Hämnden

Alexander trummade nervöst med fingrarna på plastbordet i Södersjukhusets vänterum. Han var svettig och han kunde känna hjärtat dunka våldsamt innanför tröjan. Han hade suttit här nu i nästan fyra timmar. I operationssal 3 låg hans bror Gabriel med tre kulhål ryggen, de fega jävlarna hade skjutit honom bakifrån! Men de skulle få ångra det, det skulle han se till. Det var det minsta han kunde göra för Gabriel. Han avbröts i sina tankar när en ung sköterska i vit rock kom fram till honom, hennes blåa ögon var allvarssamma.
Kulorna har trängt in i ryggmärgen, han kommer att klara sig men han är förlamad från midjan och neråt, jag beklagar.
Kan jag prata med honom?
Nej, han måste vila i minst tre dygn innan han får ta emot besökare, han har tur som är i livet.
Alexander reste sig och gick ut. Han ställe sig utanför entrén och tände en cigg. Fuck. Vad skulle han göra nu? Han fimpade ciggen mot sjukhusets tegelvägg. Han drog handen genom det långa mörka håret och tände ännu en cigarett. Han började gå mot busshållplatsen. Det regnade, så han ställde sig i busskuren.
Hörru, släck den där eller ställ dig utanför!
Det var en man i 45 års åldern som hade hojtat till.
Alexander var trött och orkade inte tjafsa med nån jävla gubbe, han fimpade ciggen och drog luvan över huvudet.

Bussen mot Blackeberg var nästintill tom, förutom på ett par fnittriga tjejer i övre tonåren. Resan tog dryga halvtimmen. När Alexander hoppade av hade regnandet eskalerat och övergått till ösregn, han drog återigen luvan över huvudet och småsprang de hundra meterna till hans lägenhet.

Inne i hallen hängde han av sig jackan lite för våldsamt och lyckades nästa välta hängaren, han hann fånga den precis innan den slog i golvet. Han gick in i köket med tunga steg och öppnade kylskåpet, där fanns inte mycket till mat. Han var vrålhungrig, han hade inte ätit något på nästan sex timmar. Klockan på väggen visade snart elva. Alexander suckade, men han visste att McDonalds två kvarter bort hade öppet till midnatt. Han gick ut i hallen och krängde åt sig jackan, denna gången lite försiktigare. Han sprang de 5 trapporna ner till markplan.

Ute var det kallt och regnigt. I cykelstället utanför porten stod en cykel olåst, han hoppade på den utan att tveka och trampade iväg. Cykelns ägare kunde ändå skatta sig lycklig eftersom Alexander för ovanlighetens skull skulle ställa tillbaka cykeln där han hittade den.

Det var skönt att komma in i värmen, lukten av hamburgare och frityrolja slog emot honom som en våg. Magen kurrade till, en hamburgare skulle förhoppningsvis stilla den värsta hungern. Även här var det ganska så folktomt. I ett hörn satt 5 killar som Alexander kände igen sen högstadiet. En av dem, Jimmy, hade Alexander hängt ihop med ganska mycket. De hade varit skolans värstingar. Efter högstadiet hade de gått skilda vägar, men Alexander visste att han fortfarande höll på med samma småsaker som på högstadiet, snatteri, cykelstölder och en och annan misshandel. Alexander ville inte prata med honom och gick därför raskt fram till kassan och beställde en Big Tasty med cola. Han satte sig vid ett bord i hörnet på andra sidan lokalen så att inte Jimmy skulle se honom. Hamburgaren smakade otroligt gott och Alexander slukade den på bara några minuter. När han reste sig och skulle gå ut kände han en hand på sin axel,

-Tjenare Alex! Varför hälsar du inte för?

Jimmy stank av alkohol och blicken var dimmig.
Alexander vände sig om och gick ut. Han märkte att Jimmy följde efter honom, fan.
Återigen la Jimmy sin hand på Alexanders axel,

-Alex för fan, stick inte när jag snackar med dig!

Jag gör vad fan jag vill Jimmy, precis som jag alltid har gjort.

Alexander pratade lugnt och lågt.

Jag skiter i hur du är mot andra, men mot mig ska du visa respekt, fattar du det!?

