Tomas dikt

Nu sitter jag återigen med hjärtat i min hand. Det ligger där så blottat och slår och bultar för omvärlden att se.
Har jag någonsin haft det i mitt bröst, mitt hjärta. Har det någon gång under mitt Mitt hjärta finns inte i min kropp. Det finns hos den psykiska och fysiska kärleken till dig. Det finns i osäkerheten och viljan att bli säker. Mitt hjärta bor i smärtan i dina grå ögon när du tittar på mig och undrar. Mitt hjärta är i beröringen som fanns där mellan oss, den rymd som nu är ett tomrum.
Vad jag skulle ge dig för att känna mig nu. Känna den säkerhet som pulserar och den vishet som bara kommer av misstagens dumhet. Mina misstag och min dumhet, låt det vara så.
Att tiden ska vara så svår att ge någon. Tiden som jag anser vara min fiende, men som nu är den enda att hjälpa mig finna vårt gemensamma hjärta. Att finna vår åder av kärlek, som dragit ihop sig och gömt sig under knivhugg av svek, hopp sedan smärta.
Om du bara tar min hand så pekar vi tillsammans var det gör ont. Där smärtan finns hos dig, där finns den även hos mig. Så låt oss lägga mitt kringvandrande hjärta i vårt gemensamma sår, låt oss se tidens tand sy stygnen för att läka trasigt kött och lugna våra ärrade vävnader.
Låt oss tillsammans peka var det gör ont.

VN:F [1.9.11_1134]
3.8/5 (8 röster)
Tomas dikt, 3.8 out of 5 based on 8 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.