Piccadilly circus

Han dök i vattnet. Jag visste att jag också skulle bli tvungen att göra det. Det var ju jag som hade börjat allt det här när vi möttes på stan lite tidigare idag. Jag bad honom följa med på en promenad eftersom vi båda hade eftermiddagen ledig. Vi kom till en sjö och satte oss på en brygga intill. Där satt vi pratade om allt mellan himmel och jord. Tills han nu dök i vattnet och lämnade en outtalad inbjudan till mig att följa efter. Jag tvekade ett ögonblick men sedan släppte jag mina tvivel och dök i.
Vattnet var klart och ljummet, det kändes som om jag skulle kunna bada i det hela livet. Om det var för att det var en sådan perfekt temperatur eller om det var för att Andreas var i samma vatten vet jag inte. Vi simmade sida vid sida en lång stund, ibland snuddade våra ben eller armar vid varandra och lämnade efter sig en varm känsla i hela kroppen. Vi simmade in mot land tills vi båda bottnade. Sedan stod vi bara där, några få centimetrar ifrån varandra och bara tittade. Ingen sa något, det fanns inget att säga längre. Efter en stund böjde han sig fram och kysste mig. Han smakade svagt av smultron och mint, en speciell och förbjuden smak. Kyssen var mjuk men intensiv och det spred sig en behaglig värme i hela kroppen. Den skapade ett kaos inom mig och jag ville inte att den skulle ta slut. Men när den gjorde det såg vi på varandra igen och då visste vi båda att det här var allt och att inget mer skulle få hända. Vi vände om och simmade mot bryggan, tog våra kläder och gick sedan åt varsitt håll efter att vi hade bytt en lång och förvirrad blick.
På vägen hem kände jag en känsla som jag inte tidigare hade känt. Det var en blandning av lycklig upprymdhet och förtvivlad skam. Jag visste inte var jag skulle gå, jag ville inte gå hem till min tomma och tysta lägenhet som bara vittnade om att jag var ensam och hade varit det en längre tid nu. Jag kunde heller inte gå till någon kompis för då skulle det bara bli en massa frågor som jag inte kunde svara på, eftersom jag bara skulle sitta tyst och fundera. Till slut bestämde jag mig för att gå in på ett café som hette Piccadilly circus. Jag beställde en kopp te och satte mig vid fönstret. Där satt jag i mina egna tankar tills en servitris kom fram och sa att de strax skulle stänga, alltså en dold förmaning till att jag skulle gå. Jag gjorde som hon sa och gick hem.
När jag satte nyckeln i nyckelhålet hörde jag att telefonen ringde där innanför. Jag skyndade mig att låsa upp och sprang fram till telefonen men jag svarade inte när jag såg numret. Julia och Andreas nummer, samma Andreas som jag hade kysst för några timmar sen och samma Julia som hade varit min bästa vän sedan högstadiet. Telefonsvararen tog samtalet och jag hörde Julias glada stämma som undrade om jag ville komma över till dem samma kväll. Jag lutade mig mot väggen och satte mig ner på golvet, lutade huvudet mot händerna och började gråta. Jag vet inte hur länge jag satt där men det var nog några timmar i alla fall. Jag grät av ilska, sorg och glädje. Arg över att jag kunde vara så dum och göra så här mot Julia, ledsna tårar på grund av att jag visste att det som hände idag var allt som någonsin skulle hända mellan mig och Andreas och glädje för att det faktiskt hade hänt. Jag hade länge funderat på hur det skulle kännas att kyssa Andreas, han var så perfekt med sina fina mörka ögon, som man kunde drunkna i om man såg in i dem för länge och han var så omtänksam och helt enkelt en perfekt pojkvän. Julia förtjänade honom, de passade ihop och det var nog det som sved mest.
När telefonen ringde igen ryckte jag till och svarade utan att tänka mig för. Min röst var tjock av gråten och det var svårt att pressa fram orden.
- Hallå? svarade jag med grötig röst.
- Hej, hur är det? det var Andreas.
Det tog en lång stund innan jag svarade på hans fråga.
- Sådär, svarade jag tillslut, helt sanningsenligt.
- Mm, kan hålla med dig där. Men jag ringer för att fråga om du har tid att ta en fika med mig imorgon?
- Jag vet inte, är det en så bra idé?
- Miriam, jag vill bara prata med dig. Inget mer.
Hans ord gjorde ont fast jag visste samtidigt att de var rätt.
- Aha okej. Var?
- Piccadilly circus? Skulle det funka?
- Okej, vid två?
- Ja, det blir bra. Då ses vi där! Hej då!
- Hej då, sa jag efter att han hade lagt på.
Den natten kunde jag inte sova någonting alls. Jag låg och vände och vred på mig. Jag visste inte vad jag ville. Det skulle vara tvunget att ta slut, om det ens hade börjat. Det var nog det som var den största frågan, var det något över huvud taget? Det hade ju inte hänt så mycket, bara en oskyldig kyss. Allt kändes så overkligt.
När morgonen äntligen kom var jag väldigt trött. Jag gick upp och duschade, länge. Jag drog ut på att göra mig i ordning. Smorde in hela kroppen, plockade ögonbrynen, sminkade mig noga och fixade håret. Jag valde kläder med omsorg och när klockan var halv två började jag gå ner mot stan. Det skulle inte ta en halvtimme och gå men jag behövde lite tid och tänka och tog en omväg. När jag kom till Piccadilly circus var klockan fem över två men Andreas syntes inte till. Jag satte mig vid samma bord som dagen innan. Jag satt fast i mina egna tankar och såg inte att Andreas kom förens han satte sig ner mitt emot mig. Han såg trött ut och uppriven ut, inte alls som den Andreas jag var van att se. Han sa inget utan hälsade bara med en nickning. Ingen sa något förens en servitris kom fram och för att ta vår beställning.
- Vad vill ni ha? frågade hon stressat.
- En kopp te, svarade vi samtidigt och bytte en blick.
Servitrisen försvann och vi återgick till tystnaden. Det var tillslut han som bröt den.
- Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, Miriam. Det är en konstig situation jag har satt oss i och det var inte alls meningen.
- Det är inte bara ditt fel, sa jag och visste att det jag sa var sant men hoppades att det inte var det.
- Spelar ingen roll. Vi kan inte fortsätta med det här, även om jag kanske skulle vilja det. Men jag kan inte svika Julia, inte så här. Jag älskar henne.
- Jag vet. Jag mår skit dåligt av det här, Andreas. Du fattar inte, jag har aldrig gjort något sånt här mot henne någonsin. Hon är min bästa vän!
- Det är så här man mår när man har hemligheter, sa han tyst.
Hans ord sjönk in i mig och jag visste precis vad han menade med dem. Det var som om hans ord sa allt. Vi behövde inte säga mer. Vi skulle inte träffas ensamma igen och när vi träffades skulle vi inte på något sätt visa vad som hade hänt. Vi skulle fortsätta med våra liv på olika håll och vi skulle få leva med denna hemlighet i resten av våra liv. När jag tänkte på att jag aldrig skulle bli av med den väcktes det en ångest inom mig men samtidigt visste jag att ångesten skulle bli värre om vi fortsatte. Jag gav Andreas en sista blick och visste att han hade precis samma tankar i sitt huvud. Jag reste mig från stolen och gick därifrån, utan ett ord.

VN:F [1.9.11_1134]
0.0/5 (0 röster)

1 kommentar

  1. Wilma Skriver:

    Gud så bra! Kunde inte sluta läsa novellen, suveränt jobb! :) Lycka till med dina framtida! :)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 4.0/5 (1 röst cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.