Fallande tårar

Sommaren hade övergått till höst. En mörkare och betydligt kallare höst än året innan. Regnet öste ner och trots den kraftiga vinden som blåste löv omkring sig så lyckades de två ungdomarna hålla sig kvar på marken.

Några gatlyktor lyste upp deras ansikten och han kunde se hennes tårar fastän regnet.

Ja, hon grät. I flera månader hade hon hållt tårarna instängda längst inne i hjärtat men nu kunde hon äntligen gråta ut ordentligt. Hon hade ont, i båda hjärta och själ. Hon ville sprina, långt bort. Bort från smärtan, tankarna och alla som hon fruktade. Bara springa till det tar stopp, där ingen någonsin kan hitta henne. Där hon kunde få dö i sin ensamhet.

Vattenpölen hon stod i utan skor blev djupare av allt regn som föll från den svarta himlen som hade börjat bilda stjärnor.

Hon började röra lite på fötterna. Hennes fötter värkte, hela hennes kropp gjorde ont. Hon skakade för att det var så kallt. Hon stod där, en mörk och kall höstkväll med bara linne och ett par jeans som var helt sönderslitna nertill. Hennes handleder var täckta av sår och såren hade hon dolt i flera veckor med att ha stora tjocka tröjor på sig.

Hon var rädd att förlora honom, hon var rädd att förlora allting hon hade. Hon förstod inte varför han stod kvar i mörkret och tittade på henne med sina havsblåa ögon som skimrade mot gatlyktans ljus. Havsblå var hennes favoritfärg på ögon. Det var därför hon föll för honom från första början. Hon smälte i hans ögon som smör i solsken, och hennes hjärta slog ett extra slag så fort hon såg honom.

Slutet hade väntat henne länge, och nu var hon rädd att slutet skulle bli verklighet. Hennes enda fråga var, skulle han lämna henne? Tanken att han skulle lämna henne gjorde henne rädd, att han inte skulle förlåta henne för det som hade hänt, även fast det inte var hennes fel, gjorde henne ännu mer skräckslagen.

Hennes tankar vandrade runt i huvudet som en karusell. Hon visste att hans tankar gjorde precis likadant.

Han var påväg att säga något men han avbröt sig. Han brukade göra så när han var arg, men mest när han var ledsen. Hon visste inte om hon ville veta vad han skulle säga. Han kanske skulle säga något elakt, eller kanske..nej hon ville inte veta. Hon var tyst och fortsatte titta ner i marken med ljuset bländande från gatlyktan.

Hon visste att han gav henne korta snabba blickar, som om han ville att hon skulle säga något. Men hon gav honom inget gensvar.

Hennes kropp började värka. Smärtan var olidlig, som flera knivar som höggs in i hennes bröst. Hon skrek och fler och fler tårar föll från hennes sorgsna och tårfyllda ögon.

- Vi måste ta dig till sjukhus! Fick han fort fram. Hon skakade på huvudet.

Nejnejnej.. viskade hon flera gånger om tills hon föll ihop och tappade greppet om omvärlden.

- Vakna.. viskade han. Snälla vakna.. snälla..! Utan att äta, dricka och sova hade han setat vid hennes sängkant på sjukhuset och hållt hennes hand hårt och försökt få henne att vakna ur den djupa sömnen som hade drabbat henne.

En av hans vänner hade tagit med sig hans gitarr och bredvid hennes säng satt han och sjöng och spelade med den. Ibland när sjöng han fel och inte satte rätt toner på varken gitarren eller sången så det lät falskt, tyckte han att han såg ett litet ryckande i mungipan på flickan som han älskade.

Natt passerade till dag och dag passerade till natt. I två dagar satt han där, och såg solen gå upp på morgonen och ner på kvällen.

Ibland när hörde han hur regnet smattrade på taket, och regndropparna rann nerför fönstret påmindes han om kvällen två dygn innan när han fick reda på vad som hade hänt henne.

Han kommer ihåg när han fick telefonsamtalet av Viktor, vad han berättade, HUR han berättade det. Han kommer ihåg hennes tårar som aldrig slutade falla, och hur han inte förstod att något sånt kunde hända. Hur någon nånsin kunde göra så mot henne. Mot någon över huvud taget.

I två dagar satt han och berättade att några av båda deras vänner hade kommit till sjukhuset och hälsat på och gett henne presenter, som till exempel blommor, godis och hennes favoriter, bilder av dom alla tillsammans. Dom pratade alla med henne och hoppades att hon skulle höra och vakna.

Men hon vaknade inte. Hon fortsatte sova, och sova, och sova..

Andra dagen passerade, och mörkret föll. Gatlyktorna tändes och återigen fick staden lite ljus medan tystnaden i staden lade sig. Han hörde henne andas djupt, med tunga andetag.

Ibland övergick tystnaden till trafikljud. En ambulans körde fort förbi sjukhuset. Han skrattade lite för sig själv och tänkte.

- Om hon var vaken nu, skulle hon följa efter och se vad som hade hänt. Det hade inte spelat någon roll hur mycket klockan hade varit på dygnet, hon hade åkt efter i alla fall. Det hade inte spelat någon roll hur skadad en person hade varit, hon hade försökt att hjälpa den. Han visste det. Han visste nästan allting om henne. Han kände henne bättre än någon annan.

Morgonen kom och staden vaknade till liv igen. Snart hördes bilar överallt och människor som gick ute på gatorna.

Tredje dagen passerade till fjärde och då fick han nog. Han grät och grät i flera timmar. Han skrev ett brev där han bad henne att vakna. När han läste upp det skakade han och höll hennes hand hårt.

”Om du snälla vaknar så ska jag göra allt för att du ska känna dig trygg, du ska få vila i min famn när du än behöver och jag ska ge dig all styrka jag har. Om jag så måste vara med dig dygnet runt och aldrig sova, äta eller dricka för att du ska må bra och känna trygghet så gör jag det! Bara du vaknar så ska jag göra allt i min makt för att göra allt bra igen! Jag kan inte trolla bort allt, men jag kanske kan göra så att allt känns lite bättre. Om du vaknar, så LOVAR jag att jag ska älska dig i all evighet! Snälla vakna nu.. jag älskar dig!”

De tre sista orden hade han strukit under med en röd bläckpenna och efter hade han gjort ett litet hjärta som var ifyllt med rött.

Han trodde att han såg henne försöka öppna sina ögon och han klämde åt hennes hand hårdare. Han pratade lugnt med henne och sa att allt var okej.

- Vakna älskling.. vakna.. Han kände hur hon klämde åt hans hand. Han förstod att hon var vaken.

- Välkommen tillbaka älskling. Sa han lugnt och kysste henne i pannan.

VN:F [1.9.11_1134]
4.0/5 (3 röster)
Fallande tårar, 4.0 out of 5 based on 3 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.