Se hur vackert livet är

Iklädd behå och blommiga trosor slet Ingrid åt sig strumpbyxorna och favoritkjolen som låg slängd över stolsryggen, sen rotade hon fram en blus ur byrålådan, som hade behövt en rejäl omgång med strykjärnet. Hon satte fötterna i sina högklackade skor samtidigt som hon med fem hårnålar i munnen började sätta upp det blöta håret på huvudet. Vatten sipprade från de blöta hårtopparna och lämnade en fuktig fläck i halslinningen. Hon drog några snabba drag med puderborsten och svor när mascaran bildade klumpar på ögonfransarna, hon sneglade irriterat på väggklockan innan hon drog åt sig handväskan och plockade upp nycklarna från hallbordet.
– Jag går nu! Ropade hon.
– Mm-mm, blev svaret från sovrummet.
Hon slog igen ytterdörren och sprang ner för trappen, hennes höga klackar smattrade mot stenbeläggningen. Hon tittade hastigt på armbandsklockan, hon bet ihop käkarna och genade över gräsmattan, skorna lämnade små hål efter sig. Plötsligt trampade hon snett och en klack gick av.
– Fan, muttrade hon och tog av sig skorna, plockade upp dem i famnen och började springa mot busshållsplatsen när hon såg att bussen var på väg att åka.
– Vänta! Hon viftade med klackskorna i händerna, en maska på strumpbyxorna spred sig upp på låret.
Busschauffören stampade på bromspedalen.
– Åh, tack, sa hon flåsande när hon kom fram.
– Ibland ska man ha tur, sa busschauffören och flinade, de inmejslade ansiktsdragen och de små återstående hårtussarna på huvudet skvallrade om att han varit med om ett och annat i sina dagar.
Hon log, drog busskortet genom magnetläsaren och satte sig sedan några sätet längre bort. Bussen var glest befolkad, det var hon, en gammal tant och ett tonårs par, som var de enda resenärerna.
Ingrid höll handen i sidan och grinade illa, den oplanerade löpturen hade gett henne håll.
– Men jag hann, viskade hon knappt hörbart och kände hur spänningarna i kroppen avtog.
Hon tog upp sin mobiltelefon och skrev in en notering i sin kalender ”köpa ny klockradio”, sen lutade hon sig tillbaka. Äntligen var hon på väg någonstans på karriärstegen, efter år av sena nätter framför en flimrande datorskärm och slitsamt jobb i en fabrik om dagarna. Nu var det hennes tur att glänsa, allt hon behövde göra var att komma i tid till mötet. Hon blundade.
– Är det ledigt här?
Ingrid öppnade ögonen och tittade förvånat på den gamla damen som flyttat från sin plats och nu stod och trampade otåligt i mittgången.
– Öh, ja, svarade hon artigt men utan att egentligen mena det.
Den gamla damen satte sig ner. Hon luktade unken parfym och de små stödstrumporna hade rullat ihop sig vid anklarna,
– Ja, se ungdomen av idag, harklade hon sig och strök ut en rynka på den storblommiga klänningen, de har så bråttom, hon knyckte med nacken åt tonåringarna som hånglade friskt.
– Mm-mm, Ingrid skruvade på sig ovillig att inleda en konversation.
– Så där fort gick det aldrig förr, fortsatte damen, jag minns när jag själv var ung.
– Verkligen? Intressant, Ingrid tittade ut genom fönstret.
– Ja, min första kyss fick jag av min man när vi gifte oss då var jag 23 år gammal.
– Spännande, orden sades utan gnutta till entusiasm.
– Se här är min man, damen plockade fram ett kort från sin börs.
Ingrid tittade på kortet och missade i samma stund att bussen åkte rakt fram i korsningen, där den egentligen skulle ha svängt till vänster. Damen fortsatte att prata och hon lyssnade trött på rösten som sade samma sak om och om igen likt en repig CD-skiva. Kort visades på gamla katter, sedan länge döda och på blommande pioner i en rabatt vid ett sommarhus som för länge sedan blivit sålt. Ingrid slängde en hastig blick ut genom fönstret, just som bussen passerade en kohage.
– Vad i helve-, den sista stavelsen fastnade i halsen på henne, när det gick upp för henne att bussen tagit en helt annan väg än sin ordinarie tur. Hon reste sig upp ur sätet och skrek,
– Va fan håller du på med? Till busschauffören, som i sin tur svarade i högtalarna,
– Det är så vackert väder, låt oss njuta av nuet.
– Men åh, vad trevligt med en liten utflykt, kacklade den gamla damen och klappade upprymt med fingertopparna.
– Det kan tamefan inte vara sant, muttrade Ingrid upprört och tittade på klockan, mötet var om en halvtimme och hon befann sig någonstans ute på vischan tittandes på kor. Desperat slog hon numret till redaktören på bokförlaget och lyssnade nervöst på medan signalerna gick fram.
– Ylva Malm, svarade rösten på andra sidan.
– Hej, Ingrid Sigvardsson här, vi har ett möter klockan tio, Ingrid hörde hur det bläddrades i papper,
– Ja, det stämmer.
– Tyvärr, Ingrid bet sig i läppen, blir jag något sen.
Orden möttes av tystnad.
– Jag är på sightseen, sade hon urskuldande, en ofrivillig sådan.
– Vi sade klockan tio, rösten lät kall.
– Ja, jag vet, men-
Hon blev avbruten mitt i meningen,
– Om du inte kan komma i tid, hur ska vi då kunna veta att du kan få in ett omarbetat manuskript i tid?
– Därför att jag-
Ingrid blev avbruten igen,
– Det är ett annat samtal på linjen var god dröj.
En glad låt började spelas och hon väntade nervöst, sekunderna som gick kändes som en evighet och den gamla damen bredvid gjorde inte saken bättre genom att börja nynna på väntemelodin.
– Ja, Ylva här igen, jag vill bara meddela att-
Samtalet bröts av en automatisk röst som meddelade,
– Du har nu mindre än två kronor kvar att ringa för.
– Nej, det är inte sant, ylade Ingrid förtvivlat.
