Tunna skira sidentyger

Morgon solen var på väg upp. Långa slanka strålar smekte det grå himlavalvet. Tårar rann sakta av hennes kind. De rödgråtna ögon häpnade för en sekund över uppenbarelsen innan ansikte blev uttryckslöst. Den tomma uttryckslösheten var varken varm eller trygg, men heller inte ond och kall. Den var ingenting. Men känslan av att inte vara nånting var bättre än doften av honom. Doften som förfört henne, men som också förrått henne. Hon ville inte minnas den. Hon ville släppa taget om tanken på honom, göra sig fri från smärtan. Träden i fjärran vajade mjukt i vinden, gräset bredde ut sig som en yvig matta över marken. Men hon var miltals bort från den världen, helt ovetande om tidens gång. Hon lutade sig sakta tillbaka i det mjuka gräset. Gräset strök hennes rygg, så mjukt och levande. Hon lät det kittla hennes bara fötter, som ett sista minne av livet. Var modig sa hon till sig själv, kämpa inte emot, för nu ska vi glömma honom på riktigt. Sedan slappnade hon av, släppte allt motstånd. Tomheten började äta upp henne inifrån, som ett kompakt mörker slukade den henne. Först stunder av hopp och lycka. Sedan honom. Snart kunde inte ens tiden själv minnas att hon en gång existerat. Det som fanns kvar av henne var nu ett urholkat skal som låg i gräset. Tunna skira siden tyger fladdrade i vinden runt hennes kropp. Hennes blick var fäst långt bortom horisontens slut.

VN:F [1.9.11_1134]
5.0/5 (1 röst)
Tunna skira sidentyger, 5.0 out of 5 based on 1 rating

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.