Nu nästan skrek Jimmy som skulle visa sig tuff för sina polare.
Alexander skakade på huvudet och fortsatte gå. Jimmy skrek ilsket efter honom men Alexander ignorerade det.
SMACK!
Alexander tog sig för huvudet, Jimmy hade slagit till honom. Inte hårt, men tillräckligt för att Alexander skulle behöva visa Jimmy vem det var han bråkade med. Han svängde runt och sparkade Jimmy hårt i magen. Jimmy tappade andan och sjönk ner på marken. Alexander tog tag i hans hår med vänster hand och slog till honom rakt över näsan med den andra. Det kändes som att han hade knäckt Jimmys näsben, blodet forsade och färgade Jimmys vita jacka röd. Han grabbade tag i Jimmys krage och väste till honom,

-Jag är snäll mot dig bara för att vi var polare, annars hade du fått tillbringa resten av veckan på sjukhus, fattar du det!?

Jimmy nickade skrämt och Alexander släppte taget om hans krage. En av killarna i gänget hjälpte honom upp på fötter, de andra glodde ilsket på Alexander när han vände sig om och gick. Men de var smarta nog att inte följa efter honom för att försöka göra upp.

Hemma stod Alexander och försökte tvätta bort en liten blodfläck från jackan, det hade varit ett onödigt slagsmål men Jimmy hade bett om det. Alexander var inte direkt killen som lät någon slå honom i huvudet ostraffat, men han kände att han kanske hade gått lite för långt. Alexander tänkte inte mer på det och gick och la sig. I sängen kom han på att cykeln stod kvar utanför McDonalds, men han orkade inte göra något åt det nu, och ägaren fick skylla sig själv som inte hade låst den. Alexander somnade strax efter ett och sov långt in på dagen.

Alexander vaknade av att grannarna skrek i trapphuset, det var inget ovanligt. Han gäspade och tittade på klockan, kvart över tolv. Han masade sig upp ur sängen och gick in i badrummet och gjorde sina morgonbestyr. Han stannade till vid spegeln och granskade sig själv, hans mörka hår hade blivit långt och började locka sig i nacken. Hans ögon var blåa och allvarssamma, de hade sett mycket skit. Han var vältränad med breda axlar och stora muskler, tvärs över bröstkorgen hade han ett ärr som minne efter ett knivslagsmål på hans artonde födelsedag. Det var tack vare Gabriel som han levde, han hade slagits som ett djur för sin lillebrorsa den kvällen. Och nu låg han på sjukhus med tre kulhål i ryggen, och Alexander hade inte varit där för honom. Alexander skämdes. Och han saknade honom något enormt. Gabriel hade alltid varit den som tagit hand om honom sedan deras farsa hade supit ihjäl sig, då Alexander var 14 och Gabriel 18. Men Alexander skulle hämnas på de jävlarna som sköt Gabriel, det var ett gäng nynazister från Södertälje som Gabriel hade kommit i slagsmål med på en krog.

Alexander släckte badrumslampan och gick in i sovrummet. Han drog på sig en urtvättad gammal Nike T-shirt med texten ”Just Do It” och ett par slitna jeans. Till frukost åt han en banan och ett glas juice. Han satt länge vid frukostbordet och tittade ut över den trista innergården, några barn spelade bandy i duggregnet.

Han avbröts i sina tankar av att det vibrerade i fickan, ett sms. Det var från Jocke, en av hans få vänner. Han frågade Alexander om han skulle med på matchen, det var derby, Djurgården-Aik. Alexander brydde sig inte om fotbollen, men Jocke hade fått med honom i Aik:s supporterkultur, han gillade det verkligen, det var skönt att någon gång då och då få komma iväg med ett stort gäng grabbar och få utlopp för sina agressioner och sitt hat. Han hade inget planerat för dagen så han svarade att han kunde komma förbi hos Jocke någon timme innan matchen. Jocke svarade snabbt och berättade att de inte skulle in till stadion idag, de skulle till en gammal nerlagd fabrikslokal utanför stan för att drabba samman med Djurgårdens värstingar. Alexander tyckte det lät bra, fotbollen sket han ju i ändå. De bestämde att Jocke skulle hämta upp honom istället, för han hade ju bil. Han skulle komma vid halv fyra tiden.

Fram tills det att Jocke skulle komma satt Alexander vid teven och kollade på discovery channel, det var ett halvbra program som handlade om krabbfiske på Berings hav.
Alexander hade aldrig gillat havet, en gång när han var tolv år hade hans pappa på fyllan puttat i honom i vattnet från en brygga. Även då var det Gabriel som hade räddat honom, han hade utan att tveka slängt sig i det kalla vattnet och dragit upp honom på land.

Alexander ville inte tänka mer på hans pappa så han gick till garderoben och plockade fram en låda med saker som kunde vara bra att ha till mötet med Djurgårdarna. Han plockade åt sig ett knogjärn, en batong som han hade snott från en öppen polisbil och en butterfly kniv.

