär med att jag slogs mot handikappade och barn. Och idag står jag här och slåss mot de starkaste kvinnorna i Sverige. Katarina ’För han hade en dålig dag’ Tuvesson vägde hela femtioåtta kilon! Det var mer än min före detta fru! Vad kan jag tillägga mer? Jag gjorde ett enormt steg framåt.”

Den här novellen tillägnar jag J.T.

VN:F [1.9.11_1134]
1.0/5 (1 röst)
The Womenbeating Championship, 1.0 out of 5 based on 1 rating

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.