Fastfrusen

Fastfrusen utanför dörren med blicken på ringklockan. Jag hade redan glömt bort vad jag hade tänkt någon vecka tidigare. Jag hade redan glömt de långa texterna jag skrivit för att få bort dig ur mitt huvud en sista gång. Jag hade lyckats, jag hade gjort det. Men nu. Nu var allt detsamma igen, och jag visste vad det betydde. Av någon anledning lät jag dig öppna dörren ändå. Av någon anledning fick du ännu en gång se mig, på botten, utan ord. Men denna gång var annorlunda. Denna gång var det dina ögon som var rödgråtna, denna gång var det din mun som öppnades och sen stängas. Att känna dörren smälla igen framför mig, att se att din smärta var på riktigt, att den var äkta, tog all kraft ifrån mig. Fosterställning på det kalla stengolvet. En blick på telefonen som visade 1 oläst sms. Jag hade ringt henne, för att försäkra mig om att hon inte var hemma. Det hade alltid varit så, ett ständigt smygande. En minut senare, en minut som kändes som en evighet, reste jag mig återigen upp. Jag plingade återigen på klockan och lät det hela spelas upp framför mig igen. Men jag var fast besluten. Jag tänkte inte gå härifrån. Dörren öppnades återigen, denna gång med ord. Ord som jag aldrig trodde skulle komma från din mun. ”Du har förstört mitt liv, fattar du det? Du kommer aldrig mer få se mig, ingen kommer någonsin få göra det. Dra härifrån, jag hatar dig jävla slampa” De var inte de sista orden som sårade mig. Jag hade hört de så många gånger förut. De var de första fyra, att det var jag som hade förstört hans liv, och inte tvärtom. Det var inte rätt, det var inte så det skulle vara. Trots orden som fortsatte komma ur din mun gick jag in i lägenheten. Lägenheten jag hade så många minnen från. Jag visste inte då att denna stund skulle bli ett minne som stod på repeat varje gång jag klev innanför samma dörr som nu. Att jag skulle låta allt återberättas för mig varje gång jag tog av mig skorna i hallen. Men det skulle det. Jag skulle se ditt ansikte där varje gång, som ett slag i magen. Och där stod jag, helt knäpptyst och hade glömt allt jag ville säga. Som fastfrusen igen. Jag kunde urskilja enstaka ord men fick inte ihop meningar. Ord som, förstörd, aldrig mer, hatar, slå ihjäl kom ur din mun. Jag kunde känna på din andredräkt och kroppsspråk att du hade druckit. Antagligen mycket också. Det var ett av dina sätt att tackla smärta, det visste jag. För en sekund tvekade jag och ville inget hellre än att bara springa därifrån. Men istället slängde jag ur mig en massa ord och meningar om hur ledsen jag var, hur mycket jag ångrade mig. Men det bevisade ingenting för dig. Du gick bara därifrån och låtsades inte bry dig alls. Du skrattade bara retsamt och kollade på mig med tom blick. Med den tomma blicken närmade du dig för ett försök på en kyss. Jag försökte putta bort dig, för jag visste vad den där kyssen skulle betyda. Den där enda kyssen skulle göra så att allt jag byggt upp skulle falla lika lätt som ett korthus. Den var så tunn, min mur mot dig. Min viljestyrka mot dig fanns inte inom räckhåll när jag behövde den som mest. Så jag besvarade kyssen, och jag visste i den sekunden att jag skulle behöva gå igenom allt återigen. Att alla kvällar jag gråtit över dig, alla försök för att radera mina minnen med dig snart skulle bli förgäves. Jag var tillbaka på ruta ett.

VN:F [1.9.11_1134]
4.0/5 (4 röster)
Fastfrusen, 4.0 out of 5 based on 4 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.