När Jocke kom vid fem över halv fyra så stod Alexander redan på trottoaren och väntade, de hälsade på varandra och Alexander hoppade in i framsätet. Påväg till fabrikslokalen snackade de lite om Gabriel och vad som hade hänt honom, Jocke ville gärna vara med och hjälpa till om Alexander skulle hämnas på nynazisterna. Även om Alexander var en ensamvarg så var han tacksam över att inte behöva göra det själv. Sista delen av resan satt de tysta, de brukade vara så inför en drabbning.

Kvart över fyra svängde den svarta, risiga gamla volvon in på grusplanen. De märkte direkt att något var fel, ingen annan Aik:are sågs till och Djurgårdarna var där med säkert 20 grabbar. Jocke försökte desperat svänga ut på vägen igen, men då var det redan försent.

Den första stenen träffade rakt på vindrutan, men den gick inte sönder. Den andra stenen som kastades krossade däremot rutan och träffade Jocke över örat, det blödde ymnigt och Jocke svor. Vart fan var dem andra? Han försökte igen med att svänga ut från grusplanen, men där stod det nu en svart skåpbil och blockerade vägen. Det fortsatte hagla tegelstenar över bilen och snart var så gott som hela bilen förstörd, och några Djurgårdare var påväg mot bilen. Alexander försökte desperat komma på någon plan men han var så panikslagen att han inte kunde tänka klart. Han hade varit i slagsmål många gånger innan, men aldrig i ett så stort numerärt underläge, dessutom var Djurgårdarna beväpnade med brandyxor och baseballträn.
Nu var några framme vid bilen, de slog brutalt och ivrigt mot den enda kvarvarande rutan, nämligen den vid passagerarplatsen. Det tog inte lång tid förräns den var krossad, men Alexander tänkte inte bara sitta där och titta på medans de kom närmare och närmare. Han kastade en snabb blick på Jocke, som nu var helt blodig i ansiktet. Sen slog han upp dörren med full kraft, kanten på ramen träffade en kille rakt i pannan och han stönade till och föll lealös ihop på marken. Alexander hoppade ur bilen och slog den närmaste killen rakt över näsan med knogjärnet. Killen tog sig för den blödande näsan och backade tillbaka till en av bilarna. Nu rusade det fram Djurgårdare för att puckla på den mystiska killen med långt mörkt hår. Alexander, som hade tränat MMA i nästan 5 år hade överlägsen teknik, snabbhet och styrka, han hade knogjärnet på höger knoge och i vänster hand hade han sin butterflykniv. Han sänkte ännu en kille med två snabba slag med knogjärnet samtidigt som han parerade en yxattack från killens kompis. Yxan fastnade i marken och Alexander snurrade runt och skar ett djupt jack i killens arm med sin kniv när denne försökte få upp yxan ur marken. Adrenalinet pumpade i Alexanders kropp och han kände sig osårbar, rentav olsagbar. Det är just i såna lägen man blir oförsiktig och ouppmärksam, detta fick han genast erfara. Alexander hörde hur ett basebollträ kom vinande genom luften, han hann inte reagera. Slaget träffade honom i bakhuvudet och han stupade till marken. Någon hade smugit sig på honom bakifrån. Allt var suddigt och han kunde inte höra något. Han såg bara att några killar sparkade på honom där han låg på marken, men han kände inget. Plötsligt skrämde något iväg killarna och en av dem föll ihop bredvid Alexander på marken. En annan kille med ett bekant ansikte rusade fram till Alexander och fick upp honom på fötter och ledde honom raskt in i en bil. Synen började klarna och hörseln kom tillbaka. Han hörde hur Jocke svor en lång ramsa när han rivstartade och körde över ett guppigt och gropigt fält för att komma ut på vägen.

-Vad i helvete hände, Jocke? Vart var dem andra?

-Ingen jävla aning, men du ska veta att du har tur som lever!

Det var då Alexander såg den, på instrumentbrädan låg en svart pistol av modell Sig Sauer. Plötsligt förstod han varför killen hade fallit ihop, och varför de andra hade försvunnit så plötsligt. Helvete, de kunde ha fått ett mord på halsen!

