Tomas berättelse

Jag vet det direkt. Kan känna själens darrande vid första anblicken av honom. Svetten som bryter fram i handflatorna och hjärtat som dunkar vildsint.
En kroppslig reaktion på en så välbekant syn som blivit mig främmande.
Han står vid ölen, längre än det andra och med sin vackra mun i ett leende, i urvalet mellan en Kilkenny och en Staropramen. Jag vet att det kommer att sluta med att han väljer båda två i alla fall.
Jag väger på fötterna ett tag, en kamp mellan sinne och kropp som fysiken vinner. Munnen torr som en öken och ryggen fuktig av en nervös förväntansfull svett. Som jag längtat och drömt efter detta möte, som jag fasat för sanningen det skulle bringa.
Tar en röd korg, medan en flyktig tanke om att fylla den med en flaska vin skulle se bättre ut men tänk om han hinner gå? Så jag kryssar mellan vin, likör och sprit för att komma till honom.
Synen av den jag älskat gör ont. Hur han förändrats fysiskt utan min vetskap, hur han byggt upp sin kropp med muskler och svett som inte jag fått ta del av. Men fortfarande samma Tomas. Fortfarande sitt rakade huvud och sina underbara händer som jag förförts av under två år.
Han står med ryggen mot mig i en ny jacka när jag anländer, så hårt det bultar i bröstet när jag bryter månader av tystnad mellan oss.
Förvånad chock sprider sig i hans ansikte när han ser mig och kramar om mig.
Jag blundar då, och doften som bara är han sprider sig i hela min kropp, känner den i mig längst ut i fingerspetsarna och det gör ont att få ta del av denna privata doft igen.
Så konstigt det är att ha olärt sig känna en människa. För plötsligt är vi intima främlingar för varandra; delande av minnen, smärta och glädje under två år förmörkas av denna långa tids tystnad. En avslappnad konversation med nyanser av interna färger ersätts plötsligt av nervösa harklingar och sporadiska frågor om ingenting och allting.
Och smärtan som finns där, ett spänt gummiband av längtan som snärtar mot redan ömmande hud. Samma grå ögon som alltid möter mina, men vi flackar båda, rädda för att fastna i det intet som redan är.
Mot bättre vetande bestämmer vi oss för att ses till kvällen. Farligt men alldeles för underbart och bitterljuvt för att motstå.

