Kärlek

Hon vaknar upp, och genast kommer minnena tillbaka. Minnen som hon har försökt glömma, minnen som inte betyder något. Men de kommer alltid tillbaka…
Hon minns första gången de träffades.

Det var en regning eftermiddag. Hon halvsprang med huvudet nerböjt längs en grå gata. Plötsligt sprang hon rakt in i någon, och lyfte huvudet för att ursäkta sig. Men det första hon såg var ett par bruna ögon som tittade stadigt in i hennes. Direkt kände hon att han var den enda. Den enda för henne.
Han hade ett paraply, som han erbjöd henne att gå under. Det tvingade dem att gå tätt, tätt ihop. Plötsligt kändes inte regnet så kallt. Han var en eld som värmde henne från själen och utåt.
De satt på ett café och pratade i vad som kändes som evigheter. Höll varandras händer, såg varandra djupt i ögonen. Allt kändes perfekt, hon önskade att hon kunde behålla den här stunden för alltid.

Hon går fram till fönstret och tittar ut. Solen lyser starkt i hennes ögon. Det får henne att tänka på smärtan i sitt hjärta. Att allt är för sent. Hon drar ner persiennerna. Det blir mörkt. Mörkt och tomt, precis som hennes hjärta.
Hon minns den dagen hennes värld stannade.

Det var kallt, och hon drog halsduken tätare kring halsen. Men bara tanken på honom fick henne varm. Han hade ringt tidigare och berättat att han hade något viktigt att tala om. Hon var så nyfiken att hon gick och smålog för sig själv.
De möttes på det café där de hade träffat varandra för första gången. Han såg så underbart vacker ut där han satt. Det enda som inte stämde var en bekymrad rynka mellan hans ögon.
Hon frågade direkt om något hade hänt.
Han svarade med en gest som bad henne sätta sig ner. Sen började han berätta, om den andra. Den andra som han älskade mer än henne.
Hon ska inte vara ledsen, hon förtjänar bättre än honom. Hon är jättefin, hon kommer träffa någon ny. Dom var inte menade för varandra…
Hon reste sig upp. Tittade på honom med uppgiven blick några sekunder. Sedan började hon springa. Tårar skymde hennes sikt, men hon sprang ändå, sprang och sprang tills hon inte orkade längre. Hennes hjärta slog snabbt, men hennes värld snurrade saktare och saktare.

Det är svart. I hennes hjärta, och i rummet. Hon vägrar dra upp persiennerna, hon tvingar sig själv att leva i mörker och ensamhet, för att hon lät honom glida genom hennes fingrar. Försvinna för evigt.
Hon har så mycket hon vill säga till honom… Hon hittar en penna som hon börjar skriva på väggen med.
Jag älskar dig, du förstår inte hur svårt det är. Varje dag tänker jag på dig, även fast jag inte vill. Varje dag saknar jag dig, fast jag inte borde. Att glömma dig är som att komma ihåg kärleken du aldrig kände för mig. Men jag önskar dig inget ont, även fast du har orsakat mig så mycket smärta. För jag älskar dig för mycket.

Det hon vill ha sagt, förblir osagt.

VN:F [1.9.11_1134]
3.0/5 (2 röster)
Kärlek, 3.0 out of 5 based on 2 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.