Livet vänder

Jag är så tacksam för att få känna att jag gör skillnad, att känna att mina handlingar och min existens faktiskt betyder någonting för någon annan. Sitter på balkongen i lägenheten med utsikt ut mot gården och ser på barnen som leker nedanför, det känns att sommaren är på väg. Det blåser varma vindar och luften är fylld av sommardofter. När jag kollar in genom fönstret till sovrummet ser jag Emma som fortfarande ligger och sover, solen lyser i hennes ansikte och hon ser lycklig ut.

När jag tänker tillbaka på allt jag gått igenom det senast året känns det väldigt overkligt att jag sitter här idag och dricker kaffe på en balkong i en lägenhet som faktiskt är min egen. Jag trodde att förra sommaren var bästa sommaren i mitt liv, tills dess att den var över. Inte hade jag en aning om att alla middagsbjudningar, seglingar på lyxiga båtar, grillningar på skärgården, sista minuten resor till exotiska destinationer var det som skulle föra mitt liv till botten. Det kändes så lyxigt alltihop, alla gratis drinkar, öl till lunchen, vin till maten. Vad jag inte tänkte på var att det aldrig tog slut. Sommaren var över och jag skulle återgå till mitt vardagsliv som alla andra och börja jobba igen, skillnaden var bara att jag fortsatte leva sommarlivet. Öl till lunchen, vin till middagen och några drinkar efter det. Det slutade inte för mig som det gjorde för dem andra, många utav mina kompisar hade familj och barn eller ett seriöst förhållande. Jag var ensam. Hösten kom och det kändes deprimerande att ensam varje kväll sitta ensam i min lägenhet på avenyn och titta ut över alla par som passerade tillsammans, gick in på restauranger eller bara stod och konverserade. Då mina föräldrar dog i en bilolycka när jag var 15 år och jag var enda barnet hade jag heller ingen familj att vända mig till. Omedvetet så blev alkoholen min tröst.

Jag fann inget slut på mitt drickande och det gick bara utför, mina vänner började påpeka mitt osunda förhållande till alkoholen men jag bara stötte bort dessa kommentarer och valde att istället inte träffa dem. En dag på jobbet kom min chef in och ville prata med mig.
– Anders, flera anställda här på kontoret har påpekat att du kommer till jobbet och luktar alkohol, jag tror att du är väl medveten om att detta inte är tillåtet.
– Va! Men vad har dem fått det ifrån, vem har sagt detta?
– Jag tänker inte nämna några namn men det är flera på kontoret som kommit till mig och meddelat detta. Du kanske borde ta ledigt någon vecka.
– Nej! Vad är det du pratar om? Jag behöver inte ledigt!
Jag blev direkt rädd att min chef skulle komma på min hemlighet och om jag skulle vara hemma ifrån jobbet en vecka så visste jag ju hur det skulle gå, jag hemma ensam i min lägenhet hela dagarna. Det skulle ju bara inte gå, men jag blev beordrad att stanna hemma ifrån jobbet i minst en vecka och om jag inte skärpt till mig efter det så varnade han mig att jag inte längre hade något jobb kvar.

Denna vecka i slutet på oktober blev som jag förutspått, jag ensam i min lägenhet med alkohol och cigaretter. På torsdagen fick jag ett telefonsamtal från min chef. Jag var onykter när han ringde.
– Hallå!
– Ja hallå Anders det är Göran här, jag skulle bara meddela att du inte behöver besvära dig att komma till jobbet på måndag, du är avskedad. Städarna hittade din lilla gömma i din byrålåda och vi kan tyvärr inte ha en alkoholist här på kontoret. Jag hoppas att du förstår.
– Men vad fan, vem fan har varit i mina lådor?! Den jäveln alltså fy fan….
Göran lade på luren. Jag tänkte att jag skiter fan i honom, precis som jag skiter i alla andra, jag har pengar så jag klarar mig och jag vill inte jobba för någon skit som honom. I all min berusning tänkte jag inte på att jag faktiskt har räkningar som måste betalas plus att vid detta skede så var utgifterna för min alkohol konsumtion mycket stora.

