Som en droppe i havet

Du såg genom mig.
Din blick. Du såg på mig som att vi känt varann för evigt, fast vi inte aldrig chansen att lära känna varann på djupet.
Du följde din kompis som skulle träffa mig och Elise.
Jag har alltid trott på ödet, att det som händer är menat och att det för något gott med sig.
Dina ögon glödde, ditt leende fick mina ben att svaja.
Du kramade mig det första du gjorde, det gjorde du med alla du mötte, men det brydde jag mig inte om. Du kramade mig och det kändes underbart.
Du flörtade med mig, kittlade mig, passade på att ta på mig. Det gjorde ingenting, jag njöt av det, jag ville ha din hand diskret innanför tröjan, jag ville känna dig nära.
Vi snackade om allt det oviktiga, skämtade om lätta saker. Nämnde aldrig skolan, jobbiga konflikter med andra, vi pratade inte ens om jobbiga småsyskon. Allt var så lätt och roligt, som att morgondagen inte existerade. Jag gillade det. Jag gillade dig.

Vi träffades ganska ofta på den tiden. Allt kändes underbart varje gång jag var med dig. Ditt sett att ta på mig, hur du såg på mig, du fick mig att känna mig så snygg och trygg. Jag ville aldrig lämna dig.
Du brydde dig om mig, du slog ner de som hade kaxat med mig, du var min beskyddare, inget fick såra mig.

Jag kommer ihåg när min mamma skällt ut mig för att jag inte hade städat på mitt rum och du blev så sur, jag trodde helt seriöst att du skulle mörda min egen mamma, bara sådär. Men sättet du tog ut din ilska på förvånade mig. Du svarade henne bitskt att jag skulle fixa det, men att jag jag haft så mycket läxor så att jag inte hunnit ta tag i det och sen när hon väl gått hade du rusat runt i rummet och plockat upp alla mina kläder.
Jag minns att jag berömde honom och sa vilken underbar kille jag har. Men din reaktion förvånade mig, jag visste att du inte gillade när jag kallad dig min kille. Jag visste inte varför, du bara inte gillade det. Men din reaktion, du bara stirrade ner i golvet, såg ut som att du skämdes. Jag hade inte förstått vad det betytt, men nu vet jag det.

En dag svartnade allt, jag minns att jag vaknade på sjukhuset. Pappa stod vid sängkanten och grät, mamma satt i en stol i hörnet, hon bara stirrade rakt fram.
Rummet var litet, men fint. Ett stort fönster som en skogsdunge och fina gröna tapeter klädde väggarna. Jag kände direkt att något var fel, att stämningen inte var som det brukade vara.
En läkare kom in, han förklarade att jag var sjuk. Att det var därför allt svartnat. Jag hade samma sjukdom som min mamma. En hjärntumör, jag var dödsdömd. Det fanns inget dom kunde göra. Det var bara att acceptera det, jag skulle ha ca 20 år att leva. Kanske att jag skulle få uppleva min 40-åriga födelsedag, kanske inte. Sen skulle inte jag orka mer.

Jag minns att jag träffade Marcus efter besöket, han lät mig gråta. Det var han som höll mig kvar på jorden, det var för hans skull jag fortsatte kämpa.

Vårt liv fortsatte, ingen utanför familjen och Marcus fick någonsin veta att jag var sjuk. Det var bäst så, då slapp jag förklara för alla.

Vi träffades den dagen. Dagen du aldrig kommer glömma, dagen jag lämnade dig. Du hade på dig din vackra tröja, den gråa som passade dina blåa ögon så perfekt. Jag älskade den tröjan och det visste du.
Vi hade träffats några gånger innan detta. Alltid för samma sak, aldrig för att gå på bio eller vistas offentligt. Alltid för att vara ensamma, så att ingen skulle störa. Men denna gången var det annorlunda.