– Vad är inte sant, undrade förlagsredaktören sekunden innan samtalet bröts.
Ingrid tittade på displayen som blinkade till, i halsen stockade sig gråten.
– Hur är det fatt? Undrade den gamla damen.
Ingrid satte sig ner, hennes käkar var hårt sammanbitna, under ögonlocken sved tårarna.
– Min värld har just gått under, sade hon dystert medan hon stirrade in i stolsryggen framför sig, som var nedklottrad med diverse skällsord.
– Såja, så illa kan det inte vara, damen klappade henne uppmuntrande på knäet.
– Jo, så illa är det, svarade Ingrid kallt tillbaka.
Bussen bromsade in.
– Ett möte blir vi alla sen till någon gång, jag är säker på att den du pratade med i telefonen kommer att förstå när du väl står där öga mot öga.
Ingrid skakade på huvudet,
– Nej, jag hade en chans, EN, hon höll upp pekfingret.
– Du förstår inte, fortsatte hon uppgivet, jag har skrivit tills fingrarna blöder jag har omarbetat min egen text så mycket att jag blivit illamående, jag har gjort allt, tamefan allt för att mitt manus skulle bli min vändpunkt i livet, men nu, hon suckade,
– Nu är allt över, allt är förgäves och där står en förbannad ko och idisslar åt mig på andra sidan rutan!
Ingrid blängde på kon, som slutade tugga sitt gräs och istället började slicka sig själv i näsborrarna.
– Såja, såja, fortsatte den gamla damen, det är inte kons fel, hon log åt kreaturet på andra sidan fönstret.
– Nej, det är mitt, inflikade busschauffören, medan han kom gående nerför gången. Han stannade vid deras säte med nedsänkt huvud. De uppkavlade skjortärmarna avslöjade långa ärr som av en kniv eller piska.
Ingrid tittade på honom, hans mörka ögon mötte hennes.
– Ibland glömmer vi bort att leva i nuet, sade han, och det är en skam, för se hur vackert livet är. Han pekade ut på den blomstrande kohagen som låg inbäddad i varma solstrålar där fåglar kvittrade från en träddunge samtidigt som två fjärilar lekte tafatt.
Ingrid tittade ut, lika så den gamla damen, till och med tonåringarna längst bak i bussen avlägsnades sitt grepp om varandras läppar för att fånga dagens ljus.
– När du ser döden i vitögat, harklade sig busschauffören, så gråter du inombords, men inte av smärta utan av sorg för det vackra du kommer att missa i livet. Han knäppte upp de tre översta knapparna i skjortan, hans hud var märkt av gamla brännsår.
– Tortyr, han knäppte skjortan igen, mitt hemland, hans läppar skälvde och de gamla ögonen fylldes av tårar.
Ingrid satt tyst, ungdomarnas raska steg ekade i mittgången.
– Det där med tortyr mannen känner jag igen, harklade sig den gängliga pojken då han stod bredvid dem.
– Fast den tortyr jag känner sitter här, han pekade på sin bröstkorg, i hjärtat, tillade han.
Hans flickvän nickade.
– Vi får inte vara tillsammans, han tittade på den blonda flickan, och mötte en sorgsen blick.
– Om hennes föräldrar skulle se oss nu skulle de döda mig och min älskling, han drog ett finger framför halsen för att illustrera det han just sagt, sedan tog han sin flickväns hand i sin och klämde den ömt.
– Men ni har åtminstone varandra, svarade den gamla damen med en djup suck,
– Jag har ingen, sen min man dog, hon drog ett finger över fotografiet hon höll i knäet, har jag varit ensam.
– Har du inga barn, inflikade busschauffören.
– Jo, ett, svarade hon och torkade bort en tår ur de spegelblanka ögonen, men han bor i Amerika.
– Varför reser du inte dit? Undrade Ingrid.
– Till Amerika, den gamla damens läppar skälvde.
– Ja, inflikade busschauffören, till din son.
– Visserligen, började den gamla damen trevande, så har Roger bjudit in mig att komma dit och träffa mina barnbarn, men jag är alldeles för gammal för att flyga över Atlanten.
Hennes skrynkliga händer letade fram ett blekt vykort ur sin börs,
– Det har gått fem år nu, hon log generat och tittade på Ingrid innan hon bytte ämne,
– Din bok vad har den för titel?
Ingrid stakade sig, nervös då hon själv hamnat i blickfånget,
– Hur man bygger en damm utan att dränka sig själv däri.
– Lång titel, svarade damen, glad över att samtalet nu handlade om någon annan.
– Så vad handlar den om, dammbygge? Undrade den unge pojken med en rynka mellan ögonen.
– Ja, på ett ungefär, sade Ingrid med ett leende.
– Så du kommer att bli en författare, sade den unga flickan i mittgången drömskt.
– Om dem fortfarande vill ha mig, hon tittade ut genom fönstret och såg hur en katt hoppade på en fågel, vars öde nu tycktes vara uppenbart.
– Livet är fullt av andra chanser, svarade busschauffören.
Ingrid såg hur kattens byte slank den ur tassarna, i samma stund som hennes mobiltelefon ringde, med darrande tumme tryckte hon på den gröna luren och förde telefonen mot örat.
– Det är Ylva Malm, sade rösten, jag har bokat om vårt möte till klockan två idag, går det bra?
Ingrid kunde inte få fram ett ljud.
– Säg JA, viskade damen, de två ungdomarna och busschauffören i mun på varandra.
– Ja, flämtade Ingrid i luren.
– Bra, då ses vi klockan två.
Ingrid sänkte luren, fortfarande chockad.
– Då ska jag väl ta och sätta mig bakom ratten igen, sade busschauffören med ett leende och nickade artigt till sina passagerare innan han vandrade framåt i bussen.
– Tänk på oss till din nästa bok, kvittrade den unga flickan innan hon tillsammans med sin pojkvän gick tillbaka till sitt säte.
– Jag skulle nog också vilja vara med på ett litet hörn, inflikade den gamla damen och knuffade Ingrid lätt i sidan.
Bussmotorn bullrade lätt då bussen åter började rulla.