Jocke pressade den 30 år gamla Volvon till bristningsgränsen, han låg säkert 50 km/h över hastighetsgränsen, och med krossad framruta är det en ganska läskig upplevelse. Alexander kunde bara hoppas på att den resterande, bångnande vindrutan inte skulle ge vika. Det skulle med högsta sannolikhet innebära slutet för dem två. Efter cirka 20 minuters vansinnig bilfärd svängde Volvon in på en liten skogsväg. Marken var ojämn och bilen hoppade och skumpade något fruktansvärt. Efter lite drygt en kilometers färd på den slingriga skogsstigen så bromsade bilen in vid parkeringen till gammal scoutstuga. Alexander stapplade ur bilen och spydde i ett närliggande buskage. Jocke tände en cigg,

-Ska du ha en?
Han räckte fram cigarettpaketet till Alexander.

-Ja, schysst. Har du eld?

Jocke böjde sig fram och tände cigaretten i Alexanders mun. Alexander kunde riktigt känna hur nikotinet pumpades ut i kroppen och han varvade ner lite.

-Kom, vi måste dumpa pistolen och bilen.

Alexander nickade och hoppade in i bilen igen, de körde femtio meter nerför en brant sluttning för att komma till en å. Jocke torkade av handtaget på pistolen med en våtservett för att minimera risken att polisen skulle hitta hans fingeravtryck, innan han slängde den i vattnet. Det var strömt i ån så pistolen försvann snabbt ur deras synfält. Nu återstod bara bilen.

-Jaha, hur ska vi göra med den här pärlan då? Sa Jocke.

-Att bränna den vore det bästa, Svarade Alexander
Jocke funderade lite innan han nickade,

-Ja, det vore nog det trots allt.

Han gick fram till bilen och öppnade den buckliga bakluckan, han plockade fram en stor orange bensindunk. Han började hälla ut innehållet över, och i bilen. Det sista av bensinen hällde han i en linje som löpte mellan bilen och en sten fem meter bort. Han slängde in dunken i bilen och plockade fram sin tändare, han tände först eld på sin halsduk, som han sedan slängde på marken där han hade hällt bensin, allt för att inte bränna sig. Det tog genast eld och snart stod hela bilen i lågor, Alexander och Jocke började långsamt gå upp mot scoutstugan igen medans de försökte tänka ut hur de skulle komma härifrån.

När de kom upp såg de att det stod en bil på parkeringen, den hade definitivt inte stått där innan. De två storväxta killarna hukade sig när de sprang förbi scoutstugans fönster, som det nu lyste i. De såg hur någon rörde sig därinne. Det sista de ville nu var att bli upptäckta, så de kom överens om att Alexander skulle barrikadera dörren utifrån, det skulle ge Jocke lite extra tid att tjuvkoppla den vita Audin om personen i huset skulle få för sig att komma ut just under de 1,5 minuterna som det tog för Jocke att tjuvkoppla en modern bil. Alexander tog en av stolarna som stod staplade precis utanför dörren och försökte så ljudlöst som möjligt sätta den framför handtaget på dörren. Den var som gjord för det, den hade perfekt höjd. Alexander sprang tillbaka till bilen, Jocke fick igång motorn precis som Alexander hoppade in i passagerarsätet, ägaren till bilen hade varit vänlig nog att lämna bilen öppen så Jocke hade sluppit krossa rutan. Det hade gjort att han hade fått bilen startklar på dryga minuten, nytt pers. Han la i ettans växel och sladdade ut från parkeringen, i backspegeln såg Alexander hur en person med rakat huvud stod i fönstret till Scoutstugan och förvånat såg på när hans tre veckor gamla Audi försvann längs skogsstigen.

Det tog några sekunder för Alexander att inse vem personen var, men när han gjorde det så hoppade hans hjärta till. Det var Tommy Stark! En av nynazisterna som hade skjutit och misshandlat hans bror. Han hade ingen aning om vad han gjorde i Scoutstugan, men han var garanterat ingen scout iallafall. Alexander skrek åt Jocke att vända bilen, Jocke tittade förvånat på Alexander som om han var dum i huvudet.
-Va? Ska jag vända bilen? Är du inte riktigt klok!? Snuten är ju här vilken minut som helst!

-Vänd bilen, nu! Personen i huset är en av dem som sköt min bror!

Alexanders röst var bestämd och fylld av hat. Jocke övervägde situationen, nej, han kunde inte bara stanna.

Om du verkligen måste tillbaka så får du göra det själv, om polisen tar mig nu kan jag få flera år bakom galler!

Jocke undvek att titta Alexander i ögonen, han hade svikit honom, men förhoppningsvis skulle han förstå. Han bromsade in bilen och önskade Alexander lycka till. Alexander hoppade ut och rusade tillbaka till scoutstugan, medans den vita Audin försvann åt andra hållet.

