Att skriva om dig i imperfekt

Vinberusad, lätt känslomässigt härjad och med en underton av ren livskris bestämde jag mig redan dagen efter fredagen för att inte överleva dig. Kalendern var uppslagen och fylld med planer att ta sig någonstans, på glaset skymtade ett märke av rödaste läppstift. I min soffa var stämningen förvånansvärt upprymd trots en abnorm samling människor. Där var Judas, naturligtvis. De sju dödsryttarna och Hussein och Göran fucking Persson, Aristoteles var inte det minsta historia utan han satt och diskuterade botoxfyllda läppar på bästa sändningstid. I andra soffan hade Spader Dam sina ben korsade, tre av de sju dvärgarna sjöng körsång på halvfart och i alldeles fel tonart. Heliga Maria och Anna Lindh spelade gitarr i otakt. Kling och Pippi långstrump grovhånglade i fåtöljen intill.
I rummet bredvid pressades tänder. Jag var så uppfylld av mitt anorektiska självbedrägeri att händelserna i vardagsrummet tedde sig fullt naturliga. Det var inte mycket absurdare än de andra världskrig jag valde att förringa som nyligen faderlös sjuttonåring, jag drack rödvin utan känsla och finess. Ni kunde inte precis komma med några invändningar, hur oskadliggör man en dotter som precis funnit en pappa död? Det var bäst att låta henne vara, det låg trots allt inte i hennes natur att gå vilse.
Och jag hatade såsom endast en självsvältande är kapabel att göra i den totala brist på verklighetsinsikt som följer dagarna efter en brutal förlust. Jag hatade släktingarna som fyllde lägenhetens alla kvadratmeter med röda blommor och ömkande blickar. Ingenting hade gjort min pappa så glad som en liknande tillställning, men aldrig var det någon som tog initiativet då han kunnat närvara. Alla de han hållit av samlades äntligen på ett och samma ställe, men det krävdes ett dödsfall för att det skulle ske. Att de kunde med, jag förstod inte. Det var som ett hån mot hela vårt så kallade familjeliv, ett hyckleri utan dess like.
Jag hatade vidare alla de Gudar jag inte trodde på, hatade likväl djävulen och Aftonbladets chefredaktör, Madonna och grannens enerverande hund Bosse. Framförallt hatade jag min pappa. Hade han varit vid liv hade jag med största säkerhet gjort mig skyldig till någon form av våldsbrott, för så hämningslös är man.

Veckan innan begravningen åt jag choklad. Gick ner mig till en komprimerad naturkatastrof i fyrtio kilo människokropp och jag förblev tydligt oberörd. Jag färgade mitt hår rött. Naglar mot tänder tills fingrarna täcktes med blod och jag drack rödvin med antika filosofer på mitt rum vars dörr pryddes av skylten ”stör ej” för att förstå min egen hemlighet. Sedan kröp jag över mattkanten, satte tiaran på plats och gick med kajalsuddig blick in till den grå massan släktingar i vardagsrummet och bad mamma beställa pizza.
”du, jag är så jävla hungrig, ska vi beställa några pizzor?”
”du kan väl inte på allvar vara sugen på mat nu?!”
”alltså, jo, ingenting blir väl lättare av att vi inte äter och sover?”
”fyfan, hur kan du ens tänka på sådant när din egen pappa just lämnat oss?”

Det var de enda orden vi växlade veckorna som följde. Jag ringde själv pizzerian och bad om två familjepizzor med extra ost, någonstans ville jag bevisa att jag haft rätt. Det hade jag naturligtvis, såfort maten stod på bordet kastade sig rovdjuren med mamma i spetsen över sitt byte, hon glömde genast bort sin tysta anklagelse om hunger kopplat till någon slags okänslighet. Det kändes förbannat bra.