Vi gömmer oss bakom vännerna, alkoholen och krystad glädje och lättsamhet under kvällen.
Köksbordet är översållat med modingivande sprit- och ölflaskor och jag känner att jag druckit för mycket vin. Sista klunken sätter sig på tvären och har svårt att glida ned och jag får blinka för att fokusera.
Skrattar åt Tomas och Per som sitter med min kajal i handen och målar svart skägg i ansiktet på varandra.
Jag tittar på Tomas som sitter i en fånig hatt med kajalsmutsigt ansikte och känner en plötslig lust att sträcka fram handen för att röra vid hans kind. En sträcka som är milsvid att tillryggalägga nu men som var min rättighet för nio månader sedan.
Vi går alla huller om buller ned för trappen och ut i septemberkylan för att röka. Jag står bredvid och smuttar på en ciderflaska som kyler mina läppar. Hunden är med för kvällskissen och när Tomas i ett plötsligt infall börjar jaga henne och slänga pinnar blir smärtan som jag begravt för stor och tränger fram i varje por i min kropp.
Med vattnig blick springer jag på ostadiga ben upp i sovrummet och lägger mig. Sväljer och sväljer men mina ögon rinner obarmhärtigt och tårarna väter kudden under min kind.
Jag hör hur de kommer tillbaka till köket och gitarrplinket sprider sig mellan väggarna tillsammans med skrålande röster.
Hela mitt jag rister i känslan av det som varit och allt jag vill är att han ska komma till mig i mörkret; jag hör min egen puls och det brusar när jag försöker sålla ut ljudet av fotsteg i kakofonin av sång och skratt.
Och så står han där som jag vet att han kommer att göra och mitt hjärta slår tusenfallt och tårarna känns heta mot min hud.
Han sätter sig bredvid mig på sängen med en hand på mitt ben. Mina nervers kärna samlas under hans handflata och ger mig gåshud.
” Förlåt” säger jag. ”Men det gör så ont att träffa dig”.
Han nickar svagt i mörkret, vet hur jag känner, förstår vad jag menar.
”Men vi har gått igenom det här förut, Linn…” Säger han trött.
Jag vet allt som hänt och jag förstår hans osäkerhet. Jag har mer än en gång sårat den man jag älskat mest och dragit undan mattan under hans fötter. Jag har bränt mina broar och skapat en klyfta av ett förtroende som känns omöjligt att få igen.
Han reser sig upp och jag ser hur han kämpar med sig själv för att gå ifrån mig, gå och lämna mig och mina svek och mina ord bakom sig en gång för alla.
Jag skälver och mina händer darrar när jag springer efter honom och tar ett desperat tag i hans ytterjacka.
”Snälla, bara lite till” Ett krampaktigt tag om en sliten fåll. Han håller om mig igen, i strid med sig själv, och allt jag vill är att stanna tiden.
Att få behälla denna skärva av oss tillsammans i ett orört ögonblick som sträcker sig till för evigt. Hans hjärtslag mot mitt öra och hans värme om min kropp. Så ljuvt och så fruktansvärt självplågande på samma gång.
Jag har aldrig känt mig så fullkomlig och så sprucket trasig. Fuktiga andetag mot mitt hår och jag håller hårdare än någonsin förut, mitt livs misstag finns hos mig just nu att rättas till.
Han lösgör sig; hans armar lämnar kylan och tar med sig tiden.
”Jag kan inte göra det här igen.” Säger han och går.
Lämnar mig med all den sorg en människa fysiskt kan bära. Min panna mot den kalla fönsterrutan, min kropp redo att kapitulera och min blöta smärta som immar glaset.
Gode gud kom tillbaka till mig. Mina naglar gräver sig in i mina armar, vill slita köttet från benen för att det onda ska ta fysisk form.
En rörelse och han finns i rummet igen. Kramar om mig bakifrån och jag vet att han gör detta mot sin vilja, mer för min skull men också av kärleken som fortfarande lyser under sotet och askan.
Jag bönar denna gång, jag ber om något så själviskt som en tredje chans fast jag vet att det är försent egentligen. Att han inte har fler chanser att dela ut.
Jag dementerar allt han säger, jag stoppar hans tvivel och slår sönder hans kval med desperationen hos en drunknande som försöker rädda sitt eget liv.
Jag vet att han fortfarande kan känna mig blodet, så som jag känner honom i mig och har gjort varje dag och varje minut.
Denna gången vet jag att när han går kommer han aldrig mer att komma tillbaka. Och när dörren slår igen bakom honom tar han med sig mitt hjärta och min själ, mina lungor och min röst.
Kvar finns krampande muskler, brinnande hud och ett urljud av smärta som letar sig fram genom min strupe.
Vetskapen om att jag aldrig någonsin mer kommer att få älska honom fysiskt och psykiskt bryter ned mig totalt och jag skriker ut i mörkret. Det onda förgör min kropp och mörkret som omgärdar mig letar sig in genom min näsa, min mun och jag inandas det villigt med förhoppningen om att det långsamt ska kväva mig.
Tiden som jag så gärna velat stoppa i fickan och behålla lider och jag går provande ut i lägenheten och in på toaletten.
Den knappa stund som smärtan givit oss har delat sig till timmar för omvärlden och rummen är tomma och festen är slut för länge sedan.
Mina ögon i spegeln är svullna och mitt ansikte randigt av förstört smink. När jag tvättar händerna i handfatet slår knogar mot trä utanför och det känns lika tydligt som att dessa skulle bulta innanför pannbenet.
När jag öppnar dörren står han där, med mitt hjärta och min själ i sin famn som han försiktigt sätter tillbaka i min kropp genom sin blotta närvaro.
Han är anfådd och hans hud är kall efter promenaden. Kall mot mina brännheta fingrar. Han säger det finaste en människa någonsin uttryckt till mig.
Han säger att han har lärt sig att vara rädd om den äkta kärleken eftersom man bara har ett liv. Och att det var därför han vände tillbaka till mig.
Den 6 februari 2011

VN:F [1.9.11_1134]
0.0/5 (0 röster)

1 kommentar

  1. Hanna Skriver:

    Vilken gripande novell med mycket känslor. Tänk att kärleken kan vända från förtvivlan till hopp. Bara sådär. Man ska aldrig ge upp.

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.