En ängels hämnd

För två veckor sedan dog jag. Jag blev mördad. 14 år, lång och blåögd. Mitt namn var Isabell Appelquist. Döden förbryllar många människor. Var kommer man? Hur känns det? Jag brydde mig aldrig om sånt. Fjorton år hela livet framför mig var konståkning,vänner och min pojkvän det enda som spelade nån roll.
Jag har gjort mycket dumt som människa. Snattat, ljugit och gjort dom som betydde så mycket för mig illa. Men det värsta jag nånsin har gjort var att den 6 juni rymma hemifrån.

Jag hade bråkat med min mamma. Jag var arg när jag tryckte ner mina kläder i en resväska. Tårarna svedd mot mina kinder när jag förgäves försökte få igen den. Jag smög försiktigt mot dörren som skulle leda mig till döden. Så försiktigt som jag bara kunde öppnade jag dörren och smög ut. Väl ute började jag gå i snabb takt mot tågstationen. Aldrig hade Hoby verkat friare för mig. Jag kände mig glad och stolt över mitt modiga beslut. Solen sken ner på asfalten och värmde mig där jag gick. Sedan slog det mig. Var skulle jag ta vägen? Jag bestämde mig för att göra något jag ALDRIG gjort innan..lifta. Inte så konstigt egentligen, men mammas ord om att aldrig prata med främlingar svedd till i mitt minne. Jag svalde klumpen i halsen och ställde mig vid vägkanten vid ST1. Det tog ett tag innan en bil äntligen stannade. Det var en silvrig Volvo med något tonade bilrutor. Fönstret hissades ner och en man i 20-25 års ålder log mot mig. Hans blonda hår var rufsigt och dom gråa ögonen glänste.
- Ska du ha skjuts? Frågade han vänligt.
- Äh, Ja.
Han öppnade dörren åt mig och bad mig att lägga väskan där bak. Hans bil var sval och luktade herrparfym.
- Var ska du? frågade han med ett leende på läpparna.
- Var som helst.
Vi satt tysta ett tag. Jag såg att vi åkte ut mot Karlshamn på den gamla vägen. Men så svängde vi av in på en skogsväg. Bilen skakade och jag grep tag om sättet. Han flinade åt mig men vände snabbt på blicken. Desto längre in i skogen vi kom desto misstänksammare blev jag. Tillslut stannade han och hoppade ut. Jag började tänka ut flykt-vägar och självförsvars-grepp. Jag insåg att jag inte skulle ha nån chans mot han. Han var lång och hans muskler svällde innanför hans tajta tröja. Han öppnade min dörr och bad mig stiga ut. Jag vägrade då jag började inse mitt öde. Jag hörde ett lågt skrockande och kände hans armar om mig. Han lyfte upp mig och jag kunde inte hålla emot. Sedan bar han iväg mig en bit för att sätta mig på en sten.
- Varför så rädd, frågade han med ett retsamt flin.
- Jag är inte rädd, stammade jag.
- Jaså inte.
Han drog mig närmare och jag insåg vad som var på väg att hända. I panik svingade jag mitt ben rätt i magen på honom. Ett litet stön hördes och hans grepp hårdnande. Jag bet i hans arm och sparkade honom flera gånger innan han tryckte ner mig på marken. Jag fick löv i mitt hår och rivsår på armarna. Han tryckte ner mig ännu hårdare och jag kände hur luften försvann för mig. Han slog mig flera gånger i ansiktet och jag kände blodet som rann nerför ögonen. Mitt huvud dunkade av trycket när han pressade ner det i löven. Han vände mig om så att min rygg blottades. Han slog mig tre gånger i bakhuvudet innan jag svimmade..

Mina föräldrar hade blivit oroliga och ringt polisen. En barnfamilj hade sett mig stå och vänta vid ST1 och någon hade sett mig bli upp plockad av en silvrig Volvo med tonade rutor.. Det tog polisen fem timmar att hitta mig. Deras hundar fick lätt upp spåret av mitt blod som pumpades ut hela tiden. Men när polisen kom fram var min kropp tom och blodet låg som en sjö runt min kropp. Dom letade i en vecka efter min mördare. Men bristen på bevis var för stor och mordet förbryllade polisen. Troligtvis tyckte folk jag varit korkad som hade liftat med en främling..