Veckorna efter min brutala upptäckt av blod mot sovrumsgolv och orörlig kropp i säng försummade vi varandra, och det med all rätt. Vad jag även försummade var den rationella verkligheten, jag befann mig i en schizofren dimma där alla gränser mellan verklighet och fantasi var raderade. Att Judas och Ruter Dam dansade brakedans i min soffa är inte en illa vald symbolik för min egen ambivalens utan en alldeles verklig upplevelse. Jag minns skrämmande väl hur det kröp insekter under mitt skinn, det var ett faktum som inte gick att kringgå. De krälade omkring där, ersatte underhudsfettet och planterade mängder av ägg i mina blodådror. Ibland kunde jag rent av höra dem skratta hånfullt åt min patetiska sorg. I hysteri försökte jag riva mig igenom hudlagret för att komma åt dem, slita de oinbjudna parasiterna ur mitt blodomlopp, men det enda som hände var att jag fick en ask lugnande och några plåster på såren. Insekterna förökade sig snarare, som draken man hugger huvudet av men istället växer där ut två, tre, fyra, tusen, miljoner, jättemånga huvuden och tids nog måste man ge upp. Jag kapitulerade redan efter första felsteget, slängde ut alla dvärgar som sjöng fel stämma på repeat, beställde fler pizzor och sov bort dygn på kemisk väg. Korta minnesfragment finns nedpräntade med bläck mot dagbokspapper, jag var ett mysterium som inte går att lösa. Fortfarande vet jag inte säkert vad som faktiskt hände veckorna innan begravningen, allt jag kan konstatera är att jag var aningen ur balans.
Jag är glad att jag under denna tid inte ägnade alltför mycket tid åt religiösa funderingar, jag hade förmodligen gått bort mig så i mitt självbedrägeri att jag blivit helgonförklarad i bara farten. Så rationella var tankarna.
Jag isolerade mig ifrån allt vad verklighet innabar. Familj och släkt kunde naturligtvis inte hantera mitt smått psykotiska tillstånd, alla hade vi fullt upp med vår egen tragik och när det blev dags för begravning lamslog mig insikten att jorden fortfarande snurrade. Varje sekund tickade förbi i samma förbannade takt som i livet innan, reklamaffischer på psykedeliskt magra HM-modeller klädde busskurerna och hyn blev genast torr och frånstötande rödflammig när fötter sattes mot asfalt i den kyliga världen. Aldrig tidigare har verkligheten våldtagit mig så brutalt såväl emotionellt som rent fysiskt, pulsen gjorde revolt och alla mina fantasivänner gick upp i rök och plötsligt tog riktiga personer form på min näthinna, alla var de svartklädda, alla stod de i viskande klungor utanför kyrkan.
Jag rusade därifrån och hamnade på en flygplats utan handbagage men med en enkelbiljett till Hawaii. Nä.

Jag var iklädd en svart långklänning som Madonna designat och jag i efterhand klippt kortare med kökssax. På parkeringsplatsen stod så många av mina vänner att kinderna genast färgades av mascara. Vattenfast my ass. De var här för min skull och aldrig tidigare hade en gest berört så mycket. Vi gick bortom de vuxnas synhåll och David tände i fullt samförstånd ett par egenrullade cigaretter. Jag tvekade inte en sekund och efter några djupa halsbloss befann jag mig äntligen i min egen lilla värld igen. Det fanns ett sätt att fly trots allt, och vi vågade oss in i kyrkan när det blev dags trots mitt förlamande gapskrik. Traditionen till ära var jag tvungen att sitta längst fram bland den familj som jag, i ren självbevarelsedrift, fortfarande såg på som fullblodiga hycklare. Jag höll huvudet högt ända tills dess att klockorna börjat slå, då exploderade jag och Judas och de sju helvetesryttarna och alla stod de runtom mig och knivhögg brutalt och inte bara i de symboliska organen för sorg och kärlek, hjärtat var i själva verket något som de strategiskt undvek och jag sprang såfort att klackarna bröts itu och tiaran hamnade på sned, jag vände inte tillbaks. Det var någonting ni aldrig förlät, det var min pappa som låg där precis framför mig och var så jävla död som en människa kan vara och jag förväntades sitta med pulsen under kontroll och bara se på hur han låg där. Inte nog med det, efter ett tag skulle vi alla resa oss, gå fram till kistan och ta avsked av en redan död som aldrig bemödat sig att ta avsked av mig. Inga oidentifierbara cigaretter i världen kunde få mig att plåga mig själv till den fullständiga bristningsgränsen, det var någonting ni aldrig förlät mig för. Mina revben berättade en historia ni aldrig kunde förstå.

Jag fattade som sagt omedelbart beslutet att inte överleva dig. Månaden innan begravningen, å herregud, men du blir historisk med alla de maskor du skapade! Processen stannade, du åt upp mig och det gjorde så ont. Så jävla ont. Du var en växande tumör innanför revbenen, som en protes vars fantomsmärtor aldrig stannar upp. Du var en sjukdom och du var fan som cancer. Jag stängde in mig i mitt glashus och kastade sten mot väggar utan eftertanke tills dess att jag somnade av ren utmattning.
Och gud, vi hade sådana levande diskussioner, du och jag.
”vet du att du inte finns längre?”
”har du färgat håret?”
”å pappa, fan, vad spelar det för roll vilken färg mitt hår har?”
”du klär i rött.”
”allt jag gör från och med nu är för att glömma och minnas dig på samma gång. Ibland inbillar jag mig att gränsen är hårfin.”
”hur går det med skolan?”
”å pappa, fan, vad spelar det för roll hur det går i skolan? Fast om du verkligen vill veta så sätter jag aldrig någonsin min fot där igen, jag tänker stanna här för att du inte är kvar.”
”var försiktig med din mamma.”
”du liksom tog henne med dig, förstod du aldrig det?”
Längre än så kom vi aldrig, också sa de att förnekelsen var mitt dilemma. Kan du klandra mig för att jag fräste ”bullshit” och vände mig om?

