Sjukhus

Ett svagt pipande.
Var är jag?
Det piper igen.
Vad har hänt?
Pip.
Han fladdrar med ögonlocken, men kan inte få upp dem.
Pip.
Han slappnar av, försöker tänka igenom allting.
Pip, det irriterande pipandet fortsätter.
Vad hade hänt? Han skulle väl till Martin? Jo! Han skulle till Martin och sen skulle de till den där festen hos Ellen? Däckade han på festen? Han minns inget från festen alls.
När han tänker efter minns han inget om att han träffat Martin heller…
Pip.
Han försöker öppna ögonen igen, hitta någon som kan svara på hans frågor, men han får inte upp ögonen, han tänker tillbaka på vad han mindes från… Ja när var det? Hur länge hade han legat här?
Han tänkte tillbaka på dagen han sist mindes; Jag åt frukost, snackade lite med mamma, loggade in på msn, chattade med Martin. Vi sa att vi skulle ha förfest hemma hos Martin…
Han hade fixat håret, men inte så mycket så att moppehjälmen skulle förstöra allt.
Moppehjälmen? Mopeden? Fan! Varför skulle han trimma den så jäkla mycket?
Han minns nu, klart och tydligt: han hade kollat bromsarna, det var viktigt eftersom hans moped gick så snabbt, 90 kilometer i timmen på raksträckan. Han struntade i att hans kompisar tyckte att han var löjlig som kollade sina bromsar varje gång han skulle åka, det var faktiskt farligt att köra så fort.
Så varför skulle just han råka ut för en olycka? Varför skulle han som var så försiktig och kollat bromsarna råka ut för en olycka?
Ögonen flög fram och tillbaka under ögonlocken medan han tänkte febrilt på hur olyckan hade gått till.
Han hade åkt ut på huvudleden, njutit av den varma förmiddagen, den piskande vinden som slog mot honom genom det öppna visiret så han knappt kunde andas, han älskade det! Att känna vinden i ansiktet, fartens berusning.
Men sedan var det ju den där jävla kurvan! Han hade inte saktat ned ordentligt, han hade gjort en för snäv sväng, känt hjärtat pumpa, blodet rusa, han flög, han var medvetslös innan han ens nådde marken, enligt vad han kunde minnas.
Han försökte öppna ögonen igen, en smal strimma ljus bländade honom. Han stängde ögonen snabbt. Öppnade dem försiktigt igen och kisade mot det starka sjukhusljuset.
Ingen var där. Han försökte ropa på någon men fick bara fram ett ynkligt ’’allo?’’ .
Han harklade sig och sade lite högre ’’hallå?’’
Ingen service på det här stället eller?
Han vågade inte resa på sig, han kanske var allvarligt skadad. Han vred sakta på huvudet och försökte röra sig så lite som möjligt, han letade efter en hjälpknapp.
Han såg den, försökte sträcka ut handen mot den men armen svarade inte.
Han försökte igen med samma resultat.
Tårarna skymde hans sikt, han blinkade bort dem och försökte en gång till utan framgång. Han gav till ett frustrerat gnyende innan han gav upp.
Han såg upp i taket och lät tårarna rinna ner för hans kinder, han visste inte vad han skulle göra längre, hans liv hade gått sönder.

VN:F [1.9.11_1134]
3.4/5 (5 röster)
Sjukhus, 3.4 out of 5 based on 5 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.