Inne i stugan förberedde Tommy stark sitt slut på livet, han drog i snaran som hängde från taket, den höll. Snart var detta livet slut, det skulle bli skönt. Han hade svikit så många, ljugit för så många och han hade verkligen spottat på livet. Dessutom hade hans splitternya bil blivit stulen framför ögonen på honom, det var säkert nån jävla blatte. Han hade ingen att skylla sitt miserabla liv på, hans föräldrar hade varit kärleksfulla och verkligen försökt, men Tommy var ett monster. Han kände det inuti sig, han gjorde världen en tjänst genom att ta sitt liv. Han tog ett djupt andetag, han var varken rädd eller nervös, tvärtom, han var helt lugn och samlad. Tommy klev upp på pallen, blundade, och sparkade sedan undan pallen.

Alexander kände hatet välla upp inom honom, snart skulle Tommy jävla Stark få betala för sina synder. När han var framme vid stugan sparkade han undan stolen och slängde upp dörren.

-Kom fram Tommy din jävla råtta! Skrek han så högt han kunde.

Hans röst ekade.
Huset var helt tyst och Alexander var på helspänn, han gick igenom hallen in i en stor matsal med fyra långbord, på borden hängde stolar. Sammanlagt säkert 50 stycken. På väggen hängde ett stort älghuvud som trofé efter en lyckad jakt. Huset hade bara en våning så Tommy måste vara i köket. Alexander plockade åt sig en stol och sparkade av två av stolsbenen. Han vägde dem i händerna och kom fram till att det skulle göra riktigt ont att bli slagen med dem, det skulle Tommy Stark snart få erfara. Alexander gick långsamt in i köket.
Han blev minst sagt förvånad över vad han fick se. Hängandes från en ljuskrona i taket dinglade nämligen Tommy Stark, snaran runt halsen hade skonat honom från den plågsamma behandlingen som Alexander hade tänkt ge honom. När han såg Tommys livlösa kropp dingla i luften var det som om all ilska rann av honom. Alexander sjönk ner på en stol och tittade ut genom fönstret. Han tänkte igenom sitt liv, det hade varit ett riktigt helvete. Livet som Gangster var verkligen inget att rekommendera. Det kändes skönt att han inte hade dödat Tommy, det innebar att Alexander fortfarande hade en chans till ett normalt liv. Med lite hjälp skulle han nog kunna skaffa jobb, nya vänner och kanske en flickvän. Han var jävligt trött på detta livet, gangsterlivet slutade nu. Hans nya liv började imorgon, då skulle han börja om på ny kula. Avlägset hörde han ljudet av sirener som kom närmre. Skönt, då behövde han inte längre fundera på hur han skulle ta sig hem. Alexander ansikte sprack upp i ett litet leende och tårarna började rinna nerför hans kinder. Han hade varken lett eller gråtit på många år. Det kändes otroligt skönt, det var som om allt hat och all ilska försvann ur kroppen. Snart var han helt tom, helt ren, iallafall för sig själv. I polisens register var han definitivt INTE helt ren, men han skulle betala för sina brott, tack vare att han inte hade mördat Tommy så var hans straff nog inte mer än många timmars samhällstjänst och några dagsböter. Efter att han hade avtjänat sina straff skulle han börja leva på riktigt, starta ett nytt liv. Han plockade upp sin mobil och raderade alla sina kontakter, det var första steget till ett nytt liv.

Poliserna Jens Larsson och Maria Sanchez möttes av en märklig syn när de med dragna vapen rusade in i Scoutsugans lilla kök. I taket hängde en av stockholmsområdets värsta ligister, och på en stol med rödgråtna ögon satt ännu en av personerna på polisens svarta lista. Poliserna insåg snabbt att situationen varken var hotfull eller farlig, så de stoppade ner sina pistoler i hölstren igen. Alexander Junegård sträckte villigt fram händerna så att Maria Sanchez kunde sätta på honom handbojor. De ringde efter mordroteln och lämnade sedan huset. De två poliserna och Alexander gick långsamt mot bilen, ingen hade så mycket som rört på läpparna under hela gripandet. När de hade satt sig i bilen, Maria och Jens där fram och Alexander där bak så vände sig Jens om och sa:

-Allt kommer att ordna sig grabben.

Han hade mörka snälla ögon. Jens startade bilen och körde iväg. I baksätet somnade Alexander Junegård och sov bättre än vad han hade gjort på mycket, mycket länge.

VN:F [1.9.11_1134]
4.0/5 (15 röster)
Hämnden, 4.0 out of 5 based on 15 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.