Det enda mina dagar bestod utav var att vänta ut tiden. Einstein var naturligtvis med gänget i mina soffor och försökte förklara relativitetsteorin för mig utan framgång, jag har aldrig trott på tiden och klockslagen slog så förödande hårt utan att röra sig framåt i alla fall. Och missförstå mig inte när jag säger att jag väntade bort sekunder, att överleva utan minsta antydan till marginal är endast en fråga om ren tur. Statistiskt sett så finns jag inte mer, trots att man gärna hävdar motsatsen. Jag var alldeles lugn i övertygelsen om att jag skulle självdö såfort tiden givit mig tillräckligt med energi för att kasta mig över ett broräcke eller någonting annat dramatiskt. Inte en enda gång övervägde jag möjligheterna, sedan den stund då jag såg dig pulslös visste jag att jag inte ville överleva dig. Det var inte heller ett faktum jag sörjde, jag ville helt enkelt inte vara med längre.
”du måste rycka upp dig, Anna”
”å pappa, fan, du fattar väl att jag inte kan!”
”för guds skull, visa dem att du är min dotter som aldrig skulle ge upp!”
”å pappa, fan, förstår du inte att du gav upp före mig. Det är det som gör mig till din dotter, inte dina lögner om någon genetisk styrka!”
”Tänk på din mamma.”
”du liksom tog henne med dig, förstod du aldrig det?”

Ungefär i samband med begravningen började de medicinera bort dig, vi slutade prata med varandra och det var ganska skönt. Du fattade ändå aldrig någonting.
Själv återvände jag mer och mer till verkligheten för var dag som gick, först efter begravningen levde jag upp till min roll som fighter. Efter ett par månader av rutinmässig vardag började jag inse att jag aldrig skulle självdö trots allt, tanken slog mig brutalt och lämnade svidande brännmärken på mina handleder. Men det hade gått för långt för att hejda vid det laget, något slags hopp hade börjat driva på inom mig och det var försent att bränna broar. Ibland funderar jag över ifall det är modigt att ge upp, och jag är beredd att medge att det krävs en viss dos kurage för att sätta sina planer i verket. Men vad som räddade min pulsrytm, utan att lämna utrymme för vidare spekulationer, var endast renodlad apati. Det fanns ingen energi kvar när du lämnat. Ibland tycks människokroppen vara aningen ogenomtänkt, som det faktum att det krävs en viss mängd energi för kroppen att kunna somna. Du sa alltid åt mig att äta någonting litet när John Blund strejkade, för man kan faktiskt helt enkelt vara för trött för att orka göra någonting åt det. Och, ja, det var precis vad som hände, men i större skala.