Den sista minuten innan jag dog bad jag tyst för mig själv att min mamma skulle förlåta mig. Det går aldrig att förklara vad som hände där näst när min kropp gav upp..

Jag gick på min egen begravning. Då var jag precis död och var osäker ifall ni levande kunde se mig. Grusen lätt inte under mina bara fötter. Jag gick försiktigt. Det var fullt med folk: skolkompisar, släktingar och..Jag sprang fram till honom.
- Hallå, James.
Han svarade inte. Min älskade pojkvän kunde inte höra mig! Jag ställde mig tjurigt framför honom och stirrade han i ögonen. Han blundade och jag såg en tår trilla ner på hans underbara kinder.
- Åh.
Jag försökte få bort tåren men den bara rann vidare.
- Nej, du får inte vara ledsen. Snörvlade jag fram. Snälla, jag är här framför dig!
Jag skrek och stampade. Ingen reaktion. Tillslut omfamnade jag honom. Höll han mot mig. Men han märkte inget.
Jag kunde inte vara kvar hos honom blev jag tvungen att inse. Tårarna rann nerför mina kinder och med knutna nävar gick jag in i kyrkan. Tiden kändes som om den stannade när jag såg min kära familj. Mamma å underbara mamma Trine. Bredvid henne stod min älskade storasyster Rosa. Rosa såg förvirrad ut men jag såg tårarna som rann nerför hennes pärlemor kinder. Trine stod där med ett hårt tag om Rosa. Hon var ledsen det syntes, hennes tårar var nog dom som gjorde mest ont. Men hon var även på sin vakt. Redo att slå till alla som kom nära hennes ända levande dotter. Jag klarade inte ens att gå fram till henne utan vände och sprang därifrån.

Jag sprang och sprang tills jag var på en landsväg. Stora fält med rapsblommor växte runt mig och jag såg en huggorm vid vägkanten. Allt var så vackert det spelade ingen roll hur arg och ledsen jag var. Utsikten var så vacker att den tog andan om mig. Jag stannade och begrundade min omgivning med ett leende på läpparna. Men så såg jag en välbekant silvrig bil som körde precis förbi mig. Bilen körde ganska sakta men verkade öka farten. Jag tog satts och slängde mig upp på biltaket. Jag fick klamra mig fast och mitt ben dunkade in i vindrutan. Jag tystnade snabbt och lyssnade efter tecken om han hade hört mig. När inget hände på en stund mer en att farten ökade. Jag insåg att jag skulle åka av om han ökade ännu mera. Jag kom och tänka på spöken som gled genom väggar och försökte koncentrera mig på biltaket. Sakta kände jag hur jag sjönk igenom och jag var riktigt stolt över mig själv. Jag landade i baksättet och såg en välbekant scen. Återigen såg jag min blonde mördare. Men han var inte själv, bredvid honom satt en liten brunett med ett osäkert leende. Ilskan välde inom mig. Jag lutade mig fram och skrek i hans öra.
- Du ska fan inte få ta hennes liv också!!
Jag lugnade mig och försökte komma på vad jag skulle göra för att rädda henne. Uppgivenheten kom. Jag kunde inte göra någonting alls. Men tanken på att han aldrig skulle få sitt förtjänade straff skrämde mig. Han skulle kunna mörda helt fritt tills någon tog fast honom. O jag var den ända som visste. Mina tankar avbröts när bilen stannade. Flickan såg sig skräckslaget omkring. Jag gled ut ur bilen och försökte förgäves komma på något som kunde hjälpa henne. Det var ett vackert ställe att dö på var den första tanken som slog mig. En vacker dunge med björkar runt. Jag såg honom bära ut henne och sätta ner henne på en stubbe.
- Är du rädd? Frågade han med ett elakt flin.
- Nä,nä nä. Svarade hon men hennes röst sprack.
- Jaså inte. Jag såg hur han njöt av den här leken. Han var stolt över att kunna överlista polisen och han njöt varje sekund som flickan led.

