Saga och Oscar

Det var mörkt när Saga kom fram till det gamla slottet i utkanten av byn. Träden kastade spöklika skuggor mot de grova stenväggarna. Hon började nästan ångra att hon hade lyssnat på Oscar i morse. Men det var någonting med hans blick som man bara inte kunde säga nej till. Hon närmade sig sakta den stora träporten. Utanför såg hon att Oscar stod och väntade med nyckeln och en stor ryggsäck i handen. När hon kom fram gav hon Oscar en stor kram. Trots mörkret kunde hon se att hans kinder blev alldeles röda.

– Jag har väntat på dig, nästan viskade han i mörkret.

– Jag skyndade mig så fort jag kunde, svarade hon, väldigt spänd över den spöklika stämningen.

Han tog fram den stora, rostiga gamla nyckeln och stoppade in den i nyckelhålet. Han vred om sakta. Det hördes ett långt knarrande medans han sköt upp den gamla träporten. Saga tände sin ficklampa. Hon lös först på Oscar, sedan ut i den stora salen som de just kommit in i. Hon kunde se hur hans bärnstensfärgade ögon glittrade i det svaga ljuset av ficklampan. Hon frös. De gick vidare in i den stora salen. I taket hängde det gnistrande kristallkronor och längs väggarna stod det stora bokhyllor i ek. I bokhyllorna stod det hundratals gamla, slitna böcker. Hon gick fram till en av bokhyllorna och tog ut en stor, dammig bok. Hon slog upp en sida och började läsa högt: Hon gick ut i det starka månskenet. Natten var mörk och kall, men hon frös inte. Hon visste att det hon skulle göra inte var rätt, men hon var tvungen att få känna blod mot sina läppar en sista gång.

Saga rös och slog fort igen boken.

Hon gick fram till Oscar och tog sakta hans hand. Tillsammans gick de vidare genom salen och upp för en lång, slingrande trappa. De kom upp till en stor matsal. I mitten av rummet stod det ett stort bord med en vinröd duk. Runt bordet stod det flera höga stolar. I ett av hörnen stod en stor, svart flygel. Oscar drog med sig Saga bort till flygeln och satte sig ner på den låga pallen. Han gjorde en gest att hon skulle sätta sig bredvid honom. Han harklade sig och började spela. Saga hade aldrig förr hört någon spela så vackert. Hon satt och drömde sig bort till flygelns klara toner. Efter en stund reste han sig upp, gick fram till det stora bordet och sköt ut stolen till henne .

– Vi kanske skulle ta och äta nu, sa han medans han satte sig ner mittemot henne.

– Visst, svarade hon medans hon började riva i sin väska efter matlådan hon hade packat tidigare. Hon tog fram drickan och smörgåsarna och ställde fram de på bordet. Hon ställde även fram ljusstaken och det röda stearinljuset. Oscar tände det med tändstickorna som han hade haft med sig. Ljuset flammade upp i en stor låga, men som ändå bara lös upp en liten, liten del av den gigantiska matsalen. Lågan kastade mörka skuggor i Oscars smala, tilldragande ansikte. Saga åt ganska fort upp sina två mackor. Hon hade blivit väldigt hungrig av all denna spänning. Oscar satt bara och pillade lite på pålägget.

– Du kan få mina mackor om du vill, jag är inte så hungrig, sa han tillslut.

– Nej tack, jag är mätt, svarade hon.

– Ska vi gå vidare? undrade han efter ett tag.

– Ja, det kan vi väl göra, sa hon, och började packa ihop resterna av deras enkla måltid.

Hand i hand gick de vidare till rummet bredvid. Det var ett mindre rum med en öppen spis i ett av hörnet.

– Det här blir perfekt, sa han medans han började lägga ut sin sovsäck bredvid den öppna spisen.

– Du kan göra dig i ordning så kan jag hämta ved till spisen, sa han igen.

Så lämnade han Saga ensam i det mörka rummet. Hon bytte snabbt om och kröp ner i sin varma sovsäck. Efter ett tag kom han in i rummet. Han hade famnen full med av ved. Han satte sig ned och tände eld i spisen. Han klädde av sig och kröp ner i sin sovsäck, som inte låg alls långt från hennes egen. Det dröjde inte länge innan en behaglig värme spred sig i det lilla rummet. I flera timmar låg de och pratade om precis allting. Saga frågade honom varför han hade valt just det här gamla spökslottet att övernatta i. Då svarade han: Jag känner mig hemma här. Saga undrade hur någon kunde känna sig hemma i en sådan här öde gammal borg.

