Fars dag

Flickan skrattade glatt när hon gungade i parken. Omedveten om sitt nybestämda öde. Hon hoppade av när gungan nådde sin högsta punkt i luften och de blonda lockarna flög bakom henne som en fana i vinden innan hon landade med en mjuk duns på marken.
”En modig liten tjej”, tänkte han sorgset medan han drog upp pistolen ur fickan. ”Men hon är fortfarande ett hot, även om hon inte vet varför.”
”Pappa”, ropade flickan och sprang emot en man som nyss kommit och precis när han skulle lyfte upp henne i famnen siktade mannen med pistolen och ett skott ekade mellan husväggarna.

Krister satt som vanligt på sitt kontor med en kaffekopp och skrev massa papper den här söndagen. Det ringde inne hos Fredriksson. Signalerna gick. Han drack lite kaffe, la ifrån sig pennan och sträckte på sig efter flera timmars arbete.
Äntligen är de här besvärliga papperna klara, tänkte Krister. Han kollade upp på väggen med alla efterlysta från FBI och Interpool. Skulle han någonsin ens få se någon av dem. Troligtvis inte. Så länge han fick skriva rapporter om minsta lilla slagsmål så kändes de där ”stora” brottslingarna väldigt långt borta. Men inte för att han klagar på sitt jobb. Han är ändå polis, och inte aspirant längre utan kriminalinspektör. Visst, rapporter får han skriva, men det har varit en och annan större utredning också.
”Krister”, sa någon plötsligt. Han rycktes upp ur sina funderingar.
”Ja?” Det var Fredriksson.
”En man har blivit skjuten. I lekparken vid Kaktusvägen. Vi har skickat dit en ambulans. De är på väg till sjukhuset nu. Kommer du?”
”Jag kommer. Gå ned till bilen först så ska jag bara hämta några saker.”
Han stoppade snabbt ned ett block och några pennor i väskan och småsprang sen efter Fredriksson till bilen.
Det gick snabbt att åka till sjukhuset från stationen men de fick vänta på klartecken från läkarna innan de kunde träffa mannen och hans dotter. Medan de väntade berättade Fredriksson vad som hänt. ”Det var mamman till dotterns kompis som hittat dem först, Karina Lundblad. Dottern var hos dem precis innan det hände och hon glömde en sak som Karina skulle lämna tillbaka. Men när hon korsade parken hittade hon dem och ringde hon mig. Och jag kopplade vidare henne till en läkare som jobbar här så han visste redan allt innan Robin, som mannen heter, kom hit. Dottern är hos en barnpsykolog just nu. De är i rummet bredvid där pappan ligger. Mamman är på väg hem från jobbet och syskonen är hemma men de vet vad som hänt.”
”Okej”, sa Krister. ”Jag kan prata med flickan så kan du prata med Robin när han har vaknat.”
Psykologen och flickan kom ut ur rummet. Han ställde sig upp och gick fram till dem. ”Inspektör Krister Åkesson” Jag skulle gärna vilja prata med dig. Nu om det går bra?”

”Ja, det går bra. Jag ska bara lämna Vera hos Maria som kan ta hand om henne nu. Eller hur Vera, det går väl bra? Jag ska bara prata lite med Krister men sen kommer jag tillbaka.”
Den lilla tjejen som var dottern kramade hårt en gosedjurskanin som hon hade i famnen och tittade inte upp men hon nickade på huvudet.
”Okej, du kan gå längst ned i korridoren och sista dörren till höger, handen man hälsar med, där inne jobbar Maria. Hon är jättesnäll. Du kan sitta i hennes soffa och titta på hennes fiskar.”
Vera sprang ner längs hela korridoren, sträckte ut höger hand och gick in i rummet till höger.