Det har gått två år om vi ska snacka ren akademisk tid, ibland känns det snarare som femtio år och vissa dagar dog du igår. Ibland glömmer jag bort att du inte finns och ringer till pappa mobil, det är lika förlamande varje gång. Det finns perioder då jag rent av talar om dig i futurum, tiden fungerar inte idag.
Jag kommer nog aldrig se samma saker som andra, trots att jag rest mig tillräckligt för att påstå att jag rent av är relativt stabil i jämförelse med då. Du står i varje gathörn och röker John Silver, ditt namn står i varje gatsten, en alldeles personlig Walk of Fame. Det är inte stjärnor jag ser, det är alltid bara du, en simpel väderprognos på tvåan kan tyckas harmlöst för omgivningen men i min värld är det dig de pratar vilt om. Du regnar bort i syd, någon helt annanstans är du en sol som skiner och turisterna bär mörka glasögon och för övrigt innehåller varje skrivet ord ditt namns bokstäver. Den vackraste kärlekshistorien i bokform kan få mig att stanna i sängen i dygn av ren apati, jag ser dig där andra ser glädje och jag ser dig även när jag blundar och jag har så många gånger kämpat för att få näthinnan bortopererad eller åtminstone hitta ett sätt att kontrollera den, men nej. Du är stjärnkartor på trasiga armar, vattenfast mascara på blinkande ögonfransar, du är adrenalinet som driver atleten framåt och du lämnar mig inte ifred hur mycket jag än skriker åt dig att inte finnas mer. Jag kommer aldrig att se på världen på samma sätt igen, och jag har vant mig vid tanken på att pulsen kan skena iväg utan förvarning vid minsta lilla antydan som för de andra kan tyckas fullständigt oförståeligt. För övrigt kan man inte medicinera bort ett verklighetsförankrat spöke på heltid och återigen händer det att vi talar med varandra.
”Anna, jag är stolt över dig, det vet du va?”
”Det borde du va. Som fan. Jag förstår fortfarande inte hur du kunde med att lämna.”
”Jag är ledsen, min rugguggla, så ledsen.”
”Det är jag med. Fast jag hatar dig inte längre. Även om det vore skönt ifall du slutade dyka upp när man minst anar det. Det är uttröttande att behöva ha varningsblinkers på varje vaken sekund för att känslostormarna är så opålitliga.”
”Det blir lättare, stjärnan min, det blir lättare.”
”Ha, grannens hundfanskap har äntligen flyttat till en annan familj, dom stod inte ut.”
”För min del hade gärna hela familjen hamnat i fosterfamilj!”
”Å, fan, pappa jag saknar dig! Du vet, när jag säger sådana saker tittar omgivningen på mig som om jag vore redo för bältessäng, ingen förstår såsom du.”
”Du måste ta hand om din mamma.”
”Å, fan, pappa, du tog henne med dig, förstod du aldrig det?”

Du är inte bara en sjukdom längre, du är även vaccinet emot en annan. Mina fantasivänner har jag skickat långt härifrån i ett egendesignat rymdskepp, de sitter nu på en annan planet och kanske i ny sörjande människas fatalt sjuka verklighet. Mitt liv börjar äntligen bli på riktigt dig till trots, mycket nyansfri och nyckfull men jag har för vana att sätta fötterna mot golvet varje morgon, som att erkänna att även idag kom trots allt. Det är jävligt skönt, om man får säga så. Pappa, jag älskar dig såsom ingen annan men jag är hämningslöst tacksam att jag överlevde dig och nu inte har en tanke på broräcken och knutar i rep. Knivarna och gafflarna som tidigare slagits inom mig tog du faktiskt med dig till Nangijala, eller var du nu kan tänkas vara, och Anna version femtio kilo hade förmodligen inte klarat sig mycket längre utan en förändring för två år sedan.

Fortfarande är det omöjligt för mig att tro på Shakespeare. Just därför att han påstås ha skrivit historia, men hur skulle det vara sant, när jag inte finner dig i en enda av hans stavelser. Likväl kan jag aldrig ta åt mig av Freud som påstår att du kan trängas ur mitt blodomlopp, om jag bara andas i någon jävla fyrkant. Rentav självaste Rom känns som en enda stor bluff för, hela Påvens stad har liksom fortsatt leva som att den inte fattat att du inte är kvar ibland oss. Paradiset är skrattretande, och finns det så lär vi hamna i helvetet i alla fall. Ingen bibel eller Koran nämner ditt namn och utan dig är helt enkelt ingenting äkta. Så många ord jag aldrig kommer lyssna på, du tog med dig mer än någon ännu lyckats förstå. Jag lever inte i samma värld längre. Du vet att jag är hel och ren och clean och sånt, och ingenting lär någonsin få mig att tappa balansen såsom du gjort. Jag har det bra utan dig tillslut. Och fortfarande händer det att vi pratar med varandra, mindre konstlat än någonsin.

”Tänk ändå pappa, att så många ord rörande dig och endast dig har lyckats komma på pränt, det är skrämmande. Det går inte att formulera dig, ord är fysiskt otillräckliga när det gäller sådant som gör ont, sådär på riktigt jävla förlamande asont. Men jag har gett det en chans, och antar att det är ett steg på vägen.”
”Anna, jag är stolt över dig, det vet du va?”
”Det borde du va. Som fan.”
”Har du färgat håret?”
och det är här jag börjar inse att min pappa upprepar samma repliker i varje samtal. Nästan som om hans röst inte vore på riktig.

Novell av Anna

VN:F [1.9.11_1134]
5.0/5 (1 röst)
Att skriva om dig i imperfekt, 5.0 out of 5 based on 1 rating

1 kommentar

  1. C Skriver:

    Något av de bästa och mest äkta jag läst, på riktigt.

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.