Det unga paret var de första att stiga av, från sitt säte i bussen kunde Ingrid se hur de gav varandra en intensiv kram, medan tårarna rann nerför deras kinder, innan de slutligen skildes åt, gåendes åt varsitt håll utan att se sig om. Tre hållplatser senare var det den gamla damens tur att resa sig upp,
– Jag ska nog gå till resebyrån, deklarerade hon stolt, och se hur mycket en resa till Amerika kostar, sen ska jag ringa min son. Hon log ett flickaktigt leende och tillade,
– Åldern är bara en siffra när allt kommer omkring.
– Så ska det låta, instämde busschauffören och gav henne tummen upp i backspegeln.
Den gamla damen fnittrade då hon klev ner för trappen och vinkade sedan åt Ingrid när bussen åkte sin väg. När det var Ingrids tur att kliva av gick hon fram till förarsätet,
– Tack, sade hon.
– För vad? Undrade busschauffören med en rynka mellan ögonbrynen.
– För att världen inte gick under.
Mannen log,
– Det finns alltid något att glädjas åt, pengar och berömmelse betyder ingenting om du inte kan drömma. Han pekade på ett fotografi på instrumentpanelen,
– Min familj och min dröm, han räckte fram en resetidning med texten Azorerna på framsidan.
– Jag är redan där, han pekade på sitt huvud och log.
Hon nickade i samförstånd och gick av bussen men innan bussdörrarna slogs igen ropade busschauffören,
– Håll dig ifrån dammen nu, den är till för ankor inte människor, sade han med glimten i ögat.