Du skickade ett sms dagen innan. Du skrev att du ville träffa mig, du sa att du hade något fantastiskt att berätta för mig. Jag trodde så klart att det handlade om oss, att du hade kommit fram till att du och jag skulle passa så bra tillsammans, på riktigt, offentligt.

Klockan slog tolv mitt på dagen, det var en fin vinterdag snön hade redan kommit och det var runt 2 minusgrader ute. Men solen sken och luften kändes frisk och härlig.
Vi träffades på resecentrum, som du hade sagt. Jag såg på dig att du var glad över något, men på något sett kändes det inte likadant när du kollade på mig. Det kändes som att du ville undvika mig med blicken, att jag inte var värd din uppmärksamhet längre. Men snabbt rättade jag mig själv i tanken, så fick jag inte tänka. Din kram var kall, hård och inte alls som den brukade vara.
Jag minns att jag frågade dig vad som var fel och jag kommer ihåg ditt svar som förbryllade mig. Du sa att allt var perfekt, att det inte kunnat vara bättre.
Det fick mig att glömma den kalla kramen och den hårda blicken, du sa ju att allt var perfekt.

Dina ord. Kalla som den kallaste stenen.
Du sa att jag var smutsig, kallade mig hora. Du sa att du ångrade allt du gjort med mig, varenda kyss, varenda beröring som du gett mig.
Du sa att du hatade mig och allt jag rörde.
Dina ord träffade mig hårt, jag kände att jag föll. Föll i mina tankar.
Jag ville få bort smärtan från mitt hjärta, ville fördela smärtan, inte tänka på hur ont det gjorde i det ställe som tillhörde dig. Ditt hjärta som placerats i min kropp.
Du var anledningen till min existens.
Jag hade aldrig hört dig säga orden. Men jag trodde att jag visste ändå, att du älskade mig. Det hade varit självklart, men jag hade tydligen haft fel.
Du var anledningen till att jag fortfarande var vi liv, men om du lämnade mig, varför skulle jag då fortsätta leva?
Tåget tjöt. Jag tänkte inte. Ville bara bli av med smärtan, ville bli av med tankarna.
Det sista jag hörde var ett skrik från dig.
Utan dig är jag som en droppe i havet, men med dig var jag hela oceanen.

Nu har jag frid. Jag har tystnad och jag har inga känslor. Allt är svart och det ända jag kommer ihåg är det jag nu berättat.
Om du vill mig något, finns jag för att hittas i himlen, men för din egen skull. Ta inte snabbtåget upp hit. Ta den långa vägen, den smärtsamma, den väg som kommer ge dig glädje och sorg.
Jag tog tåget, det är något jag ångrar.

VN:F [1.9.11_1134]
3.8/5 (5 röster)
Som en droppe i havet, 3.8 out of 5 based on 5 ratings

4 kommentarer

  1. Jenny Skriver:

    oj! den var verkligen bra, och jag menar verkligen verkligen.. du har inga tips på hur man skriver en bra novell, eller har lust att läsa en novell jag skrivit och sedan kommentera vad jag kan göra bättre? skulle vara till stor hjälp, jag behöver verkligen lära mig att skriva, bra. maila mig gärna jenpa123@hotmail.com (gärna också andra som har lust att hjälpa) tack ;)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  2. hanna Skriver:

    hej det här var verkligen en bra novell tycker jag skriv mer om kärlek.
    snälla

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  3. Frida Skriver:

    Hej, jättebra novell!:) De ända som inte var bra var hur sorgsen man blev i slutet, men de e ju meningen i de hela!:) Tycker om de du skrev om att hon ångrade sig i slutet där, den va jättebra!:)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  4. Malin Skriver:

    Verkligen fin. Och vacker liknelse som fick ge namn åt novellen, den passade verkligen berättelsen. Och det var så bra när du lät en ana den sorgsna undertonen. Man visste att något hemskt skulle hända så man satt på helspänn hela tiden.

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.