Jag lagade heller ingen mat, det blev restaurang eller hämtmat. Mina utgifter var långt ifrån vad min ekonomi klarade av med tanke på att jag nu inte hade någon inkomst. Om jag inte konsumerat som jag gjorde hade jag förmodligen klarat av att leva på mina besparingar en längre tid, men med min växande konsumtion av alkohol så skulle jag inte klara mig mer än ett par veckor. Jag levde detta liv i två månader, sedan fick jag inte längre behålla min lägenhet. Jag hade inte bemödat mig att betala mina räkningar utan istället lagt pengarna på alkohol, taxiresor och restaurangbesök. Mina vänner erbjöd hjälp men jag ville inte ha den, jag agerade bara aggressivt och uppträdde på ett otrevligt och våldsamt sätt i deras bostäder när deras respektive och barn var närvarande. Tillslut ville ingen hjälpa mig eftersom jag stötte bort all hjälp som erbjöds. De hade gjort allt och kunde inte göra mer än att försöka att få mig att själv inse vad jag höll på med, att vad jag faktiskt gjorde var att förstöra för mig själv och andra på vägen. Att ingen annan kunde hjälp mig ur den situation jag satt mig i om jag själv inte var villig att kämpa för det och eftersom jag inte insett detta vid denna tidpunkt fanns det tragiskt nog inte mycket mer att göra från mina vänner sida än att se mig förstöra mitt liv.

Efter att ha levt ett liv på gatorna i ett antal veckor visste jag knappt vem jag var längre, jag brydde mig inte längre om hur jag såg ut eller vad folk tyckte om mig. Mat fick jag genom att snatta, pengar till alkohol genom att stjäla. En mycket kall och blåsig vinterdag i januari hade jag lagt mig under trappan vid p-huset för att sova. Jag hade nästan ingen känsel i kroppen och rösten hade jag inte mycket kvar av. Tidigt nästa morgon kom en äldre kvinna förbi som precis parkerat sin bil, hon fick syn på mig och försökte få kontakt. Jag var helt borta, hon ringde efter ambulans och såg till att jag kom till sjukhuset. Mitt tillstånd var livshotande, min kroppsvärme var så låg att om jag legat där i någon eller några timmar till så hade jag frusit ihjäl. Det sorgliga var att i mitt tillstånd jag var i så kände jag att jag faktiskt inte brydde mig.

Jag låg inne på sjukhuset i en vecka, mina vänner kom och hälsade på, jag fick blommor från medarbetarna på min gamla arbetsplats. Jag började komma tillbaka till mitt gamla jag, det var dock en lång väg att gå. När jag var tillräckligt bra för att lämna sjukhuset tog jag in på ett rehabiliteringshem och där stannade jag i 4 månader. Det var den tid jag behövde för att någorlunda komma på fötter och hitta tillbaka till mig själv, jag var självklart ännu inte helt frisk men jag hade gått en lång bit på vägen.

Efter att jag lämnat rehabiliteringshemmet bestämde jag mig för att flytta till en ny stad för att kunna börja ett nytt liv. Jag sökte flera jobb på olika juristbyråer i hela landet och fick tillslut ett jobb på en byrå i Stockholm, där skaffade jag mig med hjälp av en vän som bor i Stockholm en egen lägenhet. Min vän heter Jonas, han hjälpte mig med en del av räkningarna första tiden, tills jag fått en stadig inkomst. Inte nog med att det löste sig med jobb och lägenhet, jag träffade många nya vänner i Stockholm. Inte minst via AA mötena men även via jobbet, där jag även träffade min stora kärlek Emma. Det är underligt hur livet inom loppet av bara några månader kan total förändras till din värsta mardröm för att sedan vända och uppfylla alla dina drömmar. Livet är inte alltid lätt, det kan vara outhärdligt och allt kan kännas hopplöst men det kan också vara helt underbart. När man mår riktigt bra och man känner att livet är på ens sida då vet man att det är värt att kämpa när livet känns hopplöst. Att kämpa för de stunder i livet som är underbara.

VN:F [1.9.11_1134]
3.0/5 (5 röster)
Livet vänder, 3.0 out of 5 based on 5 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.