Men Oscar hade väl alltid varit lite annorlunda. Det var just därför Saga gillade honom så. Han var inte som alla andra killar i klassen, han var liksom speciell på något sätt. Med hans mörka hår, sina underbara ögon och hans långa smala kropp såg han ju också riktigt bra ut.

Hon undrade varför han hade valt just henne. Saga som inte alls såg speciellt bra ut, med sitt stripiga, blonda hår och sina gröna, drömmande ögon. Men redan första dagen, då Oscar började i deras lilla klass, hade det varit de två. Saga och Oscar. Det var så självklart, liksom. Men ändå var de så olika, som natt och dag, sol och måne. Saga hade först blivit riktigt glad när Oscar hade frågat henne om hon ville sova över i det gamla spökslottet, i utkanten av den lilla byn som de bodde i. Men sedan hade hon börjat bli nervös. Skulle hon verkligen våga sova alldeles ensam med Oscar i ett gamalt ödeslott? Men så fort hon såg hans klara, lysande ögon le mot henne, var all tvekan som bortblåst. Hon visste att med Oscar så var hon säker, det fanns inget att oroa sig för. Plötsligt avbröt Oscar hennes tankar.

– Kom! Jag måste visa dig en sak, sa han och reste sig upp, och gick ut ur rummet.

Ljudlöst följde Saga efter.

De gick till ett annat rum, som låg en bit bort. Oscar öppnade den stora dörren, och smet snabbt in. Saga följde efter, hack i häl. De kom in till ett stort rum, med sju stora garderober, som stod uppradade längs väggarna. Oscar sprang fram och öppnade garderoben längst åt vänster. Inuti hängde de vackraste balklänningarna Saga någonsin skådat. Hon gick fram till klänningarna, som i trans, och rörde på de lena tygerna, stirrade på alla vackra broderier och bara stod och gapade. Hon tog fram den vackraste av dem, en klänning i ljusblå sammet med broderier i mörkblått och silver. Saga satte på sig den. Den passade perfekt! Samtidigt såg hon i ögonvrån att Oscar närmade sig. Han hade fått tag i en gammal frack, som fortfarande hade lite spindelväv på ena axeln. Hon gick sakta fram till honom och tog i en svepande rörelse bort det. Hon stirrade in i hans bärnstensfärgade ögon och sa: Vad fin du är!

- Inte ens hälften så vacker som du, svarade han charmigt.

Hon log mot honom, och hon kände att hon rodnade. Utan ett ord tag han hennes händer, och började dansa fram över det hårda stengolvet. De hade ingen musik, men det behövde dem inte. Barfota svepte dem fram och tillbaka i rummet, enda till morgonsolens varma strålar letade sig in genom de buckliga, små fönstren i väggarna. Ingen av dem brydde sig, utan bara fortsatte att dansa tills benen inte bar dem längre. Då satte de sig ner bredvid varandra, tysta och hänförda över den vackra stämningen. Tillslut reste han sig upp, kysste henne på kinden och lämnade rummet. Saga reste sig upp och sprang efter. Varför hade han bara lämnat henne? Hon sprang ner för trappan och ut ur slottet. Han syntes inte till. Hon sprang in igen och kollade i varenda korridor, i vartenda rum, men hon kunde inte se ett enda spår av honom någonstans. Hon sprang förbi en vägg med massa porträtt. Hon stelnade till. På väggen satt det en tavla på en pojke i hennes ålder. En pojke med mörkt hår och bärnstensfärgade ögon. Under tavlan satt det en liten, silvrig skylt med texten: Vår älskade pojke Oscar Högberg 1810-1823.

Saga kunde inte röra sig. Hon bara stod och stirrade på den lilla skylten i timmar. Hur gick det ihop? Hur kunde Oscar, eller en pojke som såg ut precis som Oscar, ja som till och med hade det lilla ärret vid vänster tinning som Oscar hade, vara död, när hon hade träffat honom bara för några timmar sen? Det kunde bara inte stämma! Oscar var väldigt levande, det visste hon. Medans hon stod där och försökte komma på en lösning såg hon någon komma emot henne. Det var Oscar. Hon sprang fram till honom och kramade honom länge, länge.

- Oscar! Jag har varit så rädd! Varför gick du bara? Och den där pojken på tavlan ser ut precis som dig! sa hon förskräckt, allt i ett andetag.

Men hon såg att något inte var som vanligt med honom. Det fanns en underlig ledsam ton i hans hypnotiserande ögon.

- Saga, vi kan inte längre vara tillsammans. Jag är inte bra för dig, sa han med glansiga ögon.

- Men sluta! Det klart du är bra för mig, varför skulle du inte vara det? sa Saga med panik i rösten.

