Mitt livs film

Vi har alla en huvudroll, huvudrollen i våra egna liv. Jag kan se på mitt liv som en enda film, men som snart kommer ta slut. Men jag är ingen bitter människa för det. Jag vet att min tid har kommit och jag tror nog jag kommer finna ett bra slut på den här historien.
När jag var yngre trodde jag på kärleken. Jag visste att det som skede i alla kärleksfilmer även skulle inträffa mig. Och för några år sedan hände det, jag träffade den ”rätta” som alla filmer visar. Jag levde då ett drömliv. Det var då jag lärde mig att kärleken är det starkaste som finns. Året tillsammans med Erik fick mig att överlämna hela mitt hjärta till honom. Jag kunde aldrig förstå innan att man kunde ha ett sådant förtroende för någon människa. Kanske för att jag själv aldrig fick känna så med mina föräldrar. Visst de gav mig mat och tak över huvudet men jag fick aldrig den uppmärksamheten som jag önskade. Vilket jag ibland funderar över om det var kanske därför allt blev som det är idag.
Några år senare lämnade jag mina föräldrar och flyttade ihop och förlovade mig med Erik, många tyckte att vi som 19 åringar var för unga. Men kärleken gjorde mig blind och det fanns ingen annan som kunde värma min tomma själ som Erik kunde. Vi var så kära att jag tatuerade in hans namn på min högra höft. Fråga mig inte varför men jag ville bara visa världen vår starka kärlek.
Men tiden ändrades och det gjorde även vårt förhållande. Vi fick ekonomiska svårigheter så jag började arbeta med svarthandlare, som sålde knark. Jag visste hela tiden att det jag sysslade med var fel men jag gjorde det för Erik och mig. Det var bra pengar jag drog in och jag kunde snart lägga ner arbetet för att vara ledig ett tag och senare leta ett ordentligt jobb. Jag märkte det själv men ville inte erkänna det, det var Erik som beordrade mig att lägga ner arbetet. Men jag kunde inte. Jag trivdes med arbetskamraterna och lönen var mer än bra. Jag intalade mig själv att vi behövde det för att klara oss. Erik sa tillslut att han tyckte att jobbet hade tagit över mitt liv, jag kom så väl ihåg när och hur han sa det och att det endast fick mig att skratta. Jag tyckte han var tokig, kunde han inte se att jag gjorde det för oss. Men jag förstår nu vad han menade, jag önskar nu att jag också insåg var som höll på att hända.
Jag hade precis kommit hem från jobbet och var på väg upp till lägenheten. Jag hade förberett en fin middag till oss, eftersom lönen precis hade kommit. Men när jag klev in i hallen möttes jag först av en lapp som låg på sängen. Jag förstod egentligen genast vad lappen skulle antyda om men jag ville inte inse. Jag tog upp lappen och såg att det var ifrån Erik ” Älskade Anna. Det fanns och kommer aldrig finnas någon som kommer värma mitt hjärta som du gjort. Men jag orkar inte mer, jag hopps du förstår. Och jag hoppas vi någon dag kommer hitta oss själva och då hitta varandra igen. För jag kan inte hjälpa dig mer.” Tårarna rann ner för mina kinder och lappen föll sakta ner mot golvet. Jag föll ner på knä o mina våta kinder torkades upp utav det gröna lakanet som låg på sängen. Jag hoppades på att Erik i alla fall skulle ångra sig och snart komma tillbaka genom dörren. Ingenting var viktigare än honom. Jag hade bestämt mig för att sluta på jobbet och bara vara för mig själv ett tag för att fundera ut hur livet nu skulle se ut. Jag hade med Erik hela tiden haft en väg framför mig som hjälpt mig att välja rätt spår, men utan honom var det som en barriär som lagt sig över vägens mitt och jag kunde inte komma över den.
Senare mot natten kände jag att jag behövde någon att prata med så jag ringde min arbetskollega Elsa. Hon kom fort som vinden men hon var inte ensam, hela arbetsgänget var med. Min första reaktion var chockad med sen blev jag glad och tacksam för att alla egentligen bara brydde sig. Det blev en lång natt med tårar skratt och festande.
Jag började dagen efter på jobbet igen. Vi var alla sega och trötta efter gårdagens partaj. Lite för många öl för min del men jag vägrade låta det påverka mitt jobb. Mot fyratiden gick jag mot mitt skåp för att hämta min väska och bege mig hemåt. När jag sedan kom hem stängde jag dörren om mig och fick en stor ångestattack inom mig. Allt jag tittade på väckte upp minnen om Erik. Det kändes som han var i rummet. Jag kände återigen hur tårarna började stiga upp igen så jag började gräva i väskan efter servetter. Men hittade istället en påse med vitt pulver i. På påsen var en lapp fastklistrad ” Tro mig du kommer behöva detta”. Det var från Henrik, min chef. Min hjärna kunde inte tänka längre och mitt hjärta låg på marken i tusen bitar. Jag satte mig på huk bredvid sängen och drog in det vita pulvret. Det sved till men kändes ändå bra.
