Julen utan lycka

Klockan hade slagit midnatt när jag gick över det knarrande golvet i hallen in till köket. Jag hade övervägt det länge, hur jag skulle göra det och när jag skulle göra det. Jag hade skrivit ett antal brev, men inget som jag blev riktigt nöjd med. Nu fick det vara. Jag hade häftat ihop alla breven och lagt dem på köksbordet.

Den vassaste kniven i köket tog jag med mig och trippade sedan in på mitt rum igen. Jag tog repet och smög ut genom fönstret.

Månen och stjärnorna lyste klart och det var så kallt så jag kunde se den giftiga koldioxiden som jag andades ut. Flera gånger rös jag till när jag gick mot trädet jag hade valt ut några dagar tidigare.

Trädet stod placerat rätt långt ifrån vår gård så om någon skulle vakna så skulle ingen se vad jag höll på med och vart någonstans jag var.

Jag hängde upp repet i rätt höjd, sedan såg jag till att öglan i ena änden av repet passade min hals.

Jag satte mig under trädet ett tag, och såg ut över den lilla delen av världen som mina ögon kunde nå. Jag tyckte att stjärnorna hade tappat lite av sina klara ljusstyrkor och sin fina glans. Kanske var det jag, eller så var det för att det började ljusna.

Kniven däremot, glänste. Jag tittade på den en stund, studerade den noga. Jag placerade den på min handled som var ärrad för livet, och tröck till så hårt så jag kved till. ”Aj…jävlar…!” viskade jag. Blodet började rinna. Jag njöt, jag älskade att trycka till med kniven. Det var min enda tröst och det gjorde att jag kände mig mycket bättre till mods.

Den natten förstörde jag mina handleder mer än vad jag hade gjort under hela mitt liv! Blodet rann och jag brydde mig inte om att torka bort det. Mitt liv var snart över ändå, så jag tänkte ”vad spelar det för roll?”

Jag visste att min mamma och bror alltid vaknade tidigt på julaftonsmorgonen så jag kände hur pressen började ta över mig.

Jag torkade tårarna, tog några djupa andetag för att göra mig redo, ställde mig sedan på träpallen som stod under det stora nakna trädet och trädde snaran runt min hals.

Där stod jag, med tårarna och blodet rinnande och som blandades med sorg.

”Hejdå” viskade jag med gråten i halsen och sparkade undan pallen. ”hejdå”

”Sofiaaaaa!!!” Ropade min mamma. Hon hade hittat sin dotter, och min syster, på en kall julaftonsmorgon, hängandes i en snara i ett stort träd. Tårarna sprutade från hennes kinder medan hon sprang i den djupa snön.

Själv stod jag i dörröppningen med alla brev som min syster hade häftat ihop. På sista sidan hade hon häftat dit ett papper där det stod ”Snälla, försök att leva utan mig, ni klarar er bra, det är jag säker på! Tack för allting! Jag älskar er!” Hon hade klistrat dit ett porträtt av oss alla tre där jag stod i mitten och mamma och Sofia stod på sidorna och kysste mig på kinden. Runt bilden hade Sofia ritat en röd ram där hon hade skrivit ”God jul och gott nytt år önskar er ängel Sofia”

Jag tog på mig skorna och gick ut en bit från huset. Då såg jag min syster hänga i trädet. Jag kunde se hur min mamma försökte göra allt hon kunde för att rädda livet på sin dotter. Hon ville inte förstå att det var för sent. Hon försökte samla upp allt blod, som fortfarande föll från Sofias handleder, men det var fortfarande för mycket blod som frös och träffade marken.

Hennes tårar brände mot huden och jag kände hennes smärta. Smärtan att förlora ett barn, eller någon annan man älskar, går inte att beskriva, och det visste jag mycket väl. Jag visste hur svårt det skulle vara för mamma, och mig, att ta sig igeom det här…

Jag ville gå fram till henne, men jag hindrade mig själv. Det gjorde ont, men jag lät min mamma sitta vid sin dotter och sörja.

Vi firade inte jul det året. Julklapparna öppnades månader efter Sofias självmord, ljus tände vi många och jag och mamma satt i Tv-rummet i timmar utan att säga ett ord. Vi försökte undvika ögonkontakt, men ibland mötte vi varandras blickar ändå, och vi såg varandras tårar.

En vecka senare begravde vi henne vid den finaste gravsten.

Mamma höll ett tal som fick oss alla att gråta, och hon sjöng Sofias favoritlåt.

Vart man än tittade såg man inget annat än brustna människor som hade förlorat den person som var den vackraste, och mest kärleksfulla flicka de någonsin träffat.

När kistan sänktes ner i den jordiga gropen kastades det ner oändligt många rosor och kuvert med brev i. Den sista som lade något på kistan var min mamma.

Fotot, som Sofia hade klistrat in i sitt häfte med avskedsbrev, hade mamma tagit bort och kastat på kistan. Hon hade satt fast det med ett snöre med en stor ros som precis hade blommat klart.

”Farväl” sade hon när hennes dotter försvann ner i jorden.

Vi har slutat säga god jul och vi har slutat fira julen. Istället använder vi julen som en tid för att minnas Sofias tid på jorden. Den vackraste syster och dotter man kunde tänka sig. Den finaste människan på jorden som nu har förvandlats till den vackraste ängeln gud har.

VN:F [1.9.11_1134]
4.2/5 (42 röster)
Julen utan lycka, 4.2 out of 5 based on 42 ratings

5 kommentarer

  1. miranda Skriver:

    stark av dig att skriva det här offentligt!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 2.7/5 (3 röster cast)
  2. angelyn Skriver:

    håller med miranda jättebra berättelse vad stark du är!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 3.0/5 (2 röster cast)
  3. Rebecka Skriver:

    gud så bra!
    Börja nästan gråta stark av dig.

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 3.0/5 (2 röster cast)
  4. ANONYM Skriver:

    alltså fy vad bra önska jag var så bra ska skriva en men vet inte vad den sak handl om har det som läxa.:) cool

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 3.0/5 (2 röster cast)
  5. Anonym Skriver:

    Åå, fyfan vad jag gråter!
    R.I.P Sofia! <3

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 3.0/5 (2 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.