Ensamheten

Vissa dagar kunde han krypa fram i hallen på alla fyra och lyssna efter folk som kom och gick i trappuppgången. Så kom äntligen dagen då det hände, hon den där söta grannen som han brukade skåda genom nyckelhålet kom upp för trappan. Han kände sig modig och öppnade dörren så att han föll ut precis framför hennes fötter. När han kollade upp så såg han hur hon stod helt skräckslagen och stirrade på honom, efter några minuter så utbrister hon ”vad fan är du för något?!”. Han log och kände sig lite smickrad över att hon hade lagt märket till honom. Han svarade försiktigt ”Jag är ensamheten”. Sen stod dom bara där tysta och studerade varandra noga. Hon bjöd med honom in på en fika, hon var fascinerad över hans utseende. Hon tillhörde dom vidrigt vackra och hade sällan beskådat någon som var så oattraktiv på nära håll.

Han förklarade för henne att han hade länge levt sida vid sida med ensamheten, så länge han kunde minnas. Men drömmen om att få träffa nån hade hållit honom vid liv. Han levde för drömmen om att få dansa insmord i sin egen avföring medans hans flickvän ligger och sover, helt ovetandes om att hennes nya kille kanske inte är så skön och mysig som han verkar. Hon lyssnade noga och dom pratade i flera timmar, klockan började bli mycket när hon frågade honom om han skulle kunna tänka sig att dansa med henne. Han var mycket medveten om att dom vidrigt vackra och smärtans folk inte ska vidröra varandra men ikväll spelade inget sånt nån roll. Hennes berörning under dansen brände honom med en sådan smärta att han inte kände av ensamheten. För några minuter så var han inte ensam längre.

VN:F [1.9.11_1134]
2.8/5 (8 röster)
Ensamheten, 2.8 out of 5 based on 8 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.