- Du vet inte vem jag är. Jag har gjort hemska saker, Saga! Saker som jag inte alls är stolt över, berättade han.

Saga la märke till att han fortfarande hade på sig fracken.

- Det klart jag vet vem du är! Jag är inte dum! Du är Oscar Martin Högberg, född 22 januari 1997, på en torsdag. Och vad skulle du gjort för saker som var så hemska? sa hon nu, nästan lite argt.

- Saga, jag är en vampyr! Jag har dödat folk! skrek han ut, arg för att hon inte kunde förstå.

- Skulle du vara en vampyr? Såna där spökhistorier tror jag inte på! Skrek hon tillbaka.

Han tog tag i hennes arm och drog henne bort till porträttet.

- Kolla! Ser du inte. Det är jag! Jag blev biten en vinterkväll 1873. Alla trodde jag var död. Jag var tvungen att gömma mig, jag fick fly från min egen familj! skrek han medans tårarna rann nedför hans bleka kinder.

- Men… Det kan ju inte stämma! Vampyrer är ju bara sagor, påhitt! De finns ju inte på riktigt! sa hon, men nu hade hon börjat tvivla.

- Tror du verkligen att jag skulle ljuga om nånting sånt? sa han, nu med betydligt lenare röst.

Saga stirrade in i hans ögon i en lång stund innan hon bestämde sig.

- Bit mig! Om du är en riktig vampyr så biter du mig nu, sa hon bestämt.

- Jag kan inte. Jag skulle aldrig göra något sån mot dig Saga. Aldrig! sa Oscar, nu väldigt upprörd.

Saga började leta efter något i sin väska. Tillslut fick hon fram en kniv. Hon skar sig i handen så att hennes röda blod droppade ner på golvet.

Oscars ögon började lysa. Saga såg att han kämpade emot med hela sin vilja för att inte böja sig över henne och sätta tänderna i hennes hals.

Tillslut kunde han inte stå emot mer. Oscar böjde sig fram och tryckte sakta hans vassa tänder in i hennes hals. Han kunde känna hennes varma blod sippra in emellan hans halv öppna läppar. Saga skrek. En outhärdlig smärta spred sig genom hennes kropp. Hon kände hur all livskraft lämnade henne och hur hon sjönk ihop till en medvetslös hög på golvet.

När hon några timmar senare vaknade upp låg hon i sin sovsäck. Bredvid henne satt Oscar med ett ledsamt uttryck på sitt vackra ansikte.

- God morgon, sa han med ett försiktigt leende på läpparna.

Hon försökte svara men kunde inte få fram ett ljud.

Först trodde hon alltihop bara var en underlig dröm, men sedan såg hon det blodiga såret på sin hand och förstod att allt hade hänt på riktigt.

- Du hade rätt, fick hon fram tillslut.

Hon försökte sig på ett leende, men det såg nog mest ut som en tillgjord grimas.

Tusen frågor virvlade omkring i hennes huvud. Var hon vampyr nu? Var hon tvungen att dricka blod så som Oscar gjorde? Var hon tvungen att lämna sin familj?

Plötsligt märkte hon att hon var ovanligt hungrig. En så stark hunger hade hon aldrig förut känt. Hon försökte resa sig upp men trillade tillbaka ner på sovsäcken.

- Du är säkert hungrig nu va? sa han medans han tog fram en påse med blod, som såg ut att komma från ett sjukhus.

Han gav den till henne och hon tog emot den utan att säga ett ord. Hon ville så gärna svepa allt blodet i en enda hastig rörelse, men stoppades av tanken av att det här blodet har varit i en annan människas kropp. Efter ett tag var hon tvungen att smaka bara lite på blodet. Det luktade ju så gott. När blodet först snuddade vid hennes läppar kunde hon bara inte sluta. Det smakade så ljuvligt! När hon druckit upp den första påsen gav Oscar henne en ny, och efter den ännu en ny.

- Jag antar att jag är en vampyr nu.. sa hon med ett leende på sina blodiga läppar.

- Ja, det kan man säga, sa han och reste sig upp. Han hjälpte henne upp på benen och tillsammans gick de ut ur slottet.

Ingen av dem sågs någonsin till igen.

——

Av Maja Andersson, 11 år

VN:F [1.9.11_1134]
5.0/5 (2 röster)
Saga och Oscar, 5.0 out of 5 based on 2 ratings

2 kommentarer

  1. anonym Skriver:

    inte direkt en rysare för mig!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  2. Michan Skriver:

    inte direkt en rysare, men en väldigt bra historia. mystisk, lite romantisk. jag gillar :)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.