När Ingrid stod där vid busshållsplatsen och såg bussen försvinna blev hon plötsligt varse om att hon stod på den varma trottoaren utan skor på sig. Hon tittade på den trasiga skon i handen och log ett snett leende, sedan gick hon över gatan i strumplästen. När hon kommit över på andra sidan ringde hennes mobiltelefon.
– Hur har det gått? Frågade en uppspelt röst.
– Med vad?
– Med bokförlaget naturligtvis, svarade hennes sambo irriterat.
– Jag har inte varit där än.
– Men, var inte mötet klockan tio? Säg inte att du missat det, fan Ingrid det var ju ditt livs chans, ylade den mörka stämman.
Folk runt omkring henne vände sig om,
– Lugna ner dig Eric, sade hon samtidigt som hon log generat emot de nyfikna främlingarna.
– Jag har inte missat någonting, fortsatte hon med mild ton.
– Har du gått och blivit religiös?
– Nej, hon skrattade, men jag har insett att det finns så mycket att glädjas över, så varför gå och oroa sig för småsaker.
– Det här är inte den Ingrid jag känner, hennes sambo tog en dramatisk paus,
– Du har väl inte gått med i en sekt?
– Nej, hon skrattade högt och sade sedan,
– Det är jättefint väder, du kan väl ta med hundarna på en skogspromenad.
– Mm, svarade Eric, Rocky skulle nog behöva det för just nu står han och juckar mot grannens katt.
– Och vad gör Knatte då?
– Han var här nyss, vänta han är kanske på baksidan, fotsteg, ackompanjerat utav högljutt flåsande hördes i luren då sambon gick runt husknuten för att i nästa stund ersättas med ett vrål,
– Knatte NEJ! Fy!
– Vad händer, undrade Ingrid oroligt.
– Knatte simmar runt i dammen och plockar näckrosor och mina koi fiskar!
Hon skrattade medan hennes sambo surt replikerade,
– Vi har inga normala hundar i det här hushållet.
– Men du vet, fortsatte hennes sambo allvarligt, fixa det där kontraktet nu, vi behöver verkligen pengarna, för en dag kommer vi vara i behov av att byta tak på huset, kanske inte i år eller nästa, men det kommer och jag är ju arbetslös, och du behöver en ny dator och jag behöver… Han malde oavbrutet på om vikten av pengar.
Ingrid såg sig omkring, överallt syntes stressade människor, de tittade på sina armbandsur, pratade i mobiltelefoner och fingrade på sina plånböcker, ingen lade märke till solskenet, eller till violen som tittade fram igenom en spricka i trottoaren. Hon avbröt sin sambo,
– Pengar och saker är inte allt Eric, tro mig, vi har varandra, allt kommer att ordna sig.
Hon lade på luren innan han hunnit protestera och satte sig sedan ner för att vila.
En välklädd man stannade framför henne och gav hennes trasiga strumpbyxor en hastig blick, sedan sträckte han fram en tia och gick.
Hon log ett uppgivet leende samtidigt som hon tittade på det glänsande myntet i sin hand.
– En kopp kaffe vore ju gott, hon reste sig upp och gick med raska steg emot uteserveringen på torget. Den mustiga kaffearomen kittlade hennes näsborrar, då hon höll den varma papperskoppen mellan sina kupade händer. Hon tog en klunk av den heta drycken medan hon tänkte på allt som hänt henne under morgonen, för dagens första timmar hade verkligen inte blivit som hon tänkt sig. Hon skrattade försiktigt och tog sedan ytterligare en klunk kaffe, samtidigt som hon åter började röra på sig, för nu när tiden äntligen var på hennes sida ville hon verkligen inte missa sitt möte. Ingrids strumpbyxor nöttes sönder i tårna då hon gick över kullerstenarna och hennes hår slet sig från hårnålarna i den friska vinden, men hon brydde sig inte utan förblev leendes för varje steg hon tog. Det enda som fick hennes leende att blekna var åsynen av den pampiga entré dörren till bokförlaget.
– Om jag går in där, så hoppas jag verkligen att jag slipper krypa ut, hennes hand skakade lätt då hon tryckte ner dörrhandtaget och gick in.

En novell av Sofia Bylund

VN:F [1.9.11_1134]
4.5/5 (2 röster)
Se hur vackert livet är, 4.5 out of 5 based on 2 ratings

1 kommentar

  1. Niklas Skriver:

    Jättefin novell. Det är mera sällan man numera tänker på livets goda och viktiga ting.

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 4.0/5 (1 röst cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.