När är det dags?

När är det dags? När ska man veta när det är dags att ge sig av? När vet man att det har gått för långt? Kanske när man upptäcker att glädjen inte väger upp smärtan. Hon fingrade på tangenterna och tvekade. Nej, hon kunde inte skriva de där orden. För även om det låg sanning i dem så ville hon blunda för den. Hon satte pekfingret på tangenten och suddade ut orden, meningen och innebörden. Hon blundade, satte händerna för ansiktet och suckade djupt. Hon ville inte gråta mer, aldrig mer. När tog tårkanalernas innehåll slut egentligen? Hon drog handen över kinden och ryckte till av smärtan. Den var fortfarande öm och svullen. ”Fan” tänkte hon. Varför ska hon alltid ställa till det? Hon trodde att hon skulle ha hunnit tagit tag i disken och tvätten innan han kom hem, men hon räknade ju inte med att möta Sofia på stan. Sofia hade ju insisterat på att de skulle slå sig ner och ta en kopp kaffe och en semla medans de skulle tala om gamla minnen. Hon hade först tvekad och sneglat på klockan. Men sen tänkte hon, ”Herregud, hur ofta träffar jag mina gamla vänner egentligen?” Så hon hade gett med sig, satts sig ner på caféet och njutit av stunden då hon inte behövde tänka på städningen, studierna och allt annat. De hade suttit där på caféet i över två timmar, sen var Sofia tvungen att springa iväg, skulle möta sin fästman på stationen. När hon nu satt där, framför laptopen som han hade sagt åt henne att göra sig av med. Han hade sagt att han inte gillade tanken på att hon skulle vara ute på nätet, kanske börja chatta med någon annan och göra något riktigt dumt. Han hade sagt till henne, ”Lämnar du mig för någon annan, då är de det sista du gör”. Hon hade klargjort för honom att hon inte var inne på sådana hemsidor, allt hon ville ha tillgång till var universitetets hemsida, mejlen och facebook. Han hade gått med på de två första. Men facebook hade han varit mer tveksam till. ”Varför går jag bara inte? Varför tar jag bara inte min väska och lämnar honom?” Hon hade ju pengarna som hon ärvt, hon hade valt att inte berätta för honom vad arvet innehållit, även om det tog emot att ljuga för honom. Hon kunde åka iväg, resa, fly och försvinna. Men skulle hon lämna allt? Sitt hem, sina saker och ja, faktiskt honom. För trots att han kunde vara arg och våldsam så bad han oftast om ursäkt för att han gjort henne illa och kramade henne. Han viskade med den där rösten som var så övertygande, ärlig och lugn. Han förklarade varför han blivit arg, vad hon hade gjort för fel och vad hon skulle göra för att det skulle bli bra igen. Sedan kysste han henne i håret och kramade henne hårt. ”Du vet att jag älskar dig” viskade han.
Nu var han och tränade med sina vänner. Så hon var ensam i lägenheten. Helt ensam. Hon stängde datorn, la ner den i kassen och ner i lådan där hennes kurslitteratur låg. Långt under böcker om stadsvetenskap och internationella relationer. Det trådlösa internet som hon hade använt sig av la hon ner i sminkväskan. Sådär, nu kan han inte märka något tänkte hon och gick ut till köket. Hon gick förbli den stora spegeln, men vände bort blicken för att slippa se bevisen. CD-hyllan var fylld utav skivor och hon stod och funderade på vilken hon skulle lyssna på. Det fick bli lite Melissa Horn. Hon ställde sig vid diskhorn, skruvade på det varma vattnet och började diska tallrikarna för frukosten och gårdagens middag. Hon plockade sedan fram ingredienserna för att kunna laga köttfärssås. Satte en kastrull fylld med vatten på en av plattorna.
En halvtimme senare hörde hon nycklarna i låset. Hon plockade precis fram tallrikar och glas för att duka bordet. Hon hörde att han sysslade med något i hallen, men ville inte vara så påstridig och fråga vad han höll på med, så hon fortsatte i köket. Han ställde i dörren och tittade på henne. Hon tittade upp och log försiktigt medan hon ställde fram köttfärssåsen och pastan. Han bara stod där och betraktade henne, följde hennes rörelser med blicken. Han stillsamhet gjorde henne nervös så hon nästan tappade vinflaskan i golvet. Men hon lyckades fånga den snabbt och skrattade nervöst. ”Kom hit är du snäll” sa han. Hon ställde ner flaskan på bordet och tog två steg närmare honom. Först nu hade hon upptäckt att hans ena arm var dold bakom dörren. Han drog fram en bukett röda rosor, minst 20 stycken, stora, vackra rosor. ”Förlåt för att jag brusade upp tidigare idag, du vet att jag inte menade att göra dig illa” Han räckte fram blommorna till henne och hon tog emot dom och luktade försiktigt på dem. ”Du vet ju att jag älskar dig” sa han försiktigt och ja det visste hon. Hon kramade buketten så att stjälkarnas taggar skar in i hennes händer. ”Jag vet att du inte menade det.” Viskade hon. Sedan vände hon sig om, hittade en vas och fyllde den med vatten. Sedan ställde hon vasen på bordet.
Dagen efter låg hon död. Han fann henne i badkaret. Han skrek av smärta, ilska och tvivel. Han hade älskat henne, men aldrig vetat hur han skulle visa det.

VN:F [1.9.11_1134]
0.0/5 (0 röster)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.