”Anna Boström. Jag är barnpsykolog här på sjukhuset”, sa Anna.
”Hej, Krister som jag sa förut. Vart kan vi prata på en mer enskild plats?”, frågade jag.
”Vi kan sitta på mitt kontor, det ligger här borta”, sa Anna och pekade tvärs över korridoren. Han följde efter henne. När de kom fram öppnade hon dörren och de klev in i ett litet rum. Det var möblerat som ett kontor men kändes som om man var hemma hos någon på samma gång. Hon satte sig på stolen bakom skrivbordet och jag mittemot.
”Vad har du fått veta?”, frågade jag.
”Hon säger att hon var hos sin kompis Lena på morgonen till klockan ett då hon skulle träffa sin pappa i parken. Det är bekräftat av Karina, mamman till Lena. Sen sa hon att hon gick till parken och gungade när hon väntade på pappa. När han kom sprang hon och skulle krama honom. Men sen säger hon inte mer. Det var antagligen då han blev skjuten.”, sa hon.
”Jag förstår. Men varför tror du att hon inte säger något?”
”Barn har inte lärt sig att handskas med sådana saker än. De förstår det inte riktigt. Men jag tror att det är något annat hon inte säger. Hon kan berätta vad som hände efter att Karina kommit men inte det som hände mellan att hon gungade och när Karina kom. Hon döljer något om hur det gick till när han sköts.”
”Okej, tack för all information. Skulle jag kunna köra hem Vera för jag skulle vilja prata lite mer med henne? Jag behöver också prata med resten av familjen.”
”Det går bra”, sa Anna. ”Gå till Maria och säg det.”
”Okej, tack igen. Jag kommer tillbaka om det är något mer.”
Han gick genom korridoren. Det verkande som Fredriksson hade fått komma in till Robin nu för han satt inte längre i korridoren. Han kom fram till Marias rum och knackade på. ”Kom in” ljöd en röst.
Han öppnade dörren och gick in. Vera satt i soffan och tittade på några fiskar i ett akvarium. Hon såg lika frånvarande ut som förut.
”Hej, Krister Åkesson från polisen. Jag ska skjutsa hem Vera nu. Tack för att hon fick vara här.” Kvinnan som satt i stolen tittade upp och nickade.
”Hej då Vera, sa hon, vi ses säkert en annan gång igen.” Vera tog sin kanin som låg på soffan och ställde sig upp.
”Kom Vera, jag ska köra hem dig nu.”
”Okej.”

Hon gick och ställde sig i dörröppningen.
”Hej då Maria”, sa hon tyst innan hon gick ut.
Han höjde handen till en hälsning och gick ut efter flickan. Krister och Vera gick tysta genom korridoren. Hon visade fortfarande inte vad hon kände och tänkte. Fortfarande lika avskärmad från omvärlden. Som om hon inte ville prata med någon. Nästan rädd för att ta kontakt.

De satte sig i bilen på sjukhusets parkering och åkte iväg.
”Du bor på Kaminvägen 12?”
”Ja.”
Han kollade i backspegeln. Hon satt ihopkrupen i baksätet och tittade ut genom fönstret.
”Du vet ju att jag är polis och därför måste jag ställa några frågor till dig.”
”Mm.”
”Du var hos din kompis innan du gick till parken, eller hur?”
”Ja.”
”Vad gjorde ni?”
”Fars dagkort till pappa.”
”Hände det något speciellt där?”
”Nej.”
”I parken då? Vad hände där?”
Tystnad…
Hon har inga problem med att säga vad hon gjorde hos kompisen men när det kommer till parken vill hon inte säga något alls. Vad hände i parken? Såg hon vem som sköt? Var det någon hon kände?
”Såg du vem som sköt din pappa?”, frågade han rakt på sak men med ett mjukt och försiktigt tonfall.
”Jag fick en mjukkanin av Anna på sjukhuset”, svarade hon avledande. ”Han ska heta Robin, som pappa.”
Han svängde in på parkeringen till höghusområdet där Kaktus och Kaminvägarna låg. Körde till änden och parkerade. Han öppnade dörren och klev ut, gick runt bilen för att öppna Veras dörr.
”Kom, vi är framme nu”, sa han och tittade på henne. Hon tittade upp. ”Okej”, sa hon och klev ut.
Han låste bilen och de började gå in mellan husen.
”Kan du visa mig vart vi ska?”, frågade Krister. ”Jag har aldrig varit här förut.”
”Ja det kan jag. Följ efter mig.”, sa hon och började gå. Han följde efter henne och de gick in på Kaktusvägens slut. Runt hela parken var avspärrningsband dragna. Han såg Blomberg vid en polisbil. När de gick förbi så tittade flickan åt ett annat håll. Han vinkade till Blomberg som vinkade tillbaka från bilen. De gick nu på Kaminvägen. Flickan tittade upp mot ett fönster på fjärde våningen vid port nummer tre. Persiennerna var nerdragna.
”Är det något speciellt med det fönstret?”, frågade Krister.
”Min kompis Lena bor där”, sa hon och ökade farten.

De var framme vid nummer tolv nu. Han öppnade porten och de gick in, åkte upp i hissen till andra våningen. Han plingade på och en kvinna öppnade dörren nästan genast.
”Vera!”, sa hon lättat och böjde sig ner och kramade henne. När hon ställde sig upp sa hon;
”Mona, Veras mamma. Kom in.”
Han gick in genom dörren och blev ledd in i till vardagsrummet.

Han var snabbt ute på gården igen. Samtalet hade inte gett honom något nytt att tänka på. Han gick tillbaka mot parkeringsplatsen men när han passerade port nummer tre stannade han upp. Han kanske skulle prata lite med Katrin som hittat dem i parken. Dessutom hade flickan tittat upp mot fönstret när de gick förbi som om det betydde något. Han gick in och ringde på hos Lundblad på fjärde våningen. En kvinna kom och öppnade.
”Hej, Krister Åkesson från polisen. Jag skulle vilja prata lite om det som hände tidigare idag. Du är väl Karina?”
”Ja, det är jag”, svarade hon.
Han fick komma in i lägenheten. Båda satte sig ned på varsin sida om bordet som stod i mitten av det lilla köket. Karina berättade hur Vera hade glömt sin jacka hos dem och därför gick hon efter Vera till parken för att lämna den och hittade dem där. ”Robin låg omtöcknad på marken och Vera stod där bredvid. Hon såg jätterädd ut och ville inte prata alls. Robin var skjuten i benet så jag ringde polisen direkt och berättade vad jag visste. Han kopplade mig vidare till en läkare och de sa att en ambulans var på väg.”
”Okej”, sa han och tittade ut genom fönstret och såg sin bil lite längre bort.
Konstigt. Fönstret som Vera tittade på ligger inte åt det här hållet. Det var någon annans lägenhet fönstret hörde till.
”Är Vera här ofta?”, frågade han.
”Ja”, sa hon överraskat. ”Lena och Vera är bästa kompisar så hon är ofta här.”
Men varför sa hon då att det var kompisens lägenhet fönstret hörde till när hon visste att det inte var det. Då kanske hon har ljugit om andra saker också.
”Tack, nu måste jag gå vidare”, sa han och skyndade sig ut ur lägenheten och ner på gården, tog upp sin telefon och ringde till Sjöstrand på stationen.
”Det är Krister. Kan du kolla upp Kaminvägen 3, fyra trappor. Namnet som inte är Lundblad. Okej, tack.”
Han gick snabbt hem till Vera igen.

Krister ställde sig på huk framför Vera som satt på sängen.
”Vera, jag vet att du ljög när du sa att fönstret du tittade på var din kompis fönster. Varför gjorde du det? Vems fönster är det?”, frågade han.
Hon ryckte på axlarna men han såg att hennes ögon började tåras. Hon var pressad av någonting.
”Jag kan inte berätta… kan inte… få.f… får inte. Hennes röst brast och tårarna forsade medans hon med ostadig röst började berätta vad som hänt. Om mannen hon såg i lägenheten mittemot Lenas. Om grannen som också var där och som sköt pappa och som kom till henne i parken och hotade att döda

pappa på riktigt om hon sa något till någon. Och att mannen hon sett i lägenheten hade hon också sett på TV för några dagar sedan. Någon hade sprängt en bomb och hans ansikte visades.
När hon var klar satt Krister där med stora ögon och halvöppen mun.
”Är du säker på att det är mannen du sett på TV som var i lägenheten mittemot Lenas?”, frågade han.
”Ja”, sa hon, med säkrare röst än förut. Hon såg lättad ut över att ha sagt det nu.
Nu är det bråttom innan de hinner sticka härifrån.
Han sträckte sig efter telefonen för att ringa. Men innan han nådde fram så ringde den. Det var Sjöstrand.
”Tja, den där lägenheten du ville att jag skulle kolla upp. Den är tom för tillfället. Han som äger den sitter inne för misshandel…”
Krister avbröt honom.
”Nej, den är inte tom. Flickan vars pappa har blivit skjuten såg en terrorist som är efterlyst för bombdådet i Köpenhamn i förra veckan. Därför blev hennes pappa skjuten och familjen är nu hotad. Skicka en specialstyrka och ring säkerhetspolisen. Jag stannar kvar här och skyddar familjen. Skicka också några till sjukhuset att bevaka pappan.”
Han vände sig till flickan när han avslutat samtalet.
”Allt kommer bli bra. Inget kommer att hända, jag ska ta hand om dig och din familj.”
Flickan tittade på honom och log innan hon sprang ut till sin mamma i köket.

VN:F [1.9.11_1134]
3.5/5 (16 röster)
Fars dag, 3.5 out of 5 based on 16 ratings

3 kommentarer

  1. anonym Skriver:

    Varför skriver du inte en bok?

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 4.7/5 (3 röster cast)
  2. skrivaren Skriver:

    funderar på det! har en bra ide på gång men vi får se när den blir klar :D

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  3. Jag Skriver:

    Är det här en deckare eller bara en novell?

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.