Dagarna gick men jag kunde inte själv märka det. Jag kunde inte längre säga att jag arbetade för dagarna på jobbet bestod av alkohol och knark. Jag kände mig stark eftersom jag inte längre kände min egen kropp. Jag kollade mig sällan i spegeln för jag visste redan att personen framför mig skulle vara en främling. Vi hade började utöka vår försäljning genom att sälja prostitution. Jag blev själv en av de som började sälja sig. Jag kan inte förstå nu vad jag egentligen höll på med. Men just då kände jag bara att jag älskade känslan av att få uppmärksamhet och bekräftelse.
Veckorna gick och allt började bli som en ond cirkel, den ena dagen var alltid den andra lik. Jag började mer och mer sjunka in i mig själv och en dag kände jag att jag inte längre kunde hitta ut. Allt var bara en mardröm och egentligen önskade jag att någon skulle väcka mig och få bort allt elände. Ännu en dag efter jobbet traskade jag mig hemåt och till min förvåning såg jag
- Erik?
- Hej Anna… jag har saknat dig… oss.
Ord behövdes inte. Jag gick bara fram till honom och lät honom hålla om mig i en evighet. När våra kroppar mötte varandra kände jag en känsla som om två pusselbitar hade hittat tillbaks till varan. Det fanns inget som kunde få mitt hjärta att slå så hårt som Erik. Hans varma kropp värmde min frusna själ, och jag var inte rädd längre. Det fann inget som vi tillsammans inte kunde besegra. Jag kunde känna det med hela mitt hjärta. Erik hade med sig lite grejer som jag redan hade börjat packa upp. Jag såg att han var rädd, rädd att allt skulle bli som innan. Men jag hade nu bestämt mig att sluta på jobbet dagen efter och börja leta ett ordentligt arbete. Om det var det som skulle få Erik till att stanna. Jag känner mig nu officiellt lycklig.
Jag sa till Erik på kvällen att jag hade slutat jobbet och hade under en längre tid letat nytt, men än inte hittat nått. Jag såg på Erik att han var villig att hjälpa mig. Mot kvällen började vi dra oss mot sängen för att lägga oss. Men precis innan mina ögonlock skulle stängas och innan mina drömmer skulle åka iväg och just precis innan jag skulle lägga mina händer om Eriks höft hör jag ljudet av slag på ytterdörren. Erik är snabbare än jag och springer upp och sliter upp dörren. Jag ligger fortfarande kvar i sängen av rädslan att det ska vara någon som kan skada Erik. Men det som stod framför dörren var värre en det.
- Anna! Jag fick adressen av Henrik han sa att du var säljbar ikväll. Så jag undrar ska vi vara här eller hos mig snygging?
Jag tittade mot Erik som vände sin blick emot mig och gick förbi mannen i dörren och jag hörde bara hur en bil startades och körde iväg. jag hoppade upp ur sängen och försökte springa efter bilen, men jag insåg tillslut att det var hopplöst. Precis lika hopplöst som att komma tillbaka till mig. jag kunde inte gå tillbaka till lägenheten det fanns inget mer där. Jag insåg det nu att om Erik inte skulle vara där skulle inte jag heller det. Jag hade inte gråtit på länge men jag kände nu hur de sakta smög sig upp och ner över mina kinder. Jag kunde inte sluta. Jag sprang ända tills jag inte orkade mer. Jag märkte det inte först men såg sedan att jag hamnat utanför jobbet. Jag visste inte vad jag gjorde längre. Jag gick in, visste att ingen skulle vara där. Hämtade i Elsas skåp ammunition och en pistol. Jag började sedan återhämta mig och började springa. Jag ville springa ända tills jag hittade ett slut men jag förstod sedan att jag måste skapa mitt egna slut så jag gick in i den mörka skogen, en bit utanför staden. Satte mig på ett berg och kunde inte känna mer en smärta och tomhet. Jag orkade inte längre blunda för allt. Jag insåg det nu. Det fanns inget hopp för mig. jag hade så länge försökt finna det men det finns ju inte. Hoppet leder bara till sorg. För i slutet när man väl går under ytan för att bearbeta allt så hittar man alltid det som man hoppades på men som aldrig skede. Jag hade hopp, många. Men jag blev sviken igen. Och det var det som fick mig att vilja avsluta min film såhär.

VN:F [1.9.11_1134]
3.5/5 (2 röster)
Mitt livs film , 3.5 out of 5 based on 2 ratings

1 kommentar

  1. Niklas Skriver:

    En av dem bästa noveller jag läst.

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.