Torktumlareffekten

Och så växte du upp. Bara sådär. Vem finns det att skylla på? Ingen, egentligen. För du blev ju trots allt förvarnad, jag menar, de sa ju det faktiskt till dig. ”Passa på att göra snögubbar nu, innan du blir för stor”. Så lite får du kanske skylla dig själv. För du trodde dem inte, det mesta som de sa var oftast bara ljug. Fast om du nu har växt upp, precis som de förutspådde, så kanske allt de andra som de sagt även det är sant. I så fall innebär det att du någon gång kommer välja de varma skorna framför de snygga, du kommer dricka alkohol för njutning inte för rusning, du kommer att skippa kvällsteet för sömnens skull. Du kommer att önska att du hade gjort fler snögubbar.
För plötsligt står du som sagt där, med avsevärd för små skor. Röda sandaler, som igår passade dig perfekt, de var nyinköpta. Även t-shirten känns mindre nu än förut, men ingen jacka har du på dig för att det är en kväll i juni. Den här sommaren skulle bli kall sa de – det var i alla fall en lögn som höll i sig. Lekparken med välsnurrade stänger, trädet som du brukade smälta samman med, gruset som hade penetrerat din hud så många gånger, hela parken, hela världen rymmer dig inte längre. Du har blivit för stor. Nu när ditt hjärta är ifyllt.
Innan torktumlareffekten, då björnberget fortfarande var ett berg, så hade du tagit fram cykeln. I korgen låg ICA-kvittot och marshmellowspåsen, sådant som barn grillar med. Du ropade ’hej då’ till dina föräldrar, som vinkade till sitt barn för sista gången. Hade du vetat att du skulle bli stor ikväll, så kanske du hade kramat om dem lite extra. Men nu visste du ju inte vad som komma skulle, så du gav inte bort mer än en förströdd hälsningsfras. De hade ju som sagt vetat om att du skulle växa upp, så cykeln var ett iväxnings-objekt redan när den köptes. Den krängde och revolterade men följde alltjämt ändå, dina små händer, spacklade med svart på naglarna. Du undvek att stanna vid alla korsningar eftersom de nya skorna aldrig nådde ner till marken. Hjulen fick rulla på, under gult lampsken, upp in i skogen. Fartvinden, konsekvensen av att cykla i ljusets hastighet, tog tag i ditt hår, drog undan ansiktsgardinen som dolde din unga, bannade hy. Den bad dig att stanna, vädjade dig att sakta ner och kanske om du inte hade haft så bråttom, så skulle du inte ha vuxit upp just än. Fast någon gång skulle ju cykeln blivit tvungen att stanna och tillslut hade du vuxit upp ändå. Så var det bestämt. Skepphultsjärnet var hårt styrd av fysikens lagar och musklerna i dina unga ben kvävdes då de motverkade gravitationen i uppförsbackarna. Lättare gick det i nerförs och innan du visste ordet av det så var du framme. Du hade snappat upp den bekanta röklukten långt innan dess att träden vek undan och avslöjade lägerelden. Runtomkring värmekällan stod de alla samlade, vännerna i vuxenförklädnad. Det var knappt så att de visste om att de bar masker. Inte ens du hade avslöjat dem, för även du hade ju låtsats. Vilket känns onödigt nu, nu när du har vuxit upp. Du hade lika gärna kunnat cykla lite långsammare när du tänker efter. Varför hade du haft så bråttom?
Musiken från de medtagna iPod-högtalarna slukade energin ur batterierna likt barnen som törstigt tömde sina petflaskor. Din cykel blev omsorgsfullt fastlåst runt en björk, det tog alltid en sådan tid för dig att låsa den. En gång hade den cykeln, den med hawaii-blommorna på, försvunnit. Du hade trott att de ljugit när de sa någon kunde ta den om du inte låste fast den med dubbellåset. Runtomkring den tiden, då borde du kanske ha förstått att det de sa var sanning. Cykeln blev stulen och du växte upp. Du låtsades tro och låste den numera extra noga, så noga att du alltid blev sist kvar vid cykelstället. Myggorna gick till attack mot varenda del av din blottade barnhud, i vad du trodde var en akt av ren ondhet. Men så här i efterhand inser du nog att de i samlad trupp, med gemensamma krafter försökte få dig att vända om. De ropade bönfallande att du skulle stanna upp! Men de desperata uppmaningarna smältes samman till ett enda surr där innebörden av utropen drunknade. De gav upp alla fredliga metoder och gick till angrepp för din skull, för att du skulle vända om, fly medan du kunde! ”Göm dig en stund till”, stanna inom den säkra bubblan, du nu vet, kallas barndomen. ”Varför stannar du inte?” Plötsligt gjorde hela världen en ansats: väldiga bergskedjor tornade upp sig, forsar kom springandes mot dig och marken klövs i miljoner och miljarder bitar! Men du gick inte att stoppa. Du vet nu att ingenting kunde ha fått dig att vända om. Möjligtvis det att döden kunde ha fält ut ett krokben, men inte heller det hade gett önskad effekt. För sudda ut dig från jordens karta, att banka ur batterierna ur ficklampan, skulle ju vara samma sak. Att du skulle vända om, skulle vara samma sak som att döda ficklampan. Att vara barn för alltid är inte meningen med spelet livet. Så batterierna fick ligga kvar och ljuset från lampan förde dig framåt.
Hans ”Hej” lät vattnet sippra ner längst med jordskorpan och den ensamma smilgropen läkte med ens ihop den såriga marken. Handen han höll fram drog din till sig och vant fördes de sammanlänkade underarmarna upp, och ner. Med ens står du där, två sekunder gammal, med ett hjärta som vuxit ur dina skor.

VN:F [1.9.11_1134]
3.0/5 (2 röster)
Torktumlareffekten, 3.0 out of 5 based on 2 ratings

2 kommentarer

  1. Susanne Skriver:

    Tyckte mycket om den.

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  2. Sandra Skriver:

    Jättebra :’D

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.