Jag visste att jag inte kunde rädda henne. Jag vände mig om och sjönk in i bilen. Hennes skrik ekade i skogen tillsammans med hans skratt. I hans säte såg jag den hjälpen jag behövde. Hans plånbok. Med ett glädje tjut koncentrerade jag mig på den och lyfte upp den. Det funkade utmärkt. Jag tog ut hans körkort och la tillbaka plånboken med ett glädje- hopp var jag ute ur bilen. Jag kollade inte mot henne utan fokuserade på hans rygg som var vänd mot mig. Tillslut stod jag bredvid honom och såg ner på hennes kropp. Hon var blodig och hennes ansikte var vänt ner i löven. Han satt på henne med ett lyckligt leende. Försiktigt böjde jag mig ner och la körkortet i hennes döda hand. Sakta stängde jag den och var nöjd med mitt fina bevis. Tillslut reste han sig upp och tog bort alla bevis, trodde han.. När hans bil åkt iväg satte jag mig ner bredvid henne och väntade. Där satt jag och sjöng alla barnvisor jag kunde och strök henne tröstande över ryggen. Jag satt där i tre timmar innan jag hörde poliserna med sina hundar. Hundarnas gläfste och ylade då dom precis som jag visste var hon var. Snart kom den första polisen fram. Anna, läste jag på hennes polisbricka. Hon undersökte kroppen och ropade på dom andra. En tekniker undersökte hennes kropp. Jag försökte tvinga henne till handen men hon tog sin tid. Tillslut var hon äntligen där. Hon lossade försiktigt fingrarna och plockade ut körkortet. Alla polisernas ansiktet lystes upp. Äntligen ett bevis!

Det sitter två änglar i en skogsdunge. Den ena är lång och blåögd den andra är är liten och brunett. Dom gråter. Men deras ögon lyser av lycka och på deras läppar spelar ett hämndlystet leende..

VN:F [1.9.11_1134]
3.9/5 (49 röster)
En ängels hämnd, 3.9 out of 5 based on 49 ratings

9 kommentarer

  1. Victoria Skriver:

    Gripande! Bra jobbat

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 4.0/5 (2 röster cast)
  2. Victoria Skriver:

    Riktigt bra skrivet! Fortsätt med det!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 4.0/5 (2 röster cast)
  3. Anna Skriver:

    Jag grät faktiskt en aning där vi begravningen. Väldigt bra skriven!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 4.3/5 (3 röster cast)
  4. bella Skriver:

    sjuuukt bra skrivet!! jag grät jag oxå :) super bra var den!! :)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 4.0/5 (3 röster cast)
  5. Alice Skriver:

    Jag älskade det! Du är så sjukt duktig på att skriva! Fortsätt så :)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 4.5/5 (2 röster cast)
  6. ebba Skriver:

    Shit! Snyggt skrivet! Jag har läst igenom novellen säkert 7-8 gånger nu ;-) Tårarna tar aldrig slut. ”En ängels hämnd” är verkligen en gripande och älskvärd berättelse som jag absolut inte kan släppa. Det är ganska sjukt att man kan i så mycket känslor i en så kort text. Jag hoppas verkligen att det blir mer berättelser från dig… för den här ÄGDE!! :D

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (2 röster cast)
  7. Ellen Skriver:

    Du är bättre än J.K rowling.

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (1 röst cast)
  8. ~~ Skriver:

    Skit bra! Jag avskyr i normala fall att läsa. Men jag kunde inte sluta med din novell! Den ägde verkligen och jag kunde verkligen känna tjejens sorg. Skit bra! fortsätt, skulle verkligen se fram emot en uppföljare! :)
    Riktigt bra titel btw!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  9. Izabella Skriver:

    Den är underbar du är fantastisk på att skriva noveller du borde fortsätta jag gillar denna novellen 100000% den är fantastisk som du snälla skriv mer så jag kan läsa dom jag vill hjärna läsa mer av dom//